Ny bil i bygden (-kappbloggning: maj-07)
Jag har innan skrivit en del om Pontiacs maffiga 2+2 modeller från sextiotalet, och nu rullar det en sådan på hemmaplan.
1966 byggdes bara 6383 stycken 2+2 Pontiacs, denna vita cabben har fyrväxlad låda (2308 byggdes med det) och 421" motorn i Tri-Power utförande. En mycket ovanlig bil i mycket gott skick. Det hara bara kommit hit en handfull 2+2:or och med denna räknas nummer fem eller sex. Grattis till fyndet Gisela!
1966 byggdes bara 6383 stycken 2+2 Pontiacs, denna vita cabben har fyrväxlad låda (2308 byggdes med det) och 421" motorn i Tri-Power utförande. En mycket ovanlig bil i mycket gott skick. Det hara bara kommit hit en handfull 2+2:or och med denna räknas nummer fem eller sex. Grattis till fyndet Gisela!
The Oklahoman recond (-kappbloggning: april-07)
En söndag i det soliga april vikte jag och kompisen åt en total rekond av hans Cadillac från 1962, den som innan presenterats som "The Oklahoman"
Den hade stått på vinterförvaring i ett garage som lämnade mycket övrigt att önska. En fuktdrypande betonggrotta där onämnbara gröna kletiga saker klättrade längs väggarna, golvet fullt med smutsiga mögliga pölar och delar av innertaket som föll ner över bilen titt som tätt. Bilen hade nog mått bättre av att stå ute...
det var obeskrivligt äckligt i det garaget, men man slapp möss och smådjur, för till och med mössen skydde det vidriga råkalla garaget.
Vi tog en hel dag på oss att skrubba rent bilen invändigt och utvändigt, vilket är ett rätt roligt arbete. Dock även av viss nöd då The Oklahoman skulle avyttras, och sälja en bil med grönmögeltonad inredning är inte så roligt.
Ibland känns min uppfart en liten aning för trång men det är smällar man får ta. Caddyn blev fantastiskt grann med hjälp av mina hemliga vaxer och tjuvknep.
Den hade stått på vinterförvaring i ett garage som lämnade mycket övrigt att önska. En fuktdrypande betonggrotta där onämnbara gröna kletiga saker klättrade längs väggarna, golvet fullt med smutsiga mögliga pölar och delar av innertaket som föll ner över bilen titt som tätt. Bilen hade nog mått bättre av att stå ute...
det var obeskrivligt äckligt i det garaget, men man slapp möss och smådjur, för till och med mössen skydde det vidriga råkalla garaget.
Vi tog en hel dag på oss att skrubba rent bilen invändigt och utvändigt, vilket är ett rätt roligt arbete. Dock även av viss nöd då The Oklahoman skulle avyttras, och sälja en bil med grönmögeltonad inredning är inte så roligt.
Ibland känns min uppfart en liten aning för trång men det är smällar man får ta. Caddyn blev fantastiskt grann med hjälp av mina hemliga vaxer och tjuvknep.
En Chevelle i Hunnebostrand (-kappbloggning: feb-07)
En del bilar är fascinerade som modeller antingen genom historia, design eller teknik, en del genom sin bakgrund.
Jag blev kontaktad av en kille i Stockholmstrakten som renoverade en Chevrolet Chevelle från 1972, och ribban på renoveringen var satt till 100% fabriksoriginal. Detta innebär att allt som genom åren brukar fixas till eller försvinna skulle vara som det var. inklusive allt "slarv" och det finns det rätt gott om på USA-bilarna från den här tiden, färgstänk, haltaskiga fogar, sneda detaljer, övermålade delar i motor och chassi, dinglande kablar med mera.
Mycket byggdes enligt devisen syns det inte finns det inte, en amerikansk bil från förr kan bjuda på många överraskningar , och en del skratt.
Men hur gör man då för att fixa til det så att det ser som exakt det var då, jo man måste hitta en likadan originalbil, en bil som ingen skruvat, lackat eller gjort någonting överhuvudtaget på sen den rullade av fabriken 1972.
Chansen en sån bil finns, av rätt modell är näst intill obefintlig, men i det här fallet gjorde det det, och den fanns i Hunnebostrand och jag blev ombedd att åka dit och fotodokumentera bilen in ner till minsta skruv och mutter.
Hur kommer det sig att en Chevelle Malibu från 1972 finns i Sverige utan att nån rört den på 34 år och har under 3000 mil på mätaren?
Jo, ett äldre par hade beställt bilen ny 1972 hos GM i Sverige, men bestämde sig att åka över till USA för att hämta bilen själva från fabrik och ta den på en semestertur runt USA..
Sorgligt nog avled mannen under resan, men änkan bestämde sig till slut för att ta med bilen hem. All dokumentation finns med inklusive papprena från den advokatfirma som hjälpte damen med att få ut bilen/dödsboet från USA.
Väl hemma kom damen att använda bilen väldigt sparsamt, bilsäljarklyschan "bara körd av en liten dam till kyrkan på söndagar" är i det här fallet helt och fullt riktig.
I 90-års åldern bestämde sig tanten för att det var dags att sälja av bilen, med två förbehåll.
Att den inte skulle vara kvar i bygden, och att inga raggare skulle få tag i den.
SÅ den hamnade i goda händer hos en entusiast i Hunnebostrand, som haft den i ett tiotal år, bor i ett varmt garage och pysslas om varsamt, den har ännu inte gått 3000 mil.
Bilen är uppepå allt i ett fyrdörrars hardtoputförande trots att det byggdes 24192 sådana 1972 har jag aldrig sett någon i det utförandet, och i ett sånt sanslöst nyskick.
Jag blev kontaktad av en kille i Stockholmstrakten som renoverade en Chevrolet Chevelle från 1972, och ribban på renoveringen var satt till 100% fabriksoriginal. Detta innebär att allt som genom åren brukar fixas till eller försvinna skulle vara som det var. inklusive allt "slarv" och det finns det rätt gott om på USA-bilarna från den här tiden, färgstänk, haltaskiga fogar, sneda detaljer, övermålade delar i motor och chassi, dinglande kablar med mera.
Mycket byggdes enligt devisen syns det inte finns det inte, en amerikansk bil från förr kan bjuda på många överraskningar , och en del skratt.
Men hur gör man då för att fixa til det så att det ser som exakt det var då, jo man måste hitta en likadan originalbil, en bil som ingen skruvat, lackat eller gjort någonting överhuvudtaget på sen den rullade av fabriken 1972.
Chansen en sån bil finns, av rätt modell är näst intill obefintlig, men i det här fallet gjorde det det, och den fanns i Hunnebostrand och jag blev ombedd att åka dit och fotodokumentera bilen in ner till minsta skruv och mutter.
Hur kommer det sig att en Chevelle Malibu från 1972 finns i Sverige utan att nån rört den på 34 år och har under 3000 mil på mätaren?
Jo, ett äldre par hade beställt bilen ny 1972 hos GM i Sverige, men bestämde sig att åka över till USA för att hämta bilen själva från fabrik och ta den på en semestertur runt USA..
Sorgligt nog avled mannen under resan, men änkan bestämde sig till slut för att ta med bilen hem. All dokumentation finns med inklusive papprena från den advokatfirma som hjälpte damen med att få ut bilen/dödsboet från USA.
Väl hemma kom damen att använda bilen väldigt sparsamt, bilsäljarklyschan "bara körd av en liten dam till kyrkan på söndagar" är i det här fallet helt och fullt riktig.
I 90-års åldern bestämde sig tanten för att det var dags att sälja av bilen, med två förbehåll.
Att den inte skulle vara kvar i bygden, och att inga raggare skulle få tag i den.
SÅ den hamnade i goda händer hos en entusiast i Hunnebostrand, som haft den i ett tiotal år, bor i ett varmt garage och pysslas om varsamt, den har ännu inte gått 3000 mil.
Bilen är uppepå allt i ett fyrdörrars hardtoputförande trots att det byggdes 24192 sådana 1972 har jag aldrig sett någon i det utförandet, och i ett sånt sanslöst nyskick.
En tripp med the Oklahoman (-kappbloggning: dec-06)
Dagen före nyårsafton tog vi en liten tur i det grådisiga regnet med kompisens Cadillac 62:a som vi kallar för the Oklahoman.
Bilen är såld ny i Oklahoma, och vid utgrävningarna i den så har det hittats dealer-stickers, nyckelringar, kvitton, turistinformation och annat från 1962 och framårt, allt från Oklahoma, så innan den fångades in och sättes i en stålbur och skeppades över till vår del av världen, har bilen nog inte sett så mycket annat än just Oklahoma.
Bilen är såld ny i Oklahoma, och vid utgrävningarna i den så har det hittats dealer-stickers, nyckelringar, kvitton, turistinformation och annat från 1962 och framårt, allt från Oklahoma, så innan den fångades in och sättes i en stålbur och skeppades över till vår del av världen, har bilen nog inte sett så mycket annat än just Oklahoma.
En Dodge på dekis (-kappbloggning: november -06)
Den här Dodge Dart GT:n från 1963 har jag sett en del av, samt att den då och då är ute och valsar i saluannonserna, där den beskrivs som en komplett originalbil, bara en ägare sen ny!
Ja tror sjutton det, den har ju varit avställd sen 1972...
Ja tror sjutton det, den har ju varit avställd sen 1972...
En Cheva i Kinna (-kappbloggning: sept-06)
Tog en sväng förbi Kinnatrakten för att titta på ett custombygge för min värmländska väninna Ericas räkning., hon har förekommit förut i bloggen
http://svammelsurium.blogg.se/2006/may/flashback-kungalv-cruising-2005.html
Hon har redan en fin Chevrolet från 1953 i turkos och vitt med matchande husvagn, ett ekipage som vunnit priser på träffar. Nu var hon på jakt efter en busigare bil att parkera brevid 53:an, och hade fått nys om denna kärran på en annons.
Chevrolet coupe från 1954, corvette-grill, choppat tak, och intrumenbräda från en Chevrolet 59:a på plats. Inredningen täckt med decimeterlång lurvig teddy, hårigt värre. Kort och gott en bil helt i hennes smak och det blev affär på den.
http://svammelsurium.blogg.se/2006/may/flashback-kungalv-cruising-2005.html
Hon har redan en fin Chevrolet från 1953 i turkos och vitt med matchande husvagn, ett ekipage som vunnit priser på träffar. Nu var hon på jakt efter en busigare bil att parkera brevid 53:an, och hade fått nys om denna kärran på en annons.
Chevrolet coupe från 1954, corvette-grill, choppat tak, och intrumenbräda från en Chevrolet 59:a på plats. Inredningen täckt med decimeterlång lurvig teddy, hårigt värre. Kort och gott en bil helt i hennes smak och det blev affär på den.
Vincent - legenden, myten, maskinen
Det finns en del fordon som för alltid kommer att förbli förmer än alla andra, oavsett hur högt ribban ligger i kvalitet, prestige och prestanda idag och i framtiden.
Hos vissa märken och modeller växer sig myten starkare efter dess hädanfärd, en del är legendariska från den dag de rullade ut från fabriken.
Bland motorcyklar heter legenden Vincent Black Lightning. den betraktas närmast som ett väsen än ett mekaniskt fortskaffningsmedel.
Black Lightning var en racerversion av den redan formidabla Vincent Black Shadow, bara ett 30-tal byggdes mellan 1948-52. Priset var runt 1500 pund, vilet bör sättas i paritet med att på den tiden motsvarade det fyra Morris Minor!
En motorcykel, fyra gånger dyrare än en vanlig folkbil, krönte Philip Vincents livsverk och ambition att skapa den snabbaste och mest perfekta motorcykeln världen skådat, även om det innebär att livsverket störtade i fördärvet.
1928 köpte Philip Vincent upp MC-tillverkaren HRD och utvecklade deras modeller, försåg dom med färdiga motorer från JAP och en egensinnig kantilever ram. Efter en katastrofal satsning på det breömda TT-racet Isle of Manx 1934 bestämde han sig för att bygga motorer i egen regi. Vincents motorer byggdes under överinseende av Phil Irving. Och sattes ihop med urmakarprecision. Inget lämnades åt slumpen. Snart blev Vincents motorcycklar något att räkna med. Högt pris, men med motsvarande kvalitét.
En och tvåcylindriga modeller fanns, från den lilla "Grey Flash" till Meteor, Comet och Rapide. 1948 kom Black Shadow på marknaden, en stor 998cc V-twin på 55 hästkrafter, den kraftfullaste motorcykel som nånsin byggts.
Och bland de dyraste också, finesser som ställbara dämpare, fotpinnar, sadel samt styre var en del av Vincents egenheter. Samt avsaknaden av egentlig ram. Motorn var bärande del i konstruktionen, med baksving fästade i blockets bakkant. baksvingen fungerade även som oljetank. En helt egen och överlägsen gaffelkonstruktion var också Vincents signum. Toppfarten var över 200km/h.
Motorcyklarna var mycket dyra, men Philip Vincent vägrade ge avkall på kvalitéten, och lät utvecka den ultimata dräparen ur en lättad Black Shadow, den legendariska Black Lightning. 55 kilo lättare, och motorn på över 70 hästkrafter skulle ge den toppfart på över 240 km/h. Denna uppgift bekräftades vid rekordkörningen på Bonneville Salt flats 1948 då Rollie Free (som till vardags sålde Indian-motorcyklar) nådde 241,9km/h , under milt sagt spektakulära former. Han tycke skinnstället sinkade honom genom att fladdra för mycket, så han körde i badbrallorna!
Rekordet för produktionsmotorcyklar kom att stå sig ända in på 70-talet tills det övertogs av Kawasakis Z1-modell.
Juli 1955 lyckades Nya Zeeländaren Bob Burns nå nästan 300km/h med en Black Lightning med sidovagn. Men då var Vincents saga redan slut. Försäljningen gick trögt, en del försök att uppdatera existerande modeller med heltäckande kåpor som touring-maskiner som omdöpta och maskerade fick heta Black Knight och Black Prince slog fel och försäljningen sjönk ännu mer, Alternativet var att bygga motorcyklarna billigare, men det vägrade Philip Vincent och lät hellre sitt livsverk försättas i konkurs än att vika en tum på kvalitéten. Julen 1955 byggdes den sista riktiga Vincenten.
Dock kom Vincent att forsätta tillverkning av motorer för industriellt bruk och annan lego-tillverkning åt industrin, samt bygga NSU-mopeder på licens.
Men legenden lever vidare, ett väsen som har samma kraft idag som när den odödligjordes med RollieFrees berömda körning på Bonneville-saltet för 60 år sen.
Rickard Thompson har til och med skrivit en låt om Vincent Black Lightning, här framförd av dom eminenta Reckless Kelly.
Hos vissa märken och modeller växer sig myten starkare efter dess hädanfärd, en del är legendariska från den dag de rullade ut från fabriken.
Bland motorcyklar heter legenden Vincent Black Lightning. den betraktas närmast som ett väsen än ett mekaniskt fortskaffningsmedel.
Black Lightning var en racerversion av den redan formidabla Vincent Black Shadow, bara ett 30-tal byggdes mellan 1948-52. Priset var runt 1500 pund, vilet bör sättas i paritet med att på den tiden motsvarade det fyra Morris Minor!
En motorcykel, fyra gånger dyrare än en vanlig folkbil, krönte Philip Vincents livsverk och ambition att skapa den snabbaste och mest perfekta motorcykeln världen skådat, även om det innebär att livsverket störtade i fördärvet.
1928 köpte Philip Vincent upp MC-tillverkaren HRD och utvecklade deras modeller, försåg dom med färdiga motorer från JAP och en egensinnig kantilever ram. Efter en katastrofal satsning på det breömda TT-racet Isle of Manx 1934 bestämde han sig för att bygga motorer i egen regi. Vincents motorer byggdes under överinseende av Phil Irving. Och sattes ihop med urmakarprecision. Inget lämnades åt slumpen. Snart blev Vincents motorcycklar något att räkna med. Högt pris, men med motsvarande kvalitét.
En och tvåcylindriga modeller fanns, från den lilla "Grey Flash" till Meteor, Comet och Rapide. 1948 kom Black Shadow på marknaden, en stor 998cc V-twin på 55 hästkrafter, den kraftfullaste motorcykel som nånsin byggts.
Och bland de dyraste också, finesser som ställbara dämpare, fotpinnar, sadel samt styre var en del av Vincents egenheter. Samt avsaknaden av egentlig ram. Motorn var bärande del i konstruktionen, med baksving fästade i blockets bakkant. baksvingen fungerade även som oljetank. En helt egen och överlägsen gaffelkonstruktion var också Vincents signum. Toppfarten var över 200km/h.
Motorcyklarna var mycket dyra, men Philip Vincent vägrade ge avkall på kvalitéten, och lät utvecka den ultimata dräparen ur en lättad Black Shadow, den legendariska Black Lightning. 55 kilo lättare, och motorn på över 70 hästkrafter skulle ge den toppfart på över 240 km/h. Denna uppgift bekräftades vid rekordkörningen på Bonneville Salt flats 1948 då Rollie Free (som till vardags sålde Indian-motorcyklar) nådde 241,9km/h , under milt sagt spektakulära former. Han tycke skinnstället sinkade honom genom att fladdra för mycket, så han körde i badbrallorna!
Rekordet för produktionsmotorcyklar kom att stå sig ända in på 70-talet tills det övertogs av Kawasakis Z1-modell.
Juli 1955 lyckades Nya Zeeländaren Bob Burns nå nästan 300km/h med en Black Lightning med sidovagn. Men då var Vincents saga redan slut. Försäljningen gick trögt, en del försök att uppdatera existerande modeller med heltäckande kåpor som touring-maskiner som omdöpta och maskerade fick heta Black Knight och Black Prince slog fel och försäljningen sjönk ännu mer, Alternativet var att bygga motorcyklarna billigare, men det vägrade Philip Vincent och lät hellre sitt livsverk försättas i konkurs än att vika en tum på kvalitéten. Julen 1955 byggdes den sista riktiga Vincenten.
Dock kom Vincent att forsätta tillverkning av motorer för industriellt bruk och annan lego-tillverkning åt industrin, samt bygga NSU-mopeder på licens.
Men legenden lever vidare, ett väsen som har samma kraft idag som när den odödligjordes med RollieFrees berömda körning på Bonneville-saltet för 60 år sen.
Rickard Thompson har til och med skrivit en låt om Vincent Black Lightning, här framförd av dom eminenta Reckless Kelly.
En helg i Skåne med Citroëner, whisky och rock n roll
Februari 2008.
Jag och min vän Michael styrde på lördan kosan söderut med hans dieselluktande låda som mer korrekt går under beteckningen Citroen BX TZD Turbo. Jag har alltid haft svårt för BX modellen och dess kantighet. Jag tycker fortfarande det är en strykful bil, men en fantastiskt trevlig strykful bil. En stor gokart, en av de roligaste busbilar jag kört på länge.
Skälet till vår resa söderut med destination Starby utanför Ängelholm var att en gemensam bekant Bjarne skulle hålla ett möte hemma i sitt garage för alla som var intresserade av att sätta sig in i mysterierna om det elektroniska insprutningsystemet D-Jetronic, som även satt i Citroens modeller förr i världen.
det finns två läger. Citroenfantaster och resten av världen. Jag har lärt mig såpass mycket av att umgås med dessa Citroenfantaster genom åren att resten av världen anser fantasterna vara enkelspårigt fokuserade på enbart Citroën samt citroenrelaterade prylar. Men förhållandet ligger mer nära verkigheten i att de som kör och vördar Citroenbilar är väldigt mångfacetterade i sina intressen om alternativa lösningar inom konstruktion, design och funktioner i sin helhet vad det än vara månde för slag, inom både specialområden eller enkelt vardagsbruk.
Genomgående finns det också en ironisk humor i det att man då gärna bjuder på allmänhetens bild av sig själva, som genom att åka till ett föredrag i ett garage på skånska vischan om Bosch D-Jetronic insprutningssystem från 1967.
Magister Bjarne föreläser, och magisterns egna DS med D-Jetronic undersöks noggrant.
gruppbild på några av mötesdeltagarna, den längst till höger som försöker gömma sig bakom DS:ens huv är jag själv.
Efter D-jetronic föreläsningen var det dags för lite provkörning, Michael var sugen på en XM Break att kanske till och med ta med sig hem som souvenir från skåne, så en grön provkördes...
Men den fick omsider stanna kvar söder om Hallandsås. Medan Bjarnes dag gick vidare med ett Moto Guzzi möte, så hastade jag och Michael iväg till Helsingborg för att titta på en annan XM Break.
Men vi provkörde inte bara franskt. Bjarne har lite bilar från fiendesidan också, i form av ett par Mercedes Benz 300SEL. En körbar fanns på plats och den körde vi en sväng med.
Denna vagn var försedd med dieselsnurra till Michaels stora glädje, och min förtret. Jag har en viss aversion mot att köra bilar på eldningsolja. Minns den enorma Nohab-pannan i föräldrahemmet, där gick dieselukten an, men utanför det avstår jag gärna.
Det var länge sen jag åkte en sån här 300SEL, men den var som man minns dom. En oerhört stadig och styv bil, den andas tysk presicion och exakthet, pekar med hela handen så att säga. När man vrider på ratten så styr den inte hjulen, den beordrar hjulen.
När vi var tillbaka och Michael och hans nyfunna dieselvänner startade sina maskiner och gick runt leende och jämförde motorljud, var det närmast en befrielse när Bjarne kickade igång sin vackra Moto Guzzi och lät den varva loss lite grann, inomhus...
Efter dessa små trevliga fördröjningar kom jag och Michael iväg till Helsingborgstrakten för att kolla uppp den där XM Breaken. Den var blå, eller sades vara blå, om man vill sälja sin bil tycker man det hör till att man tvättar den först, eller åtminstonde tvättat den nån gång överhuvudtaget.. Michael som innan ägt åtta dyika XM vet vad man skall titta på för ställen på en sån modell, och det blev affär av det, så nu kördes två Citroëner tillbaks genom den skånska natten mot Starby, och blues jam med Starby Blues band.
Bjarne på trummor, samt alternerande uppsättning gitarrer och bas, som ett jam skall vara. garaget gungade bra på lördagkvällen. Nu smakade det väldigt gott med pilsnern, och det smakade också väldigt gott med en flaska Laphoraig, som tog slut i ett oanat tempo. Jag har nåt minne av att vi sjöng karaoke till gamla nationalteaternlåtar, men jag hoppas kanske jag minns fel. När whiskyn var slut trollades det visst fram en flaska Nordsjöolja... en norsk variant av lakritshot, som vi kanske inte heller borde druckit ur till sista droppen, men goda råd är alltid lättast att komma med efteråt.
Det skulle ju komma en morgon dag också, en morgondag då Michael våndades lite för hur hans nya XM egentligen såg ut i dagsljus. Har man den typen av ångest tar flaskorna lättare slut.
Den såg faktiskt ganska bra ut. Men helt säker kunde man inte vara så den fick åka iväg till Åstorp för en rejäl tvätt. En snabb automattvätt fick väl duga, trodde vi. det var ju bara tre bilar före i kön på söndagen. Tre bilar tog över en timme för tvätten att traggla igenom. Så ett gott råd är om man har bråttom, tvätta aldrig en bil i Åstorp.
Michael ser sammanbiten ut i tvätten, skall lacken sitta kvar? Det gjorde den och visst var den blå också.
Tvätten i Åstorp tvättade även bort den sista lilla gnuttan av tidsoptimism i schemat, en sväng tillbaks till Starby för att fiska upp Bjarne och sen iväg en tur till några av hans andra hamstergömmor. En obligatorisk vilsekörning tog oss över Ljungbyhed, Perstorp, Klippan och ett par orter till inan vi var framme i Västra Morup för upphämtning av lite bra att ha delar, samt en koll på Bjarnes andra hamstergömma med främst DS-delar.
Och det primära målet med söndagsturen , att beskåda Hanomagen...
Tidningen Bilsport har varje år haft en tävling om Sveriges snyggaste bil, och under ett tag så gjorde Teknikens Värld en anti-grej med att utse Sveriges fulaste bil. Hade dom fått det här bidraget hade den tävlngen vart över innan den börjat.
Vet inte hur Bjarne kom över den riktigt , men den har en gång tillhört Kriminalvårdsstyrelsen, och har troligtvis använts till att skjutsa lite snällare busar ut på diverse jobb i krimvårdens regi. det är en grotesk skapelse baserad på en förlängd Hanomag-Henschelkaross, som aldrig fick nåt skönhetspris i sitt grundutförande. Försedd med tre dörrar på ena sidan och en ensam förardörr på andra. Och den monströst estetiska katastrofen är försett med ett oproportionerligt fyrkantigt flak baktill.
The horror, the horror... vad är alla monument, slott och statyer i hela skåne värt att se mot det här?
Jag och min vän Michael styrde på lördan kosan söderut med hans dieselluktande låda som mer korrekt går under beteckningen Citroen BX TZD Turbo. Jag har alltid haft svårt för BX modellen och dess kantighet. Jag tycker fortfarande det är en strykful bil, men en fantastiskt trevlig strykful bil. En stor gokart, en av de roligaste busbilar jag kört på länge.
Skälet till vår resa söderut med destination Starby utanför Ängelholm var att en gemensam bekant Bjarne skulle hålla ett möte hemma i sitt garage för alla som var intresserade av att sätta sig in i mysterierna om det elektroniska insprutningsystemet D-Jetronic, som även satt i Citroens modeller förr i världen.
det finns två läger. Citroenfantaster och resten av världen. Jag har lärt mig såpass mycket av att umgås med dessa Citroenfantaster genom åren att resten av världen anser fantasterna vara enkelspårigt fokuserade på enbart Citroën samt citroenrelaterade prylar. Men förhållandet ligger mer nära verkigheten i att de som kör och vördar Citroenbilar är väldigt mångfacetterade i sina intressen om alternativa lösningar inom konstruktion, design och funktioner i sin helhet vad det än vara månde för slag, inom både specialområden eller enkelt vardagsbruk.
Genomgående finns det också en ironisk humor i det att man då gärna bjuder på allmänhetens bild av sig själva, som genom att åka till ett föredrag i ett garage på skånska vischan om Bosch D-Jetronic insprutningssystem från 1967.
Magister Bjarne föreläser, och magisterns egna DS med D-Jetronic undersöks noggrant.
gruppbild på några av mötesdeltagarna, den längst till höger som försöker gömma sig bakom DS:ens huv är jag själv.
Efter D-jetronic föreläsningen var det dags för lite provkörning, Michael var sugen på en XM Break att kanske till och med ta med sig hem som souvenir från skåne, så en grön provkördes...
Men den fick omsider stanna kvar söder om Hallandsås. Medan Bjarnes dag gick vidare med ett Moto Guzzi möte, så hastade jag och Michael iväg till Helsingborg för att titta på en annan XM Break.
Men vi provkörde inte bara franskt. Bjarne har lite bilar från fiendesidan också, i form av ett par Mercedes Benz 300SEL. En körbar fanns på plats och den körde vi en sväng med.
Denna vagn var försedd med dieselsnurra till Michaels stora glädje, och min förtret. Jag har en viss aversion mot att köra bilar på eldningsolja. Minns den enorma Nohab-pannan i föräldrahemmet, där gick dieselukten an, men utanför det avstår jag gärna.
Det var länge sen jag åkte en sån här 300SEL, men den var som man minns dom. En oerhört stadig och styv bil, den andas tysk presicion och exakthet, pekar med hela handen så att säga. När man vrider på ratten så styr den inte hjulen, den beordrar hjulen.
När vi var tillbaka och Michael och hans nyfunna dieselvänner startade sina maskiner och gick runt leende och jämförde motorljud, var det närmast en befrielse när Bjarne kickade igång sin vackra Moto Guzzi och lät den varva loss lite grann, inomhus...
Efter dessa små trevliga fördröjningar kom jag och Michael iväg till Helsingborgstrakten för att kolla uppp den där XM Breaken. Den var blå, eller sades vara blå, om man vill sälja sin bil tycker man det hör till att man tvättar den först, eller åtminstonde tvättat den nån gång överhuvudtaget.. Michael som innan ägt åtta dyika XM vet vad man skall titta på för ställen på en sån modell, och det blev affär av det, så nu kördes två Citroëner tillbaks genom den skånska natten mot Starby, och blues jam med Starby Blues band.
Bjarne på trummor, samt alternerande uppsättning gitarrer och bas, som ett jam skall vara. garaget gungade bra på lördagkvällen. Nu smakade det väldigt gott med pilsnern, och det smakade också väldigt gott med en flaska Laphoraig, som tog slut i ett oanat tempo. Jag har nåt minne av att vi sjöng karaoke till gamla nationalteaternlåtar, men jag hoppas kanske jag minns fel. När whiskyn var slut trollades det visst fram en flaska Nordsjöolja... en norsk variant av lakritshot, som vi kanske inte heller borde druckit ur till sista droppen, men goda råd är alltid lättast att komma med efteråt.
Det skulle ju komma en morgon dag också, en morgondag då Michael våndades lite för hur hans nya XM egentligen såg ut i dagsljus. Har man den typen av ångest tar flaskorna lättare slut.
Den såg faktiskt ganska bra ut. Men helt säker kunde man inte vara så den fick åka iväg till Åstorp för en rejäl tvätt. En snabb automattvätt fick väl duga, trodde vi. det var ju bara tre bilar före i kön på söndagen. Tre bilar tog över en timme för tvätten att traggla igenom. Så ett gott råd är om man har bråttom, tvätta aldrig en bil i Åstorp.
Michael ser sammanbiten ut i tvätten, skall lacken sitta kvar? Det gjorde den och visst var den blå också.
Tvätten i Åstorp tvättade även bort den sista lilla gnuttan av tidsoptimism i schemat, en sväng tillbaks till Starby för att fiska upp Bjarne och sen iväg en tur till några av hans andra hamstergömmor. En obligatorisk vilsekörning tog oss över Ljungbyhed, Perstorp, Klippan och ett par orter till inan vi var framme i Västra Morup för upphämtning av lite bra att ha delar, samt en koll på Bjarnes andra hamstergömma med främst DS-delar.
Och det primära målet med söndagsturen , att beskåda Hanomagen...
Tidningen Bilsport har varje år haft en tävling om Sveriges snyggaste bil, och under ett tag så gjorde Teknikens Värld en anti-grej med att utse Sveriges fulaste bil. Hade dom fått det här bidraget hade den tävlngen vart över innan den börjat.
Vet inte hur Bjarne kom över den riktigt , men den har en gång tillhört Kriminalvårdsstyrelsen, och har troligtvis använts till att skjutsa lite snällare busar ut på diverse jobb i krimvårdens regi. det är en grotesk skapelse baserad på en förlängd Hanomag-Henschelkaross, som aldrig fick nåt skönhetspris i sitt grundutförande. Försedd med tre dörrar på ena sidan och en ensam förardörr på andra. Och den monströst estetiska katastrofen är försett med ett oproportionerligt fyrkantigt flak baktill.
The horror, the horror... vad är alla monument, slott och statyer i hela skåne värt att se mot det här?
En eftermiddag hos TBGIT (-kappbloggning: augusti-06)
Augusti 2006.
Vad kan man göra en sysslolös eftermiddag ute Ringöns industriområde en sensommarkväll i Augusti?
Jo man kan åka forbi TBGIT och titta vad pojkarna hittar på där. TBGIT står för "The best damn garage in town" och detta utan att skryta. Här huserar en av Europas snabbaste Pro-Modified dragsters, en Lincoln under förvandling till Pro-street maskin, och världens snabbaste Chevrolet Impala SS.
Anders "Bostic" Envall har alltså den snabbaste gatregistrerade Impalan av den här sorten i universum, mycket jobb ligger bakom, ett antal år och ett par motorer senare har han kommit fram till hur man bäst transporterar nästan 1900 kilo svart bil så snabbt som möjligt 402 meter rakt fram. Med alla nödvändigheter som stereo, AC, elhissar och dragkrok.
Allt om Impalan, Bostic å de andra i och runt TBGIT kan följas på www.blackout.nu som är en mycket trevlig och välmatad sida om det mesta som händer runt omkring denna legendariska Impala.
Besten vilar....
Lite mappning och pillande med inställningar och besten vaknar. Axel är van vid att pappas leksaker låter en hel del.
Skall den där lampan lysa nu? Jonas får kela lite.
Avslutningsvis en liten filmsnutt från eftermiddagens träningspass, man har sällan tråkigt nere hos TBGIT
Vad kan man göra en sysslolös eftermiddag ute Ringöns industriområde en sensommarkväll i Augusti?
Jo man kan åka forbi TBGIT och titta vad pojkarna hittar på där. TBGIT står för "The best damn garage in town" och detta utan att skryta. Här huserar en av Europas snabbaste Pro-Modified dragsters, en Lincoln under förvandling till Pro-street maskin, och världens snabbaste Chevrolet Impala SS.
Anders "Bostic" Envall har alltså den snabbaste gatregistrerade Impalan av den här sorten i universum, mycket jobb ligger bakom, ett antal år och ett par motorer senare har han kommit fram till hur man bäst transporterar nästan 1900 kilo svart bil så snabbt som möjligt 402 meter rakt fram. Med alla nödvändigheter som stereo, AC, elhissar och dragkrok.
Allt om Impalan, Bostic å de andra i och runt TBGIT kan följas på www.blackout.nu som är en mycket trevlig och välmatad sida om det mesta som händer runt omkring denna legendariska Impala.
Besten vilar....
Lite mappning och pillande med inställningar och besten vaknar. Axel är van vid att pappas leksaker låter en hel del.
Skall den där lampan lysa nu? Jonas får kela lite.
Avslutningsvis en liten filmsnutt från eftermiddagens träningspass, man har sällan tråkigt nere hos TBGIT
förb... jäv.. $#**%&$! van-jävel
alternativ titel, varför jag inte kör Chevrolet längre.
Augusti 2006, vår Chevrolet van som bär runt på vår racing tidtagning skulle ut ett ärende med mig bakom ratten.
Ett snillrikt ingenjörsdrag hos denna General motors produkt uppenbarade sig när trafiken tätnade vid fyratiden innan Wieselgrensplatsen. Nämligen att i princip allting som snurrar runt en motor drivs av en enda gemensam rem.
Denna rem är automatspänd. det vill säga jättebra att slippa sträcka och justera, nackdelen är att den funkar tills spänningen är töjd till max, och går sen av utan förvarning.
Remmen driver fläkt, vattenpump, generator , servopump, ac, luftpump, bromsar och rubbet. Så där kommer jag rullandes i rusningstrafiken med en stor röd van som börjar koka, och saknar bromsar, styrning samt laddning, spännande.
vart jag var på väg med vanen? till Rogers Custom för att hämta det nya avgassystemet, det gamla trillade av en natt utanför Kalmar...
Jag hade tills dess inte varit förbi Rogers Custom på sådär två år, inna vi blev med denna röda tingest i organisationen.
med det oplanerade rembytet så befann jag mig därute springandes fyra vändor på tio dar. och på det säger butikschefen:
-"Va kul att se dig här igen, Mårten!"
Jo... vi kör ju Chevrolet igen.. suckar jag till svar.
Augusti 2006, vår Chevrolet van som bär runt på vår racing tidtagning skulle ut ett ärende med mig bakom ratten.
Ett snillrikt ingenjörsdrag hos denna General motors produkt uppenbarade sig när trafiken tätnade vid fyratiden innan Wieselgrensplatsen. Nämligen att i princip allting som snurrar runt en motor drivs av en enda gemensam rem.
Denna rem är automatspänd. det vill säga jättebra att slippa sträcka och justera, nackdelen är att den funkar tills spänningen är töjd till max, och går sen av utan förvarning.
Remmen driver fläkt, vattenpump, generator , servopump, ac, luftpump, bromsar och rubbet. Så där kommer jag rullandes i rusningstrafiken med en stor röd van som börjar koka, och saknar bromsar, styrning samt laddning, spännande.
vart jag var på väg med vanen? till Rogers Custom för att hämta det nya avgassystemet, det gamla trillade av en natt utanför Kalmar...
Jag hade tills dess inte varit förbi Rogers Custom på sådär två år, inna vi blev med denna röda tingest i organisationen.
med det oplanerade rembytet så befann jag mig därute springandes fyra vändor på tio dar. och på det säger butikschefen:
-"Va kul att se dig här igen, Mårten!"
Jo... vi kör ju Chevrolet igen.. suckar jag till svar.
Grattis Robin!
Augusti 2006. Detta är en ovanlig syn, så ovanlig att det borde vart 1975 men det är det inte, det är 2006 , och hur många 18-åringar med färskt körkort köper sig en Ford Mustang från 1967 som förstabil idag?
Inte många, idag brukar ungdomar tycka tråk-volvo V70 och plast-subaru Impreza är det fränaste som finns, så det känns riktigt kul att se att en ung kille väljer att köra den klassiska linjen.
Ford Mustang introducerades 1964 och blev en enorm succé. 40 år senare så är modellerna fortfarande lika populära, men då priserna är skyhöga på dom idag så är det exceptionellt att en 18-åring beslutar sig stenhårt för att få tag i en. grattis igen Robin!
Nu är det så att det finns lite lätt miljöskada bakom grabbens bilval, eller rentav genetiskt, svårt att särskilja det där. Pappa Gerts förstabil i början på 70-talet var just en Mustang GT från 1967, som i tidens anda snabbt blev dragracebil med slot-mag fälgar vita hjulhus, å hi-jackers.
Mamma, hon körde Plymouth Cuda med hemi motor som förstabil... äpplet har alltså inte fallit långt bort.
Inte många, idag brukar ungdomar tycka tråk-volvo V70 och plast-subaru Impreza är det fränaste som finns, så det känns riktigt kul att se att en ung kille väljer att köra den klassiska linjen.
Ford Mustang introducerades 1964 och blev en enorm succé. 40 år senare så är modellerna fortfarande lika populära, men då priserna är skyhöga på dom idag så är det exceptionellt att en 18-åring beslutar sig stenhårt för att få tag i en. grattis igen Robin!
Nu är det så att det finns lite lätt miljöskada bakom grabbens bilval, eller rentav genetiskt, svårt att särskilja det där. Pappa Gerts förstabil i början på 70-talet var just en Mustang GT från 1967, som i tidens anda snabbt blev dragracebil med slot-mag fälgar vita hjulhus, å hi-jackers.
Mamma, hon körde Plymouth Cuda med hemi motor som förstabil... äpplet har alltså inte fallit långt bort.
En Dodge på Nääs
Juli 2006. Måndagsträffarna rullar oförtrutet vidare på det charmiga Nääs, istället för en överblick på alla fina fordon som dök upp i vanlig ordning tänkte jag koncentrera mig på en enda bil. En Dodge Coronet Super Bee från 1969. 
Coronet var Dodge "mid-size" serie under den här tiden, och gick att få med i en rad olika utföranden, mest intressant av dom är nog Super Bee-varianten som bara fanns i kupéutförande.
Det var så att produktionen av Coronets ställdes om att för tre dagar enbart bygga Super Bee bilar, innan man återgick till reguljär produktion igen.
Priset ny 1969 var 3168 dollar och för detta fick man en massa motor, en 383" med toppar från 440" maskinen, alternativt som i denna bil hela 440" motorn med "six-pack" dvs tre tvåportsförgasare, som garanterade mycket effekt. Fyrväxlad manuell låda, starkaste bakaxeln, extra förstärkt fjädring, krängningshämmare , kraftigare byggda däck, svartlackerad grill samt "Super Bee" stripes över bakdelen.
Vad man inte fick var petitesser som servon, armstöd, ljudisolering, navkapslar eller något annat överhuvudtaget i komfort eller utrustningsväg.
Strictly business alltså, en värsting bil, byggd av bara värsting grejer, bilen är extremt rå att hantera, och på frågan om hur den verkligen var att köra med allt ovanstående utbrast ägaren "För jävlig!"
ett annorlunda uppdrag
Det har varit lite hektiska veckor för att hinna ikapp och lägga ut i bloggen på sistonde, men lovar att jobba ikapp med lite av varje i blandad ordning när jag har lite tid över.
Jag är inblandad i dragracing, som må verka en rätt annorlunda värld för många, och med många udda karaktärer, men jag trivs utmärkt i den.
Vi kör race i Scandinavian Dragracing Championship på Säve depå varje år och bland alla (o)normala sysslor där så fick jag ett litet annorlunda och unikt uppdrag.
Till årets race hade det bjudits in något som inte körts i Sverige på över 20 är, nämligen en
JET-DRAGSTER!!!
Roger Goring och Helen Rosling från England var inbjudna hit för att uppvisningsköra vidundret Firestorm under helgen, och det föll på min lott att promota denna tingest.
Här i Göteborg så är det träff i närheten av Operan vid maritima centret för bil och mc-folk varje onsdag och detta verkade ett ypperligt tillfälle för detta, så jag fick tag i arrangören och berättade att vi hade specialbesök från England och undrade om vi kunde komma ner och få vissa upp något lite extraordinärt, och det tyckte dom var OK. Sen började jag berätta lite om vad det var, men tror inte han följde med mig riktigt i det... sagt och gjort vi körde ner med trailern och lastade av Firestorm (eller "litlle Jimmy", Jimmy the Jet, som Roger kallar sin pyssling...) utanför Operahuset i Göteborg.
Nu verkar det inte vara varje dag det lastas av jetbilar utanför ett operahus
så redan här tilldrogs det en del uppmärksamhet, som typ, hela administrationen
och kansliet på operan.
Här rullar Roger och Helen Firestorm över gatstenarna på parkeringen in
till maritima, ser lite bökigt ut, men den här väger förvånanvärt lite, bara runt
700 kilo! dock är gatstenar, stelt monterade hjul med sprängpumpade däck
ingen riktigt bekväm kombination, men det gick bra.
Det charmiga paret Roger och Helen med Firestorm, första gången en jetbil
står på svensk mark på 20 år och på göteborgsk gatsten nånsin, att den drog
en hel del uppmärksamhet är inte underligt, få har nånsin fått se en sån farkost
Detta var helt klart en kul kväll på packhuskajen, coh våra engelska gäster
charmade och underhöll alla nyfikna och tyckte själva det var lika roligt.
På torsdagen kördes uppvisning och testrepa för TV och pressen, tror få
fattade riktigt vad det handlade om då ingen hade med sig hörselskydd,
räddningstjänsten från Säve flygplats civila sida var med också, och dom
tyckte att jetmaskiner var inget märkvärdigt för dom, för de hör de varje dag,
va dom inte hade koll på var att Rogers maskin kommer från ett stridsflygplan,
som inte har samma bullerkrav som Ryan Airs maskiner... det var en rolig
syn att få se gossarna hoppa upp å ner och leta efter nånstans att ta vägen
med händerna hårt över öronen när Firestorm varvades upp.
Firestorm "puffar" lite AV-1 soppa...
Nu kör vi, när banbeläggningen bakom börjar fatta eld, då har man nått
rätt temperatur, och tuffar fram mot startlinjen, det är en helt otrolig syn och
ljudupplevelse att se den här staga in, sen dram man fullt och släpper
upp bromsen, effekten kan liknas vid en slangbella, det är ingen synbar
acceleration att tala om, den är bara "iväg". På söndagen satte Roger
definitivt banrekord, då han slog av efter 2/3 delar av sträckan så var farten
vid mål efter 402 meter något långsammare, men vid 201 meter mättes
bilen till smått ofattbara 368 KILOMETER I TIMMEN!
Chassiet är byggt av Roger, i samarbete med Rob Jinkens i USA, en som
har lång erfarenhet av såna här fordon, det är inte speciellt många som har det
Motorn kommer från planet nedan ett stridsplan av typen Northrop F-5 Freedom Fighter
Vi vill ha mer, och Roger själv vill gärna tillbaka till oss och köra nästa år
men, han skall prata med sin kompis Colin som också kör Jet-dragsters
ocm han kan ta med sin så får vi för första gången nånsin i europa köra
match-race med två såna här trevliga blåslampor, jag har redan skaffat
nya hörselskydd!
en fredag på piren
Tja, i fredags var det dags för preimär race Blackrace Göteborg, trodde jag...
På tisdagen ringde trafikkontoret och undrade varför dom inte fått nån kopia på tillsrånden, det visste jag inte för jag hade ingen heller. Ett antal samtal till polisen så visade det sig att tillståndsansökan kommit bort... Nu löste det sig rätt snabbt iallfall, men för att ta det säkra före det osäkra så var det bara att ställa in fredagens körning, så då får man tillbringa en fredagkväll på Bananpiren i Göteborg i alldeles underbart väder och meddella alla glada körande och åskådare att dom kan åka hem igen.... känns sådär kul nu när vi jobbat på att komma igång hela vintern.
Efter det åkte jag ner en sväng till Bostics garage. Ander "Bostic" Envall är en glad exil-norrlänning som har gett sig hän att åka så fort som möjligt med nåt som väger två ton.
Tvåtons klumpen ifråga en en Chevrolet Impala SS, en speciell modell av sista generationens Caprice som bara byggdes 1994-96. Och han åker också vansinnigt fort med den när bilen själv vill det
(www.blackout.nu)
Han har haft ännu större problem med garagetroll än jag, det har brunnit, skurit och ummat sig i en oändlighet med den bilen, snabbaste repan (och snabbaste repan nån kört med en Impala SS i Världen!) gjordes med brusten kompressorrem och insprutning som fått fnatt.
Nu skall det gå ännu fortare därför byggs det fullbur i familjebilen, här står Bostic och granskar noga sina kartongmallar som den skall byggas efter. han hade nog ändå en roligare fredagkväll än jag.
Så snart får vi väl se den här trevliga synen på banan igen... :-)
På tisdagen ringde trafikkontoret och undrade varför dom inte fått nån kopia på tillsrånden, det visste jag inte för jag hade ingen heller. Ett antal samtal till polisen så visade det sig att tillståndsansökan kommit bort... Nu löste det sig rätt snabbt iallfall, men för att ta det säkra före det osäkra så var det bara att ställa in fredagens körning, så då får man tillbringa en fredagkväll på Bananpiren i Göteborg i alldeles underbart väder och meddella alla glada körande och åskådare att dom kan åka hem igen.... känns sådär kul nu när vi jobbat på att komma igång hela vintern.
Efter det åkte jag ner en sväng till Bostics garage. Ander "Bostic" Envall är en glad exil-norrlänning som har gett sig hän att åka så fort som möjligt med nåt som väger två ton.
Tvåtons klumpen ifråga en en Chevrolet Impala SS, en speciell modell av sista generationens Caprice som bara byggdes 1994-96. Och han åker också vansinnigt fort med den när bilen själv vill det
(www.blackout.nu)
Han har haft ännu större problem med garagetroll än jag, det har brunnit, skurit och ummat sig i en oändlighet med den bilen, snabbaste repan (och snabbaste repan nån kört med en Impala SS i Världen!) gjordes med brusten kompressorrem och insprutning som fått fnatt.
Nu skall det gå ännu fortare därför byggs det fullbur i familjebilen, här står Bostic och granskar noga sina kartongmallar som den skall byggas efter. han hade nog ändå en roligare fredagkväll än jag.
Så snart får vi väl se den här trevliga synen på banan igen... :-)
Fordonsarkeologi
Alltid intressant att städa äldre bilar, man kan få fram mycket om dess tidigare liv genom att kolla igonom skrymslen vrår och hansdkfack. Den nya är såpass orörd att Build sheet papperet sitter kvar hopvikt inne under rattstången, där kan man utläsa vilken dag bilen är byggd, och vilken färg, utrustning, motor och inredningsalternativ den var beställd med.
Vidare hittde jag en styck äldre parkeringsskiva från Freiburg, kul, och även det sista besiktningsprotokollet från Luxemburg, på franska.
Min äldre Plymouth från '68 bar på en del märkligheter när jag gick igenom den, tidigare ägare var från Estland och hade haft me sig bilen över där ett par gånger vilket förklarade att man hittade ryska kopek-mynt under sätena i en amerikansk bil, samt en tub rysk hudsalva, som jag inte ens vågar fundera på att översätta innehållsdeklarationen på.
Vissa bilar kan vara rena loppmarknaden, tror en av få bilaffärer jag tjänat något på var nog en av de sämsta bilarna jag haft.
Åbäket ifråga var en knallgul Volkswagenbuss från 1976, inköpt för en symbolisk hundralapp den 1:a april av alla dar 1998. Den var riktigt ledsen, men var även motivlackad, med klassiska Arne Anka med en ölsejdel sägandes "Skål kosmonauter! " på ena sidan och på andra sidan var det målat en Jamaicaflagga, bakom vilken en dreglande färgad man kikade fram, allt "signerat" av en majaplanta. Misstänker att det i dagsläget skulle vara straffbart på ett antal punkter att ens köra omkring med den.
Hur som helst så var bussen fullpackad med delar, ett par motorer, dörrar till både VW och Volvo, en motorcykelmotor, rutor, och diverse icke fordonsrelaterat jox. som t ex simfötter.
Delarna såldes av, inklusive säten och bälten från bussen som gick till skrot. karosssidan med Arne Anka pryder dock än idag garageporten på Härrydaskroten.
En vän importerar bilar från staterna containervis, och där händer det att en del föremål som kommer med inte bara är döda ting, utan fripassagerare kommer med titt som tätt också. Giftiga djur? Vi har lärt oss devisen "skjut först, fråga sen" kan nån ana hur stor blöt fläck det blir av en spindel som är stor som en handflata?
På en Cadillac Fleetwood från 1953 som togs in från Mississippi har jag knackat loss ett termitbo ur grillen, dock var det ingen hemma. Det var det däremot i bagaget där en majssnok hade byggt bo, dock hade nog resan vart lite för kylig för emigranten.
Mer om den Fleetwooden, jodå, där fanns en del annat om den man kunde räkna ut vad den varit med om, ett par askar hagelammunition återfanns i den, samt en urblekt dekal i bakrutan, "The white pride of the south will rise again!" prydd med en fackla och en galge !
Dock hittade vi inga vita lakan....
Tja förbifarten borde nämnas en BMW 3,0 från 1969, som jag sammanlagt hittade 48 tomma kvartar Brännvin Special i med.
Vidare hittde jag en styck äldre parkeringsskiva från Freiburg, kul, och även det sista besiktningsprotokollet från Luxemburg, på franska.
Min äldre Plymouth från '68 bar på en del märkligheter när jag gick igenom den, tidigare ägare var från Estland och hade haft me sig bilen över där ett par gånger vilket förklarade att man hittade ryska kopek-mynt under sätena i en amerikansk bil, samt en tub rysk hudsalva, som jag inte ens vågar fundera på att översätta innehållsdeklarationen på.
Vissa bilar kan vara rena loppmarknaden, tror en av få bilaffärer jag tjänat något på var nog en av de sämsta bilarna jag haft.
Åbäket ifråga var en knallgul Volkswagenbuss från 1976, inköpt för en symbolisk hundralapp den 1:a april av alla dar 1998. Den var riktigt ledsen, men var även motivlackad, med klassiska Arne Anka med en ölsejdel sägandes "Skål kosmonauter! " på ena sidan och på andra sidan var det målat en Jamaicaflagga, bakom vilken en dreglande färgad man kikade fram, allt "signerat" av en majaplanta. Misstänker att det i dagsläget skulle vara straffbart på ett antal punkter att ens köra omkring med den.
Hur som helst så var bussen fullpackad med delar, ett par motorer, dörrar till både VW och Volvo, en motorcykelmotor, rutor, och diverse icke fordonsrelaterat jox. som t ex simfötter.
Delarna såldes av, inklusive säten och bälten från bussen som gick till skrot. karosssidan med Arne Anka pryder dock än idag garageporten på Härrydaskroten.
En vän importerar bilar från staterna containervis, och där händer det att en del föremål som kommer med inte bara är döda ting, utan fripassagerare kommer med titt som tätt också. Giftiga djur? Vi har lärt oss devisen "skjut först, fråga sen" kan nån ana hur stor blöt fläck det blir av en spindel som är stor som en handflata?
På en Cadillac Fleetwood från 1953 som togs in från Mississippi har jag knackat loss ett termitbo ur grillen, dock var det ingen hemma. Det var det däremot i bagaget där en majssnok hade byggt bo, dock hade nog resan vart lite för kylig för emigranten.
Mer om den Fleetwooden, jodå, där fanns en del annat om den man kunde räkna ut vad den varit med om, ett par askar hagelammunition återfanns i den, samt en urblekt dekal i bakrutan, "The white pride of the south will rise again!" prydd med en fackla och en galge !
Dock hittade vi inga vita lakan....
Tja förbifarten borde nämnas en BMW 3,0 från 1969, som jag sammanlagt hittade 48 tomma kvartar Brännvin Special i med.
Nu e den hemma!
Det är en Plymouth, en Gran Fury Brougham från 1977!
Bara namnet, att döpa en bil till Gran Fury, inget knussel med massa siffror, kommatecken eller närmast obegriplia förkortningar. FDet behövs inte mer.
Den har ett förflutet som diplomatbil i Luxemburg som tidigare nämnts, och tydligen inte fått jobba så hårt, då den har gått 6400 mil!
1977 var de sista stora bilarna från Chysler, GM hade redn börjat krympa sina. Denna last of its kind, mäter 5,75 från front till bakljus, bredd 2,05, tjänstevikt 2210 kilo och drivs makligt framåt av en 6,6 liters motor på 195 häst och runt 420 newtonmeter.
Bilen är en fantastisk orörd originalbil, och känns oerhört solid, 30 år gammal med nybilskänsla!
Och bilen är väl isolerad, och riktigt fin i väghållning, tack vare Chryslers speciella framvagn, det är som en flygande matta, fast på två ton...
På vägen hem, så mixtra jag med radion, som är original, integrerad i själva brädan (har aldrig sett det i så tidig bil) den verkar dock bara gå på AM , så det enda jag rattade in var tyska och holländska kanaler, varav nån körde lite cool sjuttiotalspop så det gav nybilskänslan liksom en ytterligare dimension
vinyltaket är 100% fräscht, det enda störande bak är de hr-hm, smakfulla blinkersen, låter dom dock sitta på tills den varit inne på bilprovningen för husfridens skull, sen skall det väl kopplas om till "riktiga" ljus, som man får ha i hela världen utom här...
ny bil!
jag köpte den, skall hämtas i veckan , hyysschhh, säg inget till trollen....
Bilhandlardags!
Då bilbeståndet hemma har decimerats lite, och inskränker sig nu till en död Chevorolet Caprice och en Plymouth som bara vill gå på två av sina tre växlar, så står ett annat fortskaffningsmdel på önskelistan .
Skall iväg och kika på en trevlig vagn i Jonsered, och tja, jag har väl i princip redan bestämt mig för den, och hoppas den motsvarar beskrivningen. Så högst troligtvis så står det ännu en Plymouth i stallet i veckan.
Skall iväg och kika på en trevlig vagn i Jonsered, och tja, jag har väl i princip redan bestämt mig för den, och hoppas den motsvarar beskrivningen. Så högst troligtvis så står det ännu en Plymouth i stallet i veckan.
De Soton
Det var den här bilen som ett par Ume-bor tyckte var värd sammanlagt 550 mils resväg...
Hjälpligt uppklädd med rutor och kofångare, om ni tycker bakluckan glappar, så beror det på att det inte finns nåt kvar under den... .
De Soto Diplomat, är en såpass märklig USA-bil att modellen faktiskt inte såldes i USA, utan var enbart avsedd för exportmarknaden. Det är tekniskt sett inte ens en "riktig" De Soto, då dessa exportbilar (Diplomat hos De Soto, Kingsway hos Dodge) egentligen var en Plymouth med De Soto, respektive Dodge grill.
Dom såldes som CKD dvs "Complete, knocked down" med andra ord, i lådor, som byggsats... och skruvades ihop i Chryslers subsidarier runt om i världen, så även i Sverige, ANA i Nyköping tillverkade dessa modeller fram till 1959.
Även Belgien, Indien, Turkiet, Brasilien, Sydafrika och en del länder till knåpade ihop dessa "knocked down" bilar, konstigt att inte Ikea hakade på....
Var är alla mercury 61:or?
Mercury, har byggt bilar sen 1939, och jag har alltid gillat deras maffiga "tunga" look som dom hade under femtiotalet.
Jag kan lägga en del tid på att leta fram modeller och gärna de lite ovanligare sådana från guldåren.
Men vad hände med 1961? söker man på Mercury 1961, bildsök på google, så får man fram i förstahand utombordsmotorer, NASA:s rymdkapsel , astronauter och ett skivomslag med Dinah Washington...
Mercury Comet, en småbil som Mercury släppte det året hittas, men ytterst få, och ganska dåliga bilder på Mercurys stora modeller.
Var är dom? strejkade arbetarna nästan hela året i fabriken? köptes alla upp av en utomjordisk handelsallians och skeppades till Alfa Centauri? körde dom vilse på väg till bilhandlarna och irrade bort sig på "the lost highway"? eller rostade dom bort allesammans innan Neil Armstrong knallade på månen?
Jag kan inte påminna mig att jag sett en 61:a på den här planeten, inte ens på hemmaplan i USA, har inte ens grävt upp en vettig bild på hur herrgårdsvagnen bör sett ut i verkliga livet.
Mysko....
Nåja, här är en Mercury Colony Park wagon , i och för sig från 1959, men fina grejer är det.
Jag kan lägga en del tid på att leta fram modeller och gärna de lite ovanligare sådana från guldåren.
Men vad hände med 1961? söker man på Mercury 1961, bildsök på google, så får man fram i förstahand utombordsmotorer, NASA:s rymdkapsel , astronauter och ett skivomslag med Dinah Washington...
Mercury Comet, en småbil som Mercury släppte det året hittas, men ytterst få, och ganska dåliga bilder på Mercurys stora modeller.
Var är dom? strejkade arbetarna nästan hela året i fabriken? köptes alla upp av en utomjordisk handelsallians och skeppades till Alfa Centauri? körde dom vilse på väg till bilhandlarna och irrade bort sig på "the lost highway"? eller rostade dom bort allesammans innan Neil Armstrong knallade på månen?
Jag kan inte påminna mig att jag sett en 61:a på den här planeten, inte ens på hemmaplan i USA, har inte ens grävt upp en vettig bild på hur herrgårdsvagnen bör sett ut i verkliga livet.
Mysko....
Nåja, här är en Mercury Colony Park wagon , i och för sig från 1959, men fina grejer är det.
