Lussefika hos Fritjofs
http://fika-i-fritjofs-garage.html
Nu inföll det med luciahelgen så garaget var lite extra pyntat och smyckat denna gång.
Tomtepynt på gammelbilarna och såklart även levande lucior, samt ett rejält tilltaget fikabord.
Trängseln var bitvis stor i garaget, fler och fler lockas hit på söndagsfikat, som ju är en trevlig upplevelse i vintermörkret.
Bakom skynket hos ANA
Automobilfabriken i Nyköping, ANA använde gärna den här vyn när dom presenterade något, hösten 1957 bryten den första Svenskbyggda Plymouth 58:an fram genom skynket.
Och på samma sätt firades den 10000:e Simcan i samma veva, en Simca Aronde, byggd i Nyköping.
ANA:s verksamhet var väldigt diversifierad, här en översiktsbild från fabriksgolvet tidigt femtiotal. Närmast en rad nästan leveransklara Triumph Mayflower, direkt vid dom står en Gutbrod Goliath GP700 som får en sista översyn. Brevid den en Plymouth wagon som gör att vi kan datera bilden till 1953. I bakgrunden syns en rad karosser till Singer SM1500. Singer var inget stort märke och runt 150 stycken såldes i Sverige detta år.
Falkenerare i Göteborg
OA-registerad Ford Falcon från Räddningskåren vid en brygga 1961. Falcon var en rätt liten nätt amerikanare som dessutom var robust och enkel.
Två Falcon stationsvagnar till från Räddningskåren i Göteborg samlade utanför frissan. Två fina bilder från arkivet på http://www.tow.se/oldcar/s50ind.htm hos Larsson!
Och nu efterlyser vi vad Hylins Novosin är för något...
Bättre med sex
Till och från har det dykt upp sexhjuliga bilar, legio bland tyngre fordon, men emellanåt har en del konstruktörer tyckt att sex hjul är en utmärkt idé även för personbilar.
Pullman tourer från York, Pennsylvania är en av de tidigaste kända, från 1903. 
Ett av de få norska bidragen till bilhistorien, Mustad från 1917, boggibakvagn för svåra förhållanden , likaså en ombonad täckt kaross. 
Detta är en Slaby-Berignen från 1919, främst gjordes dessa små primitiva kärror som invalidfordon, vilket det behövdes mycket av efter första världskriget. Slabyn var i stort sett inte mer än en trälåda med elmotor och tre par cykelhjul. 
För militärt bruk blev det vanligt att man styvade upp vanliga personbilar och försåg dom med boggi. Detta är en japansk variant på temat, en Isuzu från 1934. 
Och en Tatra type 72 för Tjeckoslovakiska armén 1936. 
Ingen egentlig sexhjuling, men denna konfiguration var inte ovanlig bland tyska lättare militärfordon under kriget. Det mitter hjulparet är reservhjul och fungerar samtidigt med att underlätta klättringar över krön och vallar. Vagnen är en Tempo Vidal och är lite speciell då den har en motor varje ända med drift och styrning på alla hjulen. 
I efterkrigstiden har det varit sparsamt med sexexperiment. Men till världsutställningen i Setallte 1962 visade Ford upp denna show car som fyndigt döpts till Seattle-ite XXI 
Briggs&Stratton är mest kända för gräsklipparmotorer, men 1979 gjorde man en experimentbil med hybdridmotor, och av nån anledning sex hjul. 
1977 satsade engelska Panther på att producera en sexhjul sportbil, fyra hjul fram och en 8,2 liters V8 från Cadillac Eldorado som försågs med dubbelturbo, dock blev det bara två Panther Six byggda. 
Tråden togs upp igen av italienska Corwini, egentligen började arbetet med denna på 70-talet men först 2005 presenterade man den sexhjuliga Corwini C6W. Den byggs i liten skala i en takt på 5-6 bilar om året. 
I motorsport är experimentlustan stor emellanåt, 1962 konstruerade Frank Cannon och Art Llolyd denna dragster med dubbla bakhjul och två motorer placerade offset som drev var sitt hjulpar. 
Tyrrell P34 varen sexhjulig formel-1 bil som är väl ihågkommen trots att den aldrig gjorde några vidare bra resultat. Vår egen Ronnie Peterson körde den och gav den det blygsamma betyget usel. Här är P34 med Jody Scheckter i Tysklands GP 1976. 
Men mindre känt är att även March och Williams experimenterade med sexhjulingar. March 2-4-0 testades 1977. 
Williams FW08B daterar sig från 1982, men ingen av dessa två kom någonsin att starta i ett formel-1 lopp. 
Citroen CX "Loadrunner" är en mer framgångsrik sexhjuling, och nästan att betrakta som en officiell modell. Först byggdes konceptet av Tissier främst för tidnings och säkerhetstransporter, men har sedan flitigt kopierats, bland annat Mellberg i Sverige byggde några Loadrunners. 
Boneschi i Italien byggde på beställning sexhjulia käcka pickuper med namnet Dublone på Fiat Punto, denna från 1994. 
Och ett par exempel från filmens värld , den otroliga FAB1 från Thunderbirds i 2004 års tappning
Och i The League of Extraordinary Gentlemen från 2003 dyker kapten Nemo upp i den här krationen. 
Söndagsfika hos Fritjof
det har varit fikaträff i Fritjofs garage igen, förra månadens fika skrevs det om här:
http://fika-i-fritjofs-garage.html
Fler och fler har uppmärksammat detta trevliga garage och det väl tilltagna fikarummet visade sig vara för litet. Sådär ett 30-tal personer hade sökt sig till garaget för fika och allmänt prat. 
Bland flera besökare så syntes även Patrik Jacobsson, alla som är inblanande i dragracing känner väl till den här personen, fast då oftast med en kamera framför ansiktet, flera av han bilder går att se här:
http://www.racebilder.nu/
Kenne till vänster som driver sidan motormuller.se/ filosoferar över sidovagnar 
Nostalgimacken, med Ford model T från 1926. På pumpen anges priset 69 öre/liter. 
och så får man inte lämna garaget förrän man skrivit i gästboken! 
Transportsträcka
Fick en laddning bilder av Luiz i Brasilien igen, hans vän Aurelio gick bort häromåret och efterlämnade sig en trevlig samling fordon. Nåväl änkan bestämde sig att göra sig av med allihop, och man fick ta till två biltransporter för att skeppa iväg alla Aurelios bilar.
Nästan packat och klart för avfärd, vi är i Petropolis norr om Rio de Janeiro
Första släpet, Mercury Cougar, Chevrolet 1953 Bel Air cab, Ford 1954 wagon och Chevrolet 1963 Impala cab, på undre planet två Studebakers med en Chevolet 1958 Nomad wagon emellan , längs bak en GMC Carryall Suburban från 1953. Dragbilen är en Mercedes-Benz typ1934, brasilienbyggd modell vi inte ser här. 
Andra ekipaget dras av en Volvo. 
Närmast Cadillac Eldorado från 1970, Cadillac Fleetwood 1959 Pontiac 1953 stationsvagn. 
Och på undre raden främst en Rolls Royce Silver Shadow. 
Bakom den en mer udda sak, det är ingen Suburban utan en brasilienbyggd modell som hette Chevrolet Amazona från tidigt sextiotal. 
Sist på det släpet skymtar en Cadillac De Vilel från 1965, nu föjer man vägskyltarna mot Rio de Janeiro. 
och vidare ut på motorvägen, en storslagen syn med de båda ekipagen med herr Aurelios bilsamling. 
Mansorys rosa
"Vitesse rosé" kallar dom skapelsen, och till den rosa lacken får man också Mansorys egna bodykit i kolfiber
Och inuti har man släppt tyglarna helt, rosa och lila genomgående, allt i absolut högsta finish och kvalité.
prislapp cirka 2,7 miljoner kronor, tre stycken sådana här Bentleys har Mansory knåpat ihop, månntro åt tant Gredelin och hennes två väninnor?
Mer valiantnostalgi
Nedan en leveransbild på just en sådan som jag till nyligen ägde, en Valiant Signet 1968. Alla svenska Valianter fick 14" fälgar, och därmed mid-size seriens navkapslar fråN Satellite-modellen. På hemmamarknaden användes fortfarande de mindre 13" fälgarna, dessutom saknar de svenska bilarna "turn signal indicators" uppepå skärmkanterna. 1968 registrerades 737 nya Valianter i Sverige.
Så här trevligt såg det ut inne i en Valiant Signet 1967. De svenska Signety-bilarna fick separata stolar, som monterades av ANA, och var av inhemsk konstruktion. 1115 Valianter såldes i Sverige detta år.
Fjällsemester 1967 Med Plymouth Valiant mellan snövallarna.
Taxi var storkunder hos ANA, här står en blandning av 63:or och 64:or och väntar på kunder.
Polisen fattade också tidigt tycke för Valianten, redan våren 1960 hade ANA byggt en prototyp för att sälja in Valiant hos ordningsmakten. Här en 61:a i polismundering.
Men först några år senare centraliserades inköpen av fordon för polisen, och från 1965 blev Valiant ryggraden i den nya fordonsflottan. Polisen blev Valiant trogna ända fram till 1974 års modell, och de sista Valianterna utrangerades så sent som runt 1980.
Idag finns bara en enda Polis-valiant bevarad, och den är av 1974 års modell.
foto: Claes Johansson, www.klassiker.nu/
Dags för en rosachock igen
Nu kommer en uppföljare på inlägget http://pretty-pink.html !
Låt oss börja där vi slutade sist med ännu en bild på Paris Hilton och hennes rosa Bentley.
Rosa börjar bli inne igen, eller? Denna Ford StreetKa visades upp på Birminghamsalongen förra året, med färgmatchande dam. 
Och tidigare i år visade Fiat upp son "Barbie special" Fiat 500, som en jubileumsbil för Barbiedockan som fyller femtio år i år. 
Schweitzaren Franco Sbarro drar sig inte för något, på Genevesalongen 2005 visade han upp en specialbyggd Ferrari i allt annat än diskret mundering.
Ett taxibolag i Beirut, Libanon satsar på rosa bilar, enbart för kvinnliga kunder. 
Hos firman Pink Limo i England kan man just det, hyra rosa limousiner för speciella tillfällen. 
Så går vi tillbaka i tiden, en Playmate Plymouth Barracuda i San Fransisco 1965.
Och året efter från tidningen Playboy syntes den här Playmate Dodge Chargern.. 
Kändisar gillar rosa, 1955 specialbyggde George Barris den här Lincoln Caprin åt Marilyn Monroe. 
Och 1966 gjorde Barris två Ford Mustanger åt Sonny och Cher, Här är Chers Musse. 
Rosa Rolls Royce Phantom V, denna är en av flera extravaganta bilar som bor i Elton Johns garage. 
Den egendomliga Zündapp Janus har tidigare visats här: http://stora-sma-bubblor.html. Och visst lyckades man hitta en rosa dylik tingest. 
På femtiotalet var rosa en mer vardaglig färg, experimentbilen Ford La Tosca från 1955 är ett exempel. 
Och 1965 visade Plymouth upp experimentbilen VIP i rosametallic kulör
Carmel 1200 var en småbil från Israel, 1961 presenterades broschyren med en rosa Carmel på omslaget 
Från dragracingvärlden, en traditionell "gasser". Agent Orange är en Plymouth Belvedere wagon från 1965 
På sjuttiotalet blev Al Grabers funnycar "Tickle me pink" kändis på dragstripparna i USA. 
Och med denna skapelse så glider vi sublimt över på kategorin flyg... 
Helvetic airlines Fokker f-28 behöver man ingen radar eller transponder till att uppfatta, den syns ändå. 
"Miss van Nuys" var en P51 Mustang som flögs mycket i racingsammanhang av Clay Lacy
Och så avslutar vi det hela med en, tja , såklart finns det alltid någon som var tvungen att måla sin Spitfire rosa. 
Valianter världen runt
Valiant USA i korthet, introducerad 1960, då enbart som "Valiant" 1961 och framåt som Plymouth Valiant, förutom på vissa marknades om t ex i Sverige där de såldes som Valiant by Chrysler fram till 1964.
Valiant ersattes av Volare 1976.
I australien kom man att licensbygga Valiants tidigt, första generationen av dom där hette inte som vi är vana vid V-100 och V-200 utan Series S. Högerstyrda givetvis.
Series S ersattes 1963 av AP5, som skiljer sig markant från våra valiants i grillen.
För 1965 ersattes den av AP6, här en AP-6 Wayfahrer "ute" en stil som är så typisk för Australien, ingen annanstans byggdes Valiant pickuper
I Usa introducerades "A-body" i kompaktserien för Dodge Dart/Plymouth Valiant i Australien kom dessa först att kallas "VC" Här en Valiant VC Regal VIP som var lyxigaste modellen.
VC blev VE-serien 1968 fastän man i USA slutat bygga stationsvagnar på dessa redan 1966 fortsatte man i Australien med detta ända till slutet.
Valiant VF Regal 770 från 1969 avslöjar med släktskap med Dodge Dart än Plymouth.
VG-serien från 1970-72, här en VG Pacer, ett performance package som bland annat innebar den stora 265" sexan med fyrportsförgasare.
VH serien skiljde sig ytterligare från sin ursprungsmodell, detta är en VH Ranger 1972.
Utöver dessa så byggde man i Australien även en unik Valiant Charger, som det innan skrivits om här:
http://valiant-charger.html.
VH ersattes av VJ 1974, här en Valiant VJ Ranger XL
Och sedan VK, som denna VK Rustler "ute" från 1976, nu lades Valiant/dart ned i USA men kom ännu leva kvar ett tag i australien.
Nu hette dom Chrysler CL och CM och de sista byggdes 1981,Mitsubishi tog över Chrysler Australia och vid den här tiden hade de gamla Chryslerkonstruktionerna börjat fasas ut till förmån för nyare mitsubishimodeller. Här är sista Charger-modellen från 1978 en Charger CL Drifter.
I sydafrika hade man byggt Chryslers på licens länge och det är något oklart runt vissa modellserier men 1961-62 års valiant-syskon Dodge Lancer byggdes ett tag under namnet De Soto Rebel.
Hur som helst kom namnet Rebel att ärvas vidare och här är en sydafrikansk Valiant Rebel från 1968.
Från 1970 kom Sydafrika att tillverka Australiensika Valianter, men med egenheten att de släpade ett år efter.
En Valiant Rebel SAfari wagon från 1971.
Det fanns samtidigt en sydafrikansk Valiant Charger men den kom egendomligt nog att baseras på den amerikanska Dodge Demon-modellen.
I Kanada byggde Chrysler vid sidan av de vanliga Valiantmodellerna några tolat egna varianter under några år, man skarvade ihop Valiants front med Dodge dart bakdel, dessa bastarder kallas i allmänhet för "Varts" och gjordes 1963-1966.
1963 års kanadensiska Signet med Valiant front på Dart GT kaross.
Och 1964 års Valiant V200 cabriolet från Kanada
1965-1966 använde man hela Dodge Darts kaross med blott Plymouth emblem, detta en Valiant V200 Custom 1966.
Söder om gränsen i Mexiko byggdes också lite egendomliga valianter, en del av dom har vi redan sett här, valiant Super Bee. http://valiant-super-bee.html
Men tidigare Valianter från mexiko gjordes i en del specialversioner med, som Valiant Acapulco, som även fanns som cab 1965-66.
1967 fanns Acapulcon även som sedan.
Tvådörrars hardtop karossen till Valiant försvann redan 1966 på hemmaplan, men återkom 1971 med Valiant Scamp, dock fanns under tiden en hardtop Valiant i Mexico här av 1969 års modell.
Längre ner i Sydamerika byggdes det också Valiants, närmare bestämt i Argentina. 1964 års Valiant III var mest en Dodge Dart med andra emblem och lister.
1965 använde man 1964 års Dart-kaross den med för Chrysler valiant III.
Samtidigt fanns ett lyxigare utförande som kallades valiant Coronado.
Valiant III byttes mot Valiant IV för 1966 och var fortfarande en maskerad Dodge. 66:ans kaross fick hänga med ända till 1969 då hela modellprogrammet övergick till att kalla Dodgebilarna för Dodge istället för valiant.
Valianten borta.
Jag har haft ute min Plymouth valiant från 1968 på annons. Det är en bil jag köpte för nästan tio år sen och körde flitigt som bruksbil, sedan kom andra bilar emellan och Valianten kom i andra hand, men har fått tjänstgöra emellanåt de senare åren med.
Hur som helst lade jag ut den på annons som renoveringsobjekt, ej körbar. Och grundinformation att den har 225" sexa med automat och helsoffa.
Ett par samtal började med "sitter de V8 i den?"
Och höjdpunkten kom från nånstans norröver "Går de å kör upp te Lule mä dän?"
Hur som helst var intresset ganska stort, och i söndags så hämtades den av ett gäng glada skåningar som ville ha lite vinterpyssel.
Det är en Plymouth Valiant Signet från 1968 med lite annorlunda historik, registrerad ny i Sverige 1968 men dock privatimporterad, då svensksålda Signets fick separata stolar och skivbromsar med servo, så har denna då alltså helsoffa med trumbromsar utan servo runt om, styrservo saknas med, allt annat också för den delen, förutom att beställaren lagt till 238 dollar för att få automatlåda till den sexcylindriga motorn. När jag köpte den var den ett enda stort färgprov så den rullades över med rostskyddsprimer som hastigast och skoddes med nya däck med vit sida. Så här såg den ut då. 
Efter en liten malör som involverade en busshållplats och ett dike vintern 2000 såg det ut så här... 
i detta skick besiktigade jag faktiskt kärran, och den gick dessutom då på fem cylindrar, och gick igenom!
En liten tur i norge, hösten 2001. 
Funkade även suveränt som vinterbil. 
Nåja, med vissa överraskningar iallfall. Att tina upp ett bottenfruset block vart inga problem heller, fullgas tills det kokar, stäng av och vänta tills allt tinat upp, fyll på och starta igen. 
Lite party har den iallfall fått vara med om, Bjerge, Danmark våren 2002
våren 2003 lyftes motorn ur efter viss överkonsumtion av olja, ventilstyrningar var redan innan lite otäta och blev inte bätttre av att jag spräckte en då jag bytte en bränd ventil. När oljekonsumtionen uppgick mot sådär 0,3 liter milen så byttes maskinen mot en friskare 225" sexa från en '74 valiant med bara 10000 mil på mätarn så nu var motorn kry. Efter motorbytet blev den dock ståendes ända fram tills hösten 2004. 
hösten 2004 vidtogs lite mer renoveringsarbeten, i det käcka friskluftsgaraget i Skårtorp. 
Primerkulören bibehölls, men toppades nu med vitt tak, att dessa inte kom tvåfärgade original är konstigt för det ser faktiskt bra ut. Här på Wheels&Wings Varberg 2005. 
Efter 2006 har den bara körts sporadiskt, sen våren 2008 inte startad över huvudtaget, därför annonserades den ut som ej körbart objekt. Rosten har härjat en del främst i bakskärmar, vänster bak har fortfarande krigsskador sen närkontakten med den där busshållplatsen i Mölnlycke vintern-00, den blev aldig frisk efter reparationen. Dessutom så var en del bärande delar till framvagn lite tvivelaktiga. Dock så startades den upp i helgen med ett lånat batteri och rejäla snapsningar av den lilla förgasaren så gick den igång, och inte bara det, kylet som ser ut som en spjälsäng var tätt, och den gick faktiskt att köra. Och nästan mer förvånande den gick att bromsa med också. Så på eftermiddagen kunde den köras för egen maskin upp på släpet och iväg mot nya äventyr i trakten av Knislinge i Skåneland. Det känns ganska märkligt att komma ut på morgonen och den inte står där längre. 
Rovers försvunna P
P4 var en helt ny modellserie som presenterades 1949, och fick hänga med ända till 1964, den tredje lyktan i grillen försvann dock redan 1952.
1958 presenterades den radikalt moderna P5 vid sidan av P4, P5 kom att tillverkas fram till 1973.
1963 var det dags att ersätta P4 med den ännu mer moderna P6 serien som blev Rovers mest framgångsrika modell någonsin över 322000 byggdes fram till 1977.
men redan 1962 planerades det för en P7 alternativt till P6:an. den nådde prototypstadiet.
Så långt nådde inte nästa förslag, P8, som var tänkt att bli Englands Mercedesdödare, ett par fullskalemodeller var allt som togs fram, arbetet pågick mellan 1964-1968 innan projektet skrotades.
Rover P9 var ett sportbilsprojekt som också det skrotades i början på 70-talet.
Samtidigt tog Michelotti fram det här förslaget till en Rover P10, som alternativt skulle kunna bli en ny topmodell för Triumph, men det blev inget av det heller, iallafall inte i England, men däremot realiserades den i stora drag i Australien några år senare.
Istället för dessa så gick man efter P6 helt ifrån P-designationerna, nästa generation Rovers hette SD1. presenterades 1976 men dess kontroversiella design föll inte köparna i smaken.
Designen var inte det enda som låg den i fatet, kvalitén ansågs milt sagt halvdan också. Så nu låg Rovers räddning i nånting man antagligen inte hade tänkt sig från början, på 80-talet började man klistra klisterlappar på importerade Hondabilar istället.
På Esplanaden
Vad är detta för underligt fordon denna sympatiska flicka sitter då?
Jo, det är en Simca Esplanada, och denna modell hade premiär på Salão do Automóvel i SAo Paolo 1966, men hösten 1967 bytte den namn till Chrysler Esplanada. dessa byggdes fram till slutet av 1969.
Kanske känns grundformen igen? för det är från Början en Simca_Vedette som tidigare hette Ford Vedette. När Vedetten lades ner i Europa återuppstod den i Brasilien under namnet Simca Chamboard och byggdes nästan oförändrad vidare till 1965, Men med namnbytet till Esplanada så lät man uppdatera den gamla femtiotalskarossen, med kanske inte helt lyckat resultat.
Men mekaniskt förändrades den inte mycket, då det från början var en Ford så fick den ärva den gamla franska Aquillon-motorn vilket var en sidventils-V8 som från början fanns i Ford av 1932 års modell. Exportvarianterna och den licensbyggda V8:an var nedbantad till 2,4 liter och 140 hästar. 1969 byggdes de sista Esplanadas och Ford-motorn som via Simca nu hamnat i Chryslers regi var antagligen de sista personbilarna någonsin att ha just sidventilsmotor.
Fika i Fritjofs garage
Söndagen bjöd också ett besök i ett trevligt garage som nyligen uppförts i bygden. I Fläskebo industriområde iutanför Landvetter håller Fritjof till, en entusiast som låtit bygga ett rejält garage åt sina egna, och även vänners bilar där de kan övervintra i ett trevligt klimat.
Inte utan att man häpnar när man för första gången gläntar på dörrn hos Fritjof, för så här ser det ut vid första ögonkastet. 
Närmast i bild, en Oakland från 1925, som övrigt syns flitigt ute på träffarna runtomkring under säsongen.
Såklart skall varje garage med självaktning ha en egen nostagimack, inomhus! den mysiga stugan som är inbyggd är fikarummet, med modernt kök och plats för 24 gäster.
Den sympatiska och gästfria Fritjof själv vid en ovanlig DKW F102, sista DKW-modellen innan det blev Audi av dom. 
Till höger i bild skymtar den här specialaren. Som förbryllar ägaren själv. Det är en roadsterkaross byggd på ett BMW 319-chassi från 1936, chassit har nummer #2 men var och hur denna karossen kommer in i bilden är och förblir nog en gåta, historik saknas på den. 
Lite mer pärlor i garaget, snygg chevrolet cabbe från 1938, vid fikarummet står en T-Ford från 1926. Och nästa märklighet är en Detroit Electric från 1919, elbil med 84 volts motor och styrs med spak. Den fina Mercury 41:an har förekommit då och då i bloggen här innan och är här för sin vinterdvala.
på det hela taget en mycket trevlig söndagseftermiddag, här fikar vi gärna igen.
senaste söndagens biljakt.
Börjar bli tradition att hänga efter kul bilar som är ute på söndagsturer, denna prydliga Chevroelt Impala wagon från 1968 skymtas då och då i Landvetter
Det finns tyvärr inga siffror på hur många wagons Chevrolet byggde 1968, men det var en hel del, stationsvagnarna fanns i samtliga fyra modellserier där Caprice som syns nedan var den mest lyxiga av dom, Impala snäppet under.
1968 och 1969 kunde man på Chevrolet Impala och Caprice även välja att få en grill med "concealed headlights" som tillval, och då blir den så här snygg i fronten.
En vårbild, Nelsons glidare
Cadillac 59:a behöver dock ingen närmare presentation för vi ser rätt gott om dom här, men desto mer sällsynta är dom i Brasilien och väcker berättigad uppmärksamhet även på bilträffar. Denna i desto större bemärkelse när den dyker upp för den rattas av ingen mindre än Nelson_Piquet.
dagens biljakt
Färden gick längs en av de vackraste vägarna jag vet häromkring, den slingande vägen mellan Landvetter och Mölnlycke längsmed Gröen.
Och förbi Mölnlycke och vidare mot Helenedal vid Rådasjöns västa kant.
Efter det kommer Månstorpet och vidare ut mot Kallebäck och Göteborg där jag för min del vinkade adjö av denna underbara Lagonda LG-45 från 1936.
Det är inte ofta man får se nån av dessa sällsynta vackra Lagonda-bilar, Lagonda är ur-engelskt trots att grundaren var amerikan och namnet togs efter en flod i Ohio. LG-45 modellen tillkom 1935 efter omstrukturering av bolaget, chefsingenjör för denna modell var faktiskt W.O Bentley. Motorn var en rak sexa på 4,5 liter som levererades av Meadows.
278 exemplar byggdes, av dem var 25 stycekn LG45 Rapide, som med sin toppfart på nästan 180 km/h var Storbritanniens snabbaste bil vid den här tiden. Nu sålde dessa dåligt, de var dels mycket dyra och dessutom hade det vid samma tid införts en allmän hastighetsgräns i England, den var på 55 km/h...
1947 köptes Lagonda upp av David Brown som införlivade det i Aston Martin.
Det stora i det lilla
Vid sjön samma år, närmast en ovanlig Oldsmobile 88 Futuramic wagon från 1949 , deta var ovanliga vagnar, bara 1356 stycken byggdes i den här serien och ytterligare blott 1545 i den lägre 76 Futuramic-serien detta år. Dessutom var dom dyra $3295 gjorde den hela 300 dollar dyrare än finaste series 98 cabrioleten.
1955 på Freedom Avenue, en läcker ny Oldsmobile 98 tvådörrars hardtop parkead utanför Hegners.
Och här skymtar vi den fina Oldsmobilen igen, i förgrunden en Studebaker Champion från 1951, dessa hade en särgen design med sin "bullet nose" front, och coupéerna hade dessutom denna enorma glasveranda som bakruta, nästan 180 grader runt om.
Nåt märkligt med bilderna? Jo, det är inte bara märkligt, det är rätt märkvärdigt också, för allt detta är fejk, det är modellbyggen i skala 1:24 alltihop!
Men det är fantastiska verk i både detalj och fototeknik,alltihop av Michale Paul Smith, vars underbara dioramor och foton kan hittas här:
http://www.flickr.com/photos/24796741@N05/sets/72157604247242338/
Och ett annat set med temat Elgin Park även här:
http://www.flickr.com/photos/24796741@N05/sets/72157622269308442/
Vi bjuder på några till ur serien , i svartvitt.
Andra aktiviteter i skåne
Efter avklarat XM-möte så drog sig de flesta hemåt utom vi, några stycken med lång resväg, en näsa för finare whiskeys och ett öra för blues, det var sedvanligt bluesjam med Starby Blues band på kvällen, nu i nya lokaler, och i Östra Ljungby.
Och lite gargaresnokande, inalles hittades fem paddor, eller missade jag några? Starby blues band byter uppsättning emellanåt, ibland under pågående låt.
Frukost i Örkelljunga, och utsatt för de skarpa blickarna från Örkelljungas commando-får som ligger i bakhåll
Men som vanligt så finns det fler kul bilar vid Bjarnes, och emellanåt nåt särdeles extra som beskrivits i tidigare besök.
http://en-helg-i-skane-.html
http://bluesjam-i-nya-nashville.html
http://skane-rundt.html
Så även denna gång, vi har kört Suer-vanen, kungen av vans, vanarnas van. Ni som följt spektaklet med OMG568 vet vad jag tycker om vans, men allt är förlåtet nu, när en van ser ut så här.
nästan sju meter lång och fullproppad med lyx, skinnklädda kaptensstolar,med bäddsoffa längst bak, ädelträ, mysbelysning, Tv och media, ja, rubbet och lite till finns i den här Chevan.
Hörs det längst bak i bussen? lunchstopp i Ängelholm, parkera bjässen, inga problem om det finns flacka trottoarer och gräsmattor i anslutning, Michael trivs rätt bra bakom rodret när vi susar förbi på ansenlig höjd över det skånska landskapet. med nästan fyra tons matchvikt så är cruise-control nästan onödig.
Och så blev det lite mer provat och smakat på med, Bjarnes senaste bruksis, en C5 torrkördes lite, och sen hostades snik-XM:en igång, en XM som saknar all utrustning, mycket märklig kärra. Och se där visst hittade vi en van till, en Dodge Ram i prydligt skick.
En bra dag att....
Den skarpögda kan utläsa från nummerplåtarna att vi befinner oss i New York state och året är 1920
Billackering var en konstart på den här tiden, de stora industrierna hade sedan bara några år tillbaka kommit igång med sprutlackering i stor skala, men fortfarande härskade pensel och cellulosafärg. Duktiga lackerare på denna tid kunde få perfekt finishyta med bara dessa redskap, ett hantverk som snart kom att försvinna i takt med att produktionstakten ökade.
