Veckans boktips
Ni-na-ni-na-na-na-ni-nana-na-ni-na
Var fan e regnbågsoffan?
Veckans bok: Sju dagar till petrograd, av Tom Hyman.
Tom Hyman 1989
Agentthriller i en ovanlig tid och miljö, det politiska kaoset under första världskrigets slutskede.
En amerikansk agent på dekis får ett ovanligt och farligt uppdrag, infiltrera en underjordisk organisation i Schewiz, som enligt rykten skall bege sig av i ett föreglat tåg genom det krigshärjade Tyskland, vidare genom Sverige och Finland till destinationen St Petersburg.
Uppdrag: likvidera ledaren för gruppen, en okänd marxistisk fanatiker som kallas för Lenin.
Ett arbete ännu svårare än det låter, och det finns fler som vill röja denne Lenin ur vägen av olika orsaker, vem skall hinna först?
En ovanlig bok, med bra miljöskildringar av livet i skuggan av kriget 1918.
Var fan e regnbågsoffan?
Veckans bok: Sju dagar till petrograd, av Tom Hyman.
Tom Hyman 1989
Agentthriller i en ovanlig tid och miljö, det politiska kaoset under första världskrigets slutskede.
En amerikansk agent på dekis får ett ovanligt och farligt uppdrag, infiltrera en underjordisk organisation i Schewiz, som enligt rykten skall bege sig av i ett föreglat tåg genom det krigshärjade Tyskland, vidare genom Sverige och Finland till destinationen St Petersburg.
Uppdrag: likvidera ledaren för gruppen, en okänd marxistisk fanatiker som kallas för Lenin.
Ett arbete ännu svårare än det låter, och det finns fler som vill röja denne Lenin ur vägen av olika orsaker, vem skall hinna först?
En ovanlig bok, med bra miljöskildringar av livet i skuggan av kriget 1918.
Ett avslut på AC Rebels (-kappbloggning: aug-06)
Augusti 2006.
Då vi bland alla veckoträffarna fick tillfälle till ytterligare en under 2006, så krympte möjligheterna till andra sysslor och göromål ytterligare mot obefintligheten .
Torsdagkvällar var det öppet hus för fika och mys hos AC Rebels klubbkåk utanför Landvetter. På hemmaplan alltså.
Träffarna startade i juni, och avslutades sista torsdagen i Augusti, fortsättningen var osäker då kåken varit på rivningskontrakt i sisådär 15 år redan innan klubben övertog den.
Nu med facit ihand så blev det ingen fortsättning, kåken sades upp, och stod tom i väntan på kommunens grävskopor.
Dock hann dom inte dit i tid utan påsken 2007 så fick dom lite hjälp i rivandet i form av en våldsam påskbrasa, alltså hele rasket brann ner.
vänster längst upp, lite samspråk äver Micke & Camillas nyrenoverade Impala -69 cabbe med bigblockmaskin, till höger, Bullens ovanliga '62 Pontiac.
Vänster nere, Pip och hennes väldigt rosa Amazon custom, till höger Kari i tänkarposen på fenan till sin fina Dodge Coronet från 1959.
Vid sidan av lite vanligt bilprat, fika och allmän parkering så bereddes det under säsongen lite aktiviteter som tipspromenader, lekar, ponnyriding och avslutningsvis, knuff med liten Jaguar.
Stackars bil... det mest vanskötta jag tror jag sett, för inte ens 20 år sen var den här Jaguar Sovereign den dyraste och lyxigaste Jaguaren man kunde köpa. Den här kom visst inte att uppskattas som den borde.
22 ägare senare, så var den fina läderinredningen mestadels söndermöglad nedsmutsad lump, bagaget rostigt, mögligt, fullt med murkna löv och luktade svinstia.
Lacken sönderflagnad, rost här och var samt att V12-motorn inte ens gick att få runt.
Från lyxbil till vrak på 18 år, inte illa kämpat...
Jaguarens vidare öden är donatorbil till ett hotrod bygge i trakten, så viss nytta kom liket att göra ändå.
Då vi bland alla veckoträffarna fick tillfälle till ytterligare en under 2006, så krympte möjligheterna till andra sysslor och göromål ytterligare mot obefintligheten .
Torsdagkvällar var det öppet hus för fika och mys hos AC Rebels klubbkåk utanför Landvetter. På hemmaplan alltså.
Träffarna startade i juni, och avslutades sista torsdagen i Augusti, fortsättningen var osäker då kåken varit på rivningskontrakt i sisådär 15 år redan innan klubben övertog den.
Nu med facit ihand så blev det ingen fortsättning, kåken sades upp, och stod tom i väntan på kommunens grävskopor.
Dock hann dom inte dit i tid utan påsken 2007 så fick dom lite hjälp i rivandet i form av en våldsam påskbrasa, alltså hele rasket brann ner.
vänster längst upp, lite samspråk äver Micke & Camillas nyrenoverade Impala -69 cabbe med bigblockmaskin, till höger, Bullens ovanliga '62 Pontiac.
Vänster nere, Pip och hennes väldigt rosa Amazon custom, till höger Kari i tänkarposen på fenan till sin fina Dodge Coronet från 1959.
Vid sidan av lite vanligt bilprat, fika och allmän parkering så bereddes det under säsongen lite aktiviteter som tipspromenader, lekar, ponnyriding och avslutningsvis, knuff med liten Jaguar.
Stackars bil... det mest vanskötta jag tror jag sett, för inte ens 20 år sen var den här Jaguar Sovereign den dyraste och lyxigaste Jaguaren man kunde köpa. Den här kom visst inte att uppskattas som den borde.
22 ägare senare, så var den fina läderinredningen mestadels söndermöglad nedsmutsad lump, bagaget rostigt, mögligt, fullt med murkna löv och luktade svinstia.
Lacken sönderflagnad, rost här och var samt att V12-motorn inte ens gick att få runt.
Från lyxbil till vrak på 18 år, inte illa kämpat...
Jaguarens vidare öden är donatorbil till ett hotrod bygge i trakten, så viss nytta kom liket att göra ändå.
en dag på Ramnaslätt (-kappbloggning: aug-06)
Augusti 2006.
Då vi tidigare avverkat en deltävling i VCET-cupen på vår hemmabana Säve, så arrangerar SHRA Borås säsongens sista deltävling på sin bana, Ramnaslätt.
Nu är egentligen Ramnaslätt ingen bana, utan en raksträcka i Ramnaslätt industriområde, som sista helgen i Augusti förvandlas till temporär dragstrip.
Heldag för mig, då jag hjälpte klubben med att besiktiga ekipage. Som teknisk inpektör i sporten så får man se en hel del kul lösningar.
Denna tävling hittades inga märkvärdigare anomalier, men sammanslaget på alla tävlingar man har deltagit i så häpnar man ibland äver vissa förares ska man säga, vissa tillkortakommanden i självbevarelsedrift, eller lättare luckor i materialkunskaper. Även så kan del få för sig att newtons principer inte alltid verkar gälla på dragrace.
Det är i vissa fall ganska brutala maskiner vi hanterar, eller inte bara ganska, vi handskas faktiskt med bland de mest extrema maskinerna som nånsin existerat.
Det är alltid så mycket enklare att göra fel än rätt. och ett fel i en maskin som gör 0-500 km/h under fem sekunder, håller föraren i ett järngrepp med acceleration på 8G, drivs av nitrometan, så innebär alltid ett småfel undatagslöst katastrof.
Nu körs det betydligt timidare vagnar i VCET-cupen, men säkerhetsföreskrifterna är desamma, och säkerhetstänkandet genomsyrar allt i arbetet i och omkring vagnarna, banan och peronserna runt omkring oavsettbilarnas prestanda.
Så trots att det handlar om oerhörda krafter, farter, accelerationer och motoereffekter, så avlider fakiskt fler människor när dom spelar Boule än i dragracing.
Besiktningschefen Tommy tittar så allt sitter fast i motorrummet på en folka, som sagt lite timidare vagnar än ovanstående exempel.
Då är det betydligt rörigare under huven i Pierres Dodge Dart, denna maskinen går vansinnigt fort med dubbelturbomatad Chrysler V8.
Alexander gör sig klar att rulla fram med sin Volvo-hybrid en del 164, en del 262 och en del 142 som gömmer en bra preppad Chevy 350" V8.
Chevrolet -55 är omåttligt poppis i racingkretsar, underligt nog är det sällan man ser en sån här -56:a
Då det körs i ett industriområde är omständheterna lite provosoriska, men allt funkar som det skall, med avbrott för att släppa förbi lite civila bilar emellanåt till brukshundsklubben som ligger i banslutet.
Camaro med plastkaross, bland de extremare bilarna i den här cupen, i bakgrunden den obligatoriska Plymouth Dustern
Och mer obligatoriskt, paraplyerna kom fram vid halvsextiden, vi är ju ändå i Borås...
Då vi tidigare avverkat en deltävling i VCET-cupen på vår hemmabana Säve, så arrangerar SHRA Borås säsongens sista deltävling på sin bana, Ramnaslätt.
Nu är egentligen Ramnaslätt ingen bana, utan en raksträcka i Ramnaslätt industriområde, som sista helgen i Augusti förvandlas till temporär dragstrip.
Heldag för mig, då jag hjälpte klubben med att besiktiga ekipage. Som teknisk inpektör i sporten så får man se en hel del kul lösningar.
Denna tävling hittades inga märkvärdigare anomalier, men sammanslaget på alla tävlingar man har deltagit i så häpnar man ibland äver vissa förares ska man säga, vissa tillkortakommanden i självbevarelsedrift, eller lättare luckor i materialkunskaper. Även så kan del få för sig att newtons principer inte alltid verkar gälla på dragrace.
Det är i vissa fall ganska brutala maskiner vi hanterar, eller inte bara ganska, vi handskas faktiskt med bland de mest extrema maskinerna som nånsin existerat.
Det är alltid så mycket enklare att göra fel än rätt. och ett fel i en maskin som gör 0-500 km/h under fem sekunder, håller föraren i ett järngrepp med acceleration på 8G, drivs av nitrometan, så innebär alltid ett småfel undatagslöst katastrof.
Nu körs det betydligt timidare vagnar i VCET-cupen, men säkerhetsföreskrifterna är desamma, och säkerhetstänkandet genomsyrar allt i arbetet i och omkring vagnarna, banan och peronserna runt omkring oavsettbilarnas prestanda.
Så trots att det handlar om oerhörda krafter, farter, accelerationer och motoereffekter, så avlider fakiskt fler människor när dom spelar Boule än i dragracing.
Besiktningschefen Tommy tittar så allt sitter fast i motorrummet på en folka, som sagt lite timidare vagnar än ovanstående exempel.
Då är det betydligt rörigare under huven i Pierres Dodge Dart, denna maskinen går vansinnigt fort med dubbelturbomatad Chrysler V8.
Alexander gör sig klar att rulla fram med sin Volvo-hybrid en del 164, en del 262 och en del 142 som gömmer en bra preppad Chevy 350" V8.
Chevrolet -55 är omåttligt poppis i racingkretsar, underligt nog är det sällan man ser en sån här -56:a
Då det körs i ett industriområde är omständheterna lite provosoriska, men allt funkar som det skall, med avbrott för att släppa förbi lite civila bilar emellanåt till brukshundsklubben som ligger i banslutet.
Camaro med plastkaross, bland de extremare bilarna i den här cupen, i bakgrunden den obligatoriska Plymouth Dustern
Och mer obligatoriskt, paraplyerna kom fram vid halvsextiden, vi är ju ändå i Borås...
dagens youtube fynd
Johnny Thunders! Har alltid gillat New York scenens musik från Velvet Underground och Lou Reed, Wicked Lester, Kiss, Ramones är ju självskrivna, och mer New York än New York Dolls blir det inte
Johnny bildade efter NY Dolls Heartbreakers, och lirade vad jag kallar knarkröjarrock, hårt och stenat kan man säga.
En låt jag inte känt till däremot är denna. A little bit of whore in every girl !
Lysande, Johnny Thunders fick nog aldrig heller någon inbjudan från Fredrika Bremer förbundet..
En eftermiddag hos TBGIT (-kappbloggning: augusti-06)
Augusti 2006.
Vad kan man göra en sysslolös eftermiddag ute Ringöns industriområde en sensommarkväll i Augusti?
Jo man kan åka forbi TBGIT och titta vad pojkarna hittar på där. TBGIT står för "The best damn garage in town" och detta utan att skryta. Här huserar en av Europas snabbaste Pro-Modified dragsters, en Lincoln under förvandling till Pro-street maskin, och världens snabbaste Chevrolet Impala SS.
Anders "Bostic" Envall har alltså den snabbaste gatregistrerade Impalan av den här sorten i universum, mycket jobb ligger bakom, ett antal år och ett par motorer senare har han kommit fram till hur man bäst transporterar nästan 1900 kilo svart bil så snabbt som möjligt 402 meter rakt fram. Med alla nödvändigheter som stereo, AC, elhissar och dragkrok.
Allt om Impalan, Bostic å de andra i och runt TBGIT kan följas på www.blackout.nu som är en mycket trevlig och välmatad sida om det mesta som händer runt omkring denna legendariska Impala.
Besten vilar....
Lite mappning och pillande med inställningar och besten vaknar. Axel är van vid att pappas leksaker låter en hel del.
Skall den där lampan lysa nu? Jonas får kela lite.
Avslutningsvis en liten filmsnutt från eftermiddagens träningspass, man har sällan tråkigt nere hos TBGIT
Vad kan man göra en sysslolös eftermiddag ute Ringöns industriområde en sensommarkväll i Augusti?
Jo man kan åka forbi TBGIT och titta vad pojkarna hittar på där. TBGIT står för "The best damn garage in town" och detta utan att skryta. Här huserar en av Europas snabbaste Pro-Modified dragsters, en Lincoln under förvandling till Pro-street maskin, och världens snabbaste Chevrolet Impala SS.
Anders "Bostic" Envall har alltså den snabbaste gatregistrerade Impalan av den här sorten i universum, mycket jobb ligger bakom, ett antal år och ett par motorer senare har han kommit fram till hur man bäst transporterar nästan 1900 kilo svart bil så snabbt som möjligt 402 meter rakt fram. Med alla nödvändigheter som stereo, AC, elhissar och dragkrok.
Allt om Impalan, Bostic å de andra i och runt TBGIT kan följas på www.blackout.nu som är en mycket trevlig och välmatad sida om det mesta som händer runt omkring denna legendariska Impala.
Besten vilar....
Lite mappning och pillande med inställningar och besten vaknar. Axel är van vid att pappas leksaker låter en hel del.
Skall den där lampan lysa nu? Jonas får kela lite.
Avslutningsvis en liten filmsnutt från eftermiddagens träningspass, man har sällan tråkigt nere hos TBGIT
En lördagkväll i Älmhult
Augusti 2006.
Efter den inställda fredagskörningen på hemmaplan så styrdes kosan på lördagen till de djupa skogarna i Småland, destination Älmhult. Som sagts tidigare, småländska vägar får man se mycket av från vår tidtagningsbuss.
Men Älmhult är alltid trevligt att komma till, och en trevlig blandning bilar som jag gillar, här ser vi betydligt mer jänkare och hotrods än på andra ställen där det körs race. Det byggs mycket kul i smålandsskogarna minsann.
Först ut en Camaro med mycket pulver
Kvällens snabbaste, en vansinnigt gul och snabb Fairlane på väg mot en sak vi väldigt sällan ser, en sexsekunders-repa.
Ovanligast. Chevrolet Monte Carlo. Monte Carlo introducerades 1970 som en egen modell på stra Impala/Caprice chassit, men med en helt egen design, och enbart som coupé. En slags lyxig sport coupé
Här en vit 87:a i SS-utförande, väldigt ovanligt att hitta en sån i den här delen av världen.
Efter den inställda fredagskörningen på hemmaplan så styrdes kosan på lördagen till de djupa skogarna i Småland, destination Älmhult. Som sagts tidigare, småländska vägar får man se mycket av från vår tidtagningsbuss.
Men Älmhult är alltid trevligt att komma till, och en trevlig blandning bilar som jag gillar, här ser vi betydligt mer jänkare och hotrods än på andra ställen där det körs race. Det byggs mycket kul i smålandsskogarna minsann.
Först ut en Camaro med mycket pulver
Kvällens snabbaste, en vansinnigt gul och snabb Fairlane på väg mot en sak vi väldigt sällan ser, en sexsekunders-repa.
Ovanligast. Chevrolet Monte Carlo. Monte Carlo introducerades 1970 som en egen modell på stra Impala/Caprice chassit, men med en helt egen design, och enbart som coupé. En slags lyxig sport coupé
Här en vit 87:a i SS-utförande, väldigt ovanligt att hitta en sån i den här delen av världen.
En inställd fredag på piren
Undertitel: vem fan glömde stolpjäveln?
Augusti 2006. Då vi huserar med våra Blackrace körningar på Bananpiren, enligt kartan kallad Södra frihamnspiren, så innebär det att vi ibland får kompromissa med andra event, och som denna dag med dess efterverkningar.
Kort å gott när vi kom ner stod en kvarlämnad stolpjävel nedkörd mitt i körbanan.
en solig fredagkväll som denna så kommer det ner mycket folk som både vill köra och titta, så det blev lite allmänt gemyt runt stolpen iallafall, och lite show, av bland annat Emelie som gillar att gasa hårt med sin svarta Camaro .
Augusti 2006. Då vi huserar med våra Blackrace körningar på Bananpiren, enligt kartan kallad Södra frihamnspiren, så innebär det att vi ibland får kompromissa med andra event, och som denna dag med dess efterverkningar.
Kort å gott när vi kom ner stod en kvarlämnad stolpjävel nedkörd mitt i körbanan.
en solig fredagkväll som denna så kommer det ner mycket folk som både vill köra och titta, så det blev lite allmänt gemyt runt stolpen iallafall, och lite show, av bland annat Emelie som gillar att gasa hårt med sin svarta Camaro .
En Simca ur cirkulation
Augusti 2006.
Onsdagskväll vid vikingkajen igen, fullt med bilar rullar in, dock inte min då jag denna dag åkte med den här Cadillacen från 1962 istället.
Så bland alla fina bilar, allt från stora Cadillacs, Chryslers, Lincolns, sportbilar som Morgan, MG, Porsche, ett par fina Aston Martins, och några eleganta Bentleys, så känns det lite konstigt att den bilen som jag tycker var mest uppseendeväckande var en liten cremebeige Simca från 1969.
Simca 1100, har inte sett en på evigheter, drar mig till minnes dock att en klasskamrats mor hade en dylik sån, mossgrön, och att vi tyckte uppriktigt illa om den redan då.
-"Jag kan skjutsa er till musikskolan"
-"nej tack vi tar bussen!"
Och det var sådär 25 år sen, tror jag sett få eller inga efter det, rostpesten tog kål på dom flesta innan sjuttiotalet var slut.
Och vad jag nog aldrig sett är en i kombiutförande, förrän nu. Och vad gör denna lilla Simca från 1969 så ytterst märkvärdig, förutom att den inte rostat ihop till en liten brun hög? Jo, den har bara rullat 752 mil sen ny!
Med andra ord så har bilen av nån anledning trillat ur cirkulationen på ett tidigt stadium, det var som en ny bil, luktar ny, pläteringen sitter kvar på alla brickor, klämmor och sånt i underredet, kliniskt rent i motorrummet, helt otroligt.
Simca i korthet, började bygga Fiat på licens på 30-talet, blev stora och köpte upp Unic lastbilstillverkning, och franska Ford och senare Talbot under 50-talet.
Just 1100:an var under tidigt 70-tal Frankrikes mest säljande modell, sen gick nåt galet. Spik efter spik sattes i kistlocket under senare delen av sjuttiotalet, främst med märkliga satsningar inom Talbot-divisionen.
Runt 1980 satt kistlocket fast ordentligt och Simca gicki graven följt av Talbot ett par år senare.
Mer trevligheter från piren denna osdag, Chrysler 300 från 1970 är maffig.
Ford Mustang, en alltid lika populär vagn. Här en fin champagnemetallic cab från 1967
Brittiska herrklubbar på hjul, Rover 2200TC rullar in...
...och en Bentley rullar ut.
Å lite lördagsmys med Booker T& the MG:s
Japp, sen lovar jag att gå tillbaks til kappbloggandet som nu nåt fram till Augusti 2006, men jag kan inte undanhålla det här, vassgoa, lite gött funkigt groove från anno 1965 , den fenomenala Booker T och kompbandet the MG:s
mer fredagsmys, Velvet Underground
...dock utan regnbågssoffa.
Men med lite levande ljus, en iskall lager på bordet brevid en liten Cointreau, så känns fredagkvällen faktiskt rätt okej med att avnjuta med detta
Den fenomenala Christa Päffgen, alias Nico, med Lou Reed, John Cale och de andra i Velvet Underground.
denna funkar istället
http://www.youtube.com/watch?v=FjjDmX9Tkss
Men med lite levande ljus, en iskall lager på bordet brevid en liten Cointreau, så känns fredagkvällen faktiskt rätt okej med att avnjuta med detta
Den fenomenala Christa Päffgen, alias Nico, med Lou Reed, John Cale och de andra i Velvet Underground.
denna funkar istället
http://www.youtube.com/watch?v=FjjDmX9Tkss
veckans boktips!
Ni-na-ni-ni-ni-ni-na-ni-nana-na-ni-na.
Dags för fredagsmys i regnbågsoffan.
De Onda åren av Björn Fontander.
Carlssons ISBN 91 7203 791 1
En skildring av det diplomatiska spelet och balansgången i den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget. Det är spännade blandning av historiska förlopp och fördjupningar av saker man i allmänhet bara känt till namnet . Skriven av Björn Fontander och baseras till stor del av intervjuver av diplomaterna Gunnar Hägglöf och Erik Boheman, och det är egentligen deras berättelser som skildras genom författaren.
På omslaget ett av de känsligaste kapitlen i sveriges politiska historia, på randen til att dras in i kriget, men inledningen til dramat är fortfarande höljt i dunkel. Vem gav order om vad vid den engelska kapningen av de svenska jagarna vid Färöarna 1940?
Läs om räddandet av norska kungafamiljen undan tyskarnas stormning, lejdbåtarna, torpederingen av Hansa, utbildandet av norska "poliser" och danska jaktflygare i Sverige. Man får även lära känna flera av nyckelpersonerna i både svenska och utlänska delegationer.
Som bland annat Malcolm Munthe, professionell motståndsman och sabotör, tillika officer i brittiska militära underrättelsetjänsten, och i egenskap av detta och en smula brittisk baklängeslogik blir placerad som attaché i Stockholm. Men slutar för den sakens skull inte upp med sin fritidsysselsättning, att spränga tyska transittåg i Norge. Ända tills han av misstag råkade spränga halva Krylbo i luften
Tät, inlevelserik och underhållande på varje sida. ett måste för varje historieintresserad.
Dags för fredagsmys i regnbågsoffan.
De Onda åren av Björn Fontander.
Carlssons ISBN 91 7203 791 1
En skildring av det diplomatiska spelet och balansgången i den svenska neutralitetspolitiken under andra världskriget. Det är spännade blandning av historiska förlopp och fördjupningar av saker man i allmänhet bara känt till namnet . Skriven av Björn Fontander och baseras till stor del av intervjuver av diplomaterna Gunnar Hägglöf och Erik Boheman, och det är egentligen deras berättelser som skildras genom författaren.
På omslaget ett av de känsligaste kapitlen i sveriges politiska historia, på randen til att dras in i kriget, men inledningen til dramat är fortfarande höljt i dunkel. Vem gav order om vad vid den engelska kapningen av de svenska jagarna vid Färöarna 1940?
Läs om räddandet av norska kungafamiljen undan tyskarnas stormning, lejdbåtarna, torpederingen av Hansa, utbildandet av norska "poliser" och danska jaktflygare i Sverige. Man får även lära känna flera av nyckelpersonerna i både svenska och utlänska delegationer.
Som bland annat Malcolm Munthe, professionell motståndsman och sabotör, tillika officer i brittiska militära underrättelsetjänsten, och i egenskap av detta och en smula brittisk baklängeslogik blir placerad som attaché i Stockholm. Men slutar för den sakens skull inte upp med sin fritidsysselsättning, att spränga tyska transittåg i Norge. Ända tills han av misstag råkade spränga halva Krylbo i luften
Tät, inlevelserik och underhållande på varje sida. ett måste för varje historieintresserad.
förb... jäv.. $#**%&$! van-jävel
alternativ titel, varför jag inte kör Chevrolet längre.
Augusti 2006, vår Chevrolet van som bär runt på vår racing tidtagning skulle ut ett ärende med mig bakom ratten.
Ett snillrikt ingenjörsdrag hos denna General motors produkt uppenbarade sig när trafiken tätnade vid fyratiden innan Wieselgrensplatsen. Nämligen att i princip allting som snurrar runt en motor drivs av en enda gemensam rem.
Denna rem är automatspänd. det vill säga jättebra att slippa sträcka och justera, nackdelen är att den funkar tills spänningen är töjd till max, och går sen av utan förvarning.
Remmen driver fläkt, vattenpump, generator , servopump, ac, luftpump, bromsar och rubbet. Så där kommer jag rullandes i rusningstrafiken med en stor röd van som börjar koka, och saknar bromsar, styrning samt laddning, spännande.
vart jag var på väg med vanen? till Rogers Custom för att hämta det nya avgassystemet, det gamla trillade av en natt utanför Kalmar...
Jag hade tills dess inte varit förbi Rogers Custom på sådär två år, inna vi blev med denna röda tingest i organisationen.
med det oplanerade rembytet så befann jag mig därute springandes fyra vändor på tio dar. och på det säger butikschefen:
-"Va kul att se dig här igen, Mårten!"
Jo... vi kör ju Chevrolet igen.. suckar jag till svar.
Augusti 2006, vår Chevrolet van som bär runt på vår racing tidtagning skulle ut ett ärende med mig bakom ratten.
Ett snillrikt ingenjörsdrag hos denna General motors produkt uppenbarade sig när trafiken tätnade vid fyratiden innan Wieselgrensplatsen. Nämligen att i princip allting som snurrar runt en motor drivs av en enda gemensam rem.
Denna rem är automatspänd. det vill säga jättebra att slippa sträcka och justera, nackdelen är att den funkar tills spänningen är töjd till max, och går sen av utan förvarning.
Remmen driver fläkt, vattenpump, generator , servopump, ac, luftpump, bromsar och rubbet. Så där kommer jag rullandes i rusningstrafiken med en stor röd van som börjar koka, och saknar bromsar, styrning samt laddning, spännande.
vart jag var på väg med vanen? till Rogers Custom för att hämta det nya avgassystemet, det gamla trillade av en natt utanför Kalmar...
Jag hade tills dess inte varit förbi Rogers Custom på sådär två år, inna vi blev med denna röda tingest i organisationen.
med det oplanerade rembytet så befann jag mig därute springandes fyra vändor på tio dar. och på det säger butikschefen:
-"Va kul att se dig här igen, Mårten!"
Jo... vi kör ju Chevrolet igen.. suckar jag till svar.
Tänkvärt...
Tänkvärt...
Om man köpte Ericsson aktier för 100 000 Kronor för cirka 3 år sedan
så är de värda kring 4600 Kronor idag.
Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100 000
Kronor så har man idag kvar 791 Kronor.
Om man var klok och för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starköl
för 100 000 Kronor, drack ur dem, hade trevligt och idag går och pantar
tomflaskorna så får man 6741 Kronor.
A-lagarna är nog inte så dumma ändå...
Om man köpte Ericsson aktier för 100 000 Kronor för cirka 3 år sedan
så är de värda kring 4600 Kronor idag.
Om man istället köpte Telecom, till exempel Song Networks, för 100 000
Kronor så har man idag kvar 791 Kronor.
Om man var klok och för 3 år sedan gick på bolaget och köpte starköl
för 100 000 Kronor, drack ur dem, hade trevligt och idag går och pantar
tomflaskorna så får man 6741 Kronor.
A-lagarna är nog inte så dumma ändå...
Grattis Robin!
Augusti 2006. Detta är en ovanlig syn, så ovanlig att det borde vart 1975 men det är det inte, det är 2006 , och hur många 18-åringar med färskt körkort köper sig en Ford Mustang från 1967 som förstabil idag?
Inte många, idag brukar ungdomar tycka tråk-volvo V70 och plast-subaru Impreza är det fränaste som finns, så det känns riktigt kul att se att en ung kille väljer att köra den klassiska linjen.
Ford Mustang introducerades 1964 och blev en enorm succé. 40 år senare så är modellerna fortfarande lika populära, men då priserna är skyhöga på dom idag så är det exceptionellt att en 18-åring beslutar sig stenhårt för att få tag i en. grattis igen Robin!
Nu är det så att det finns lite lätt miljöskada bakom grabbens bilval, eller rentav genetiskt, svårt att särskilja det där. Pappa Gerts förstabil i början på 70-talet var just en Mustang GT från 1967, som i tidens anda snabbt blev dragracebil med slot-mag fälgar vita hjulhus, å hi-jackers.
Mamma, hon körde Plymouth Cuda med hemi motor som förstabil... äpplet har alltså inte fallit långt bort.
Inte många, idag brukar ungdomar tycka tråk-volvo V70 och plast-subaru Impreza är det fränaste som finns, så det känns riktigt kul att se att en ung kille väljer att köra den klassiska linjen.
Ford Mustang introducerades 1964 och blev en enorm succé. 40 år senare så är modellerna fortfarande lika populära, men då priserna är skyhöga på dom idag så är det exceptionellt att en 18-åring beslutar sig stenhårt för att få tag i en. grattis igen Robin!
Nu är det så att det finns lite lätt miljöskada bakom grabbens bilval, eller rentav genetiskt, svårt att särskilja det där. Pappa Gerts förstabil i början på 70-talet var just en Mustang GT från 1967, som i tidens anda snabbt blev dragracebil med slot-mag fälgar vita hjulhus, å hi-jackers.
Mamma, hon körde Plymouth Cuda med hemi motor som förstabil... äpplet har alltså inte fallit långt bort.
En snurrig dag på kajen
Augusti 2006. Ondagskvällar sommartid avnjuts helst vid packhuskajen vid maritima centret i Göteborg, alternativt på kajen vid barken Viking, lite berroende på andra evenemang på polatserna. Denna onsdag åkte jag följa john efter några sportbilar som skulle ner, men dom åkte visst till fel kaj. centrala stan är snurrig och det tog ett tag för oss alla felåkare att böka oss ut på leden genom ett par nybyggda rondeller som korsas av spårvagnspår och tre nya vägbyggen och två alternativa provosoriska filer som även fyllts med fartgupp för att ta oss dom sådär 500 meterna bort till rätt kaj...
Stort och smått i kvällsolen på vikingkajen, en liten SAAB Sonett brevid en majestätisk Bentley från senare delen av femtiotalet.
Som vanligt på dessa träffar finns det alltid nåt som är lite extra, en bil som aldrig eller sällan dykt upp förut i kretsarna, denna kväll var det Espadan.
Lamborghini Espada var en fyrsitsig, nja, med god vilja och småväxta italienare så kan man teoretiskt åka fyra i denna GT vagn som designades av Marcello Gandini som arbetade åt Betones studio.
Sällsynta är dom, bara runt 1200 stycken byggdes under åren 1968 till 1978.
V12-motor i lättmetall på 325 senare 345 hätkrafter sitter fram, enda gången den gjort det på en Lamborghini.
Eller nja, om man undantar deras huvudsakliga tillverkning. vid sidan av att bygga legendariska supersportbilar, så gör ju Lamborghini även traktorer och skördetröskor.
Bakgrunden är följande, Ferrucio Lamborghini var mekanikst och affärsmässigt begåvad. Efter kriget så köpte han upp amerikanskt surplus materiel för struntsummor, och modifierade dom till jordbruksmaskiner av olika slag. Det fanns ett jättebhov för det i efterkrigstidens sönderhärjade Italien. Pengar tjänade den unge Ferrucio fort, och spenderade en hel massa lire på en ny flott Ferrari. Dock levde den inte upp till förväntningarna, och han påtalade detta tydligt till Ferraris grundare Enzo själv. I rena ord så sa han att Ferraris bilar var det värsta skräpet som rullat på Roms gator , och han kunde bygga en bättre bil själv istället. Det gjorde han , och 1964 hade Lamborghinis 400GT premiär, en succe var född, och en grundmurad fiendeskap mellan Ferrari och Lamborgini etablerades likaså.
Mer bilder från onsdagen finnes här:
http://good-times.webshots.com/album/556325596YBlBZh
Avslutar med en underbar maroonröd Buick Roadmaster från 1949.
Stort och smått i kvällsolen på vikingkajen, en liten SAAB Sonett brevid en majestätisk Bentley från senare delen av femtiotalet.
Som vanligt på dessa träffar finns det alltid nåt som är lite extra, en bil som aldrig eller sällan dykt upp förut i kretsarna, denna kväll var det Espadan.
Lamborghini Espada var en fyrsitsig, nja, med god vilja och småväxta italienare så kan man teoretiskt åka fyra i denna GT vagn som designades av Marcello Gandini som arbetade åt Betones studio.
Sällsynta är dom, bara runt 1200 stycken byggdes under åren 1968 till 1978.
V12-motor i lättmetall på 325 senare 345 hätkrafter sitter fram, enda gången den gjort det på en Lamborghini.
Eller nja, om man undantar deras huvudsakliga tillverkning. vid sidan av att bygga legendariska supersportbilar, så gör ju Lamborghini även traktorer och skördetröskor.
Bakgrunden är följande, Ferrucio Lamborghini var mekanikst och affärsmässigt begåvad. Efter kriget så köpte han upp amerikanskt surplus materiel för struntsummor, och modifierade dom till jordbruksmaskiner av olika slag. Det fanns ett jättebhov för det i efterkrigstidens sönderhärjade Italien. Pengar tjänade den unge Ferrucio fort, och spenderade en hel massa lire på en ny flott Ferrari. Dock levde den inte upp till förväntningarna, och han påtalade detta tydligt till Ferraris grundare Enzo själv. I rena ord så sa han att Ferraris bilar var det värsta skräpet som rullat på Roms gator , och han kunde bygga en bättre bil själv istället. Det gjorde han , och 1964 hade Lamborghinis 400GT premiär, en succe var född, och en grundmurad fiendeskap mellan Ferrari och Lamborgini etablerades likaså.
Mer bilder från onsdagen finnes här:
http://good-times.webshots.com/album/556325596YBlBZh
Avslutar med en underbar maroonröd Buick Roadmaster från 1949.
Seven
Med alla nya medel av kommunikation som uppstår i vår tid så finns det en pseudo-kommunikation som hängt med sen urminnes tider, kedjebrevet.
Nu upptäckte jag genom min vän Christopher http://www.rssportalen.se/bloggen/?p=665
att inte ens bloggen gårt säker från denna infernaliska budkavle.
Å bättre upp, han riktar den till mig, mutter, mutter...
(hur faen får jag in snygga klickbara länkar til källan då? mummel, mummel...)
Sju ego grejer om mig? äuhm..
1. okej, liksom Chris har jag också nedsatt hörsel på ena örat, dock inte att jag märker det själv annat än när jag svarar i telefon med fel hand.
2. har nedsatt syn på vänster öga, och därmed dåligt djupseende, beroende på skallskada efter mc-olycka.
3. Jag har en slags omvänd dyslexi, dvs jag läser och skriver i vansinnigt högt tempo, läsbarheten ligger på 400 ord i minuten, skrivmaskin runt 75 ord.
4. Kommer jag inte på nåt
5. Är pinsamt allmänbildad, mycket beroende på punkt 3, har i stort sett bara lett till att ingen vill spela trivial pursuit med mig nånsin mer.
6. har ett stort musikintresse som spänner från tidig hillbilly, blues, rockabilly i ena ändan, punk, goth och hardcore i andra , och däremellan spelmanspolskor med nyckeharpa och folk/trubardurvisor. Dock helt utan att kunna ta en enda ton på något existerande instrument själv.
7. Känner mig som sveriges präktigaste skattebetalare varje gång jag tankar jänkebilens 100-liters tank och köper ett par paket Camel på vägen till systembolaget.
Nästa någon!
Nu upptäckte jag genom min vän Christopher http://www.rssportalen.se/bloggen/?p=665
att inte ens bloggen gårt säker från denna infernaliska budkavle.
Å bättre upp, han riktar den till mig, mutter, mutter...
(hur faen får jag in snygga klickbara länkar til källan då? mummel, mummel...)
Sju ego grejer om mig? äuhm..
1. okej, liksom Chris har jag också nedsatt hörsel på ena örat, dock inte att jag märker det själv annat än när jag svarar i telefon med fel hand.
2. har nedsatt syn på vänster öga, och därmed dåligt djupseende, beroende på skallskada efter mc-olycka.
3. Jag har en slags omvänd dyslexi, dvs jag läser och skriver i vansinnigt högt tempo, läsbarheten ligger på 400 ord i minuten, skrivmaskin runt 75 ord.
4. Kommer jag inte på nåt
5. Är pinsamt allmänbildad, mycket beroende på punkt 3, har i stort sett bara lett till att ingen vill spela trivial pursuit med mig nånsin mer.
6. har ett stort musikintresse som spänner från tidig hillbilly, blues, rockabilly i ena ändan, punk, goth och hardcore i andra , och däremellan spelmanspolskor med nyckeharpa och folk/trubardurvisor. Dock helt utan att kunna ta en enda ton på något existerande instrument själv.
7. Känner mig som sveriges präktigaste skattebetalare varje gång jag tankar jänkebilens 100-liters tank och köper ett par paket Camel på vägen till systembolaget.
Nästa någon!
Hembygdsforskning, en våldsam historia
Hembygsforskning låter i de flestas öron rätt trist,man föreställer sig blekta svartvita foton av gamla gistna stugor, åkermarker med hästdragna harvar, foton på drängar och krumma tvätterskor med förkläden på verandan till de små torpen. Mest sköts även hembygdsföreningarna av äldre trista typer som det dammar lika mycket om som prylarna de förevisar, eller?
SÅ är absolut inte fallet, iallafall inte numera, den moderna teknikens intåg under 1900-talet, har förändrat våra liv, och det har även förändrat vår historia och inte minst vår syn på den. I dagens hembygdsforskning har drängstugorna och hästarna sin plats brevid automobiler, television, motorvägsbyggen och... jetjaktplan.
Den 16:e April 1952 var en division J28 Vampire flygplan från F9 Flygflottilj på Säve ute och övade luftstrid, och på 4000 meters höjd över Landvettersjön kommer två plan (nr 28316 fört av korpral Bertil Silfverstrand, samt nr. 28228 , fört av furir Göte Jonasson) för nära varandra och kollisionen är ett faktum. Himlen lystes upp av ett eldklot och en våldsam smäll hördes. Planen hade lyft bara ett tiotal minuter innan och var fulltankade.
Båda piloterna lyckades klara sig ur planen, Furir Jonasson skadas lindrigt och tar mark med sin fallskärm vid Sjödala gård söder om Mölnlycke.. Värre gick det med korpral Silvferstrand som omkom i haveriet. Hans kvarlevor återfanns senare i Finnsjön, också söder om Mölnlycke.
Vrakdelarna från planen spreds över ett stort område över Mölnlycke, som på den tiden inte var den tätort det är idag. Arbetsdagen hade precis börjat vid Mölnlycke fabriker när delar från planen började smälla ner över fabriksområdet. Längre bort mot Hönekulla bodde familjen Krusell, som uppmärksammat smällen.
Tack vare att de uppmärksammade explosionerna, så hade dottern i familjen rest sig från trädgårdssoffan strax innan en av planets automatkanoner slår igenom hustaket och och krossar soffan vid husväggen.
Ett femtiotal meter bakom villan slår strax efteråt en brinnande motor ner, ena vingen tar också mark i villans närhet. Ner emot Råda Stock där trävarulaget Mölnlycke Trä ligger idag borrade en av stjärtbommarna ner sig i marken, uppe på dessa större delar så krossades flertalet tegelpannor, fönsterrutor och annat av mindre delar som haglade ner,. otroligt nog skadas ingen på marken av vrakspillrorna som spreds över ett område från Långenäs till Råda Säteri.
1. Här kolliderar planen
2. Här ligger Mölnlycke fabriker, som fick taken förstörda av fallande vrakdelar. Brinnade delar skapade en del skogsbränder längs med området ut mot Långenäs, men kom snabbt under kontroll.
3. Här bodde Krusells, där automatkanonen slog ner.
4. Råda Stock, där flertalet hus skadades av nedfallande delar
5. Finnsjöns norra strand, där den olyckligt omkomne korpral Silvferstrand återfanns, Furir Jonasson tog mark vid Hårskered sydost om denna sjö.
6. platsen där Mölnlycke Trä nu ligger, där stjärtbommen borrade ner sig.
Haverikommisionen upprättade sitt huvudkvarter hemma hos Krusells, och fick ett problematiskt arbete då flertalet ivriga ortsbor redan hade plockat åt sig en hel del av vrakdelarna, i farten hade någon till och med roffat åt sig en bit av familjen Krusells demolerade stupränna i tron av det var en flygplansdel!
Vitala instrument kom att saknas och fick efterlysas, efter ett par dagar kom bland annat accelerometern tillrätta, sönderplockad, och utan större värde för kommissionen. Som tur var hade en elektriker redan sett instrumentet på marken och noterat hur visarna stod, vilket kom att hjälpa kommissionen en bit på vägen.
Utlåtandet löd att kollisionen berott på förarfel. En icke helt ovanlig olycksanledning i jetflygets barndom, då man fortfarande hade värnpliktiga flygförare och jetplanen som sådana var en helt en helt ny företeelse att lära sig kontrollera.
J28B, De havilland Vampire var det första jetplanet i svenska flygvapnet och de första levererades till svenska flygvapnet redan 1946, i ett tvåsitsigt utförande kom det att finnas kvar som skolflygplan ända till 1968.
Fritt återberättat från repotage i Råda hembygdsförenings årsskrift 2005, samt kompletterande uppgifter från Svenska vingar 4 In memoriam, av Bo Widfeldt.
SÅ är absolut inte fallet, iallafall inte numera, den moderna teknikens intåg under 1900-talet, har förändrat våra liv, och det har även förändrat vår historia och inte minst vår syn på den. I dagens hembygdsforskning har drängstugorna och hästarna sin plats brevid automobiler, television, motorvägsbyggen och... jetjaktplan.
Den 16:e April 1952 var en division J28 Vampire flygplan från F9 Flygflottilj på Säve ute och övade luftstrid, och på 4000 meters höjd över Landvettersjön kommer två plan (nr 28316 fört av korpral Bertil Silfverstrand, samt nr. 28228 , fört av furir Göte Jonasson) för nära varandra och kollisionen är ett faktum. Himlen lystes upp av ett eldklot och en våldsam smäll hördes. Planen hade lyft bara ett tiotal minuter innan och var fulltankade.
Båda piloterna lyckades klara sig ur planen, Furir Jonasson skadas lindrigt och tar mark med sin fallskärm vid Sjödala gård söder om Mölnlycke.. Värre gick det med korpral Silvferstrand som omkom i haveriet. Hans kvarlevor återfanns senare i Finnsjön, också söder om Mölnlycke.
Vrakdelarna från planen spreds över ett stort område över Mölnlycke, som på den tiden inte var den tätort det är idag. Arbetsdagen hade precis börjat vid Mölnlycke fabriker när delar från planen började smälla ner över fabriksområdet. Längre bort mot Hönekulla bodde familjen Krusell, som uppmärksammat smällen.
Tack vare att de uppmärksammade explosionerna, så hade dottern i familjen rest sig från trädgårdssoffan strax innan en av planets automatkanoner slår igenom hustaket och och krossar soffan vid husväggen.
Ett femtiotal meter bakom villan slår strax efteråt en brinnande motor ner, ena vingen tar också mark i villans närhet. Ner emot Råda Stock där trävarulaget Mölnlycke Trä ligger idag borrade en av stjärtbommarna ner sig i marken, uppe på dessa större delar så krossades flertalet tegelpannor, fönsterrutor och annat av mindre delar som haglade ner,. otroligt nog skadas ingen på marken av vrakspillrorna som spreds över ett område från Långenäs till Råda Säteri.
1. Här kolliderar planen
2. Här ligger Mölnlycke fabriker, som fick taken förstörda av fallande vrakdelar. Brinnade delar skapade en del skogsbränder längs med området ut mot Långenäs, men kom snabbt under kontroll.
3. Här bodde Krusells, där automatkanonen slog ner.
4. Råda Stock, där flertalet hus skadades av nedfallande delar
5. Finnsjöns norra strand, där den olyckligt omkomne korpral Silvferstrand återfanns, Furir Jonasson tog mark vid Hårskered sydost om denna sjö.
6. platsen där Mölnlycke Trä nu ligger, där stjärtbommen borrade ner sig.
Haverikommisionen upprättade sitt huvudkvarter hemma hos Krusells, och fick ett problematiskt arbete då flertalet ivriga ortsbor redan hade plockat åt sig en hel del av vrakdelarna, i farten hade någon till och med roffat åt sig en bit av familjen Krusells demolerade stupränna i tron av det var en flygplansdel!
Vitala instrument kom att saknas och fick efterlysas, efter ett par dagar kom bland annat accelerometern tillrätta, sönderplockad, och utan större värde för kommissionen. Som tur var hade en elektriker redan sett instrumentet på marken och noterat hur visarna stod, vilket kom att hjälpa kommissionen en bit på vägen.
Utlåtandet löd att kollisionen berott på förarfel. En icke helt ovanlig olycksanledning i jetflygets barndom, då man fortfarande hade värnpliktiga flygförare och jetplanen som sådana var en helt en helt ny företeelse att lära sig kontrollera.
J28B, De havilland Vampire var det första jetplanet i svenska flygvapnet och de första levererades till svenska flygvapnet redan 1946, i ett tvåsitsigt utförande kom det att finnas kvar som skolflygplan ända till 1968.
Fritt återberättat från repotage i Råda hembygdsförenings årsskrift 2005, samt kompletterande uppgifter från Svenska vingar 4 In memoriam, av Bo Widfeldt.
Ett ovanligt par på Nääs
Augusti 2006, Måndagsträff på Nääs igen, välbesökt som alltid. bland alla ordinarie och reguljära entusiastbilar dyker det som sagt alltid upp lite guldkorn, denna måndagen i form av två stycken ovanliga Studebaker Avantis!
Studebaker Avanti, det är anmärkningsvärt om man överhuvudtaget ser nån, och i det här fallet två parkerade brevid varandra är nästan en unik företeelse.
1963 var det anrika Studebaker redan en god bit nerför backen, de vackra Golden Hawk-modellerna från 1950-talet hade passerat sin guldålder, de vanliga sedanmodellerna Champion, Commander, Scotsman blev aldrig några storsäljare jämfört med konkurrenterna Ford, GM och Chrysler. introduktionen av kompaktmodellen Lark 1959 blev däremot en succe, om än en kortlivad sådan, resten av modellutbudet Daytona, Cruiser, Commander under sextiotalet kom att baseras på Larken, men försäljningen sjönk som en gråsten efter det korta uppsvinget 1959-61.
Mitt i paniken beslutas det av nån outgrundlig anledning att satsa på en helt nyutvecklad sportbil, Avanti, designad av Raymond Loewy
http://en.wikipedia.org/wiki/Raymond_Loewy
En spännande och udda design, liknade den ingenting annat från Studebaker, den liknade inget annat heller på hjul för den delen, Avanti hade även glasfiberkaross, 290 hästars V8 motor som gick att få med kompressor. Detta blev en riktigt snabb bil, och den blev dyr, nästan dubbelt så dyr som en vanlig Studebaker.
Men trots att Avanti skapade rubriker och blev hyllad av samtida press så uteblev försäljningsuccen, kom bara att byggas under 1963, i 4643 exemplar, varav de sista 800 som '64 års modell. På bilden ovan en '64:a närmast som kännetecknas av de rektangulära lamporna.
Året efter flyttade Studebaker successivt sin tillverkning över till Kanada för att minska utgifterna, men det oundvikliga slutet var ändå nära, en epok som började med att bygga prärievagnar i pionjärtiderna redan 1852 gick i graven i mars 1966
Dock kom Avantin att återfödas efter Studebakers hädanfärd, rättigheterna och alla mallar köptes upp av privata aktörer som sedan början av sjuttiotalet nytillverkat och uppgraderat den tidlösa Avantin. produktionen av den så kallade Avanti II är ringa, och handbyggs på beställning.
Övrigt från Nääs denna måndag.
Trängseln är rätt stor på vackra sommarkvällar, eller kanske vi borde skaffa oss mindre bilar...
Studebaker Avanti, det är anmärkningsvärt om man överhuvudtaget ser nån, och i det här fallet två parkerade brevid varandra är nästan en unik företeelse.
1963 var det anrika Studebaker redan en god bit nerför backen, de vackra Golden Hawk-modellerna från 1950-talet hade passerat sin guldålder, de vanliga sedanmodellerna Champion, Commander, Scotsman blev aldrig några storsäljare jämfört med konkurrenterna Ford, GM och Chrysler. introduktionen av kompaktmodellen Lark 1959 blev däremot en succe, om än en kortlivad sådan, resten av modellutbudet Daytona, Cruiser, Commander under sextiotalet kom att baseras på Larken, men försäljningen sjönk som en gråsten efter det korta uppsvinget 1959-61.
Mitt i paniken beslutas det av nån outgrundlig anledning att satsa på en helt nyutvecklad sportbil, Avanti, designad av Raymond Loewy
http://en.wikipedia.org/wiki/Raymond_Loewy
En spännande och udda design, liknade den ingenting annat från Studebaker, den liknade inget annat heller på hjul för den delen, Avanti hade även glasfiberkaross, 290 hästars V8 motor som gick att få med kompressor. Detta blev en riktigt snabb bil, och den blev dyr, nästan dubbelt så dyr som en vanlig Studebaker.
Men trots att Avanti skapade rubriker och blev hyllad av samtida press så uteblev försäljningsuccen, kom bara att byggas under 1963, i 4643 exemplar, varav de sista 800 som '64 års modell. På bilden ovan en '64:a närmast som kännetecknas av de rektangulära lamporna.
Året efter flyttade Studebaker successivt sin tillverkning över till Kanada för att minska utgifterna, men det oundvikliga slutet var ändå nära, en epok som började med att bygga prärievagnar i pionjärtiderna redan 1852 gick i graven i mars 1966
Dock kom Avantin att återfödas efter Studebakers hädanfärd, rättigheterna och alla mallar köptes upp av privata aktörer som sedan början av sjuttiotalet nytillverkat och uppgraderat den tidlösa Avantin. produktionen av den så kallade Avanti II är ringa, och handbyggs på beställning.
Övrigt från Nääs denna måndag.
Trängseln är rätt stor på vackra sommarkvällar, eller kanske vi borde skaffa oss mindre bilar...
En tripp genom Småland
Juli 2006. På sommaren blir det en hel del turer med vår tidtagningsbuss för Blackrace på diverse olika orter i södra delen av Sverige. Som mest sträcker sig vår aktionsradie till Kalmar, vilket innebär en nätt tripp på nästan 90 mil tur och retur för vår del.
Större delen av dessa mil går genom Småland, Så även när vi kör till Karlskrona, Älmhult, Karlshamn, Hultsfed också. Kanske onödigt att säga att jag vid det här laget är lite småtrött på småländska landsvägar.
Men det går ju att göra lite avbräck i monotonin, finns mycket intressant i Småland också, till att börja med en avstickare till Rydaholm, och det charmiga "Smålands Bil&Leksaksmuseum" där.
Här inne gömmer sig en fin samling bilar, från 1800-tal och framåt, ett par pampiga Rolls-Royce, blandat med en hel drös tävlingsbilar, och annat smått och gott. Här får man även ett lystmäte på nostalgi med trattgrammofoner, leksaksbilar, modellplan, affischer och sådant. För dom vuxna barnen så finns det en samling veterantraktorer, tändkulemotorer och andra maskiner på bakgården. trevligt, välsorterat och pastoralt.
En belgisk Delin från 1898, äldst på muséet.
En väldigt sällsynt Fiat 8V, sportcoupé med kaross från Zagato finns här också bland godbitarna.
För de minsta, fina trampbilar från förr, den vita Rolls-liknande tingesten är från 10-talet och har till och med en liten bensinmotor istället för trampor. Detta var rätt så dyra leksaker då.
I Rydaholm finns även en märklig kyrka som är värt ett besök, har titta förbi den ett par gånger och har upptäckt att denna kyrkan ruvar på många hemligheter. delen med tornet är byggt redan under 1100-talet och är unikt med sina dubbla tornspiror, som är täckta med takspån, en byggndasteknik som annars ses norr om Vänern.
Varför har en kristen kyrka från medeltiden reliefer med scener ur fornnordisk och vendisk mytologi? vad gör reliefen med tempelriddaren där när det envist hävdats att Sverige på den tiden inte hade kontakt med dom?
Varför har den två torn som en katedral?
Några av de egendomliga hemligehter Rydaholms kyrka ruvar på.
Vidare längs vägen mot Kalmar besöktes även resterna av Kronobergs slott, känt mest för sin roll i Dackefejden på 1540-talet. Både före och efter har stället bränts ner av danskarna fler gånger än vad man kunnat räkna till.
http://www.smalandsmuseum.se/Slottsruinen/ruinen_frameset.htm
Middag intas med fördel på Café Nostalgia i Nybro innan sista etappen til Kalmar
Väl i Kalmar är stämningen på topp, race på Franska vägen drar oerhört mycket publik, och mycket trevliga fordon med.
Ett stående inslag på racet är uppvisningsrepa med Tottes hysteriska gula Volvo 142
När man bygger en bill som är tre äpplen hög kan det vara smart att måla den självlysande gul också.
Ett klipp som visar bilens enorma potential finns här, även att det handlar inte om nåt bonnmek heller.
Bromskärm bak skvallrar om att det här inte är för finåkande...
Sen kom regnet, så det var bara att plocka ihop pinalerna efter halvannan timmes körande och se fram emot sådär 45 mils körning genom ett beckmörkt småland igen.
Större delen av dessa mil går genom Småland, Så även när vi kör till Karlskrona, Älmhult, Karlshamn, Hultsfed också. Kanske onödigt att säga att jag vid det här laget är lite småtrött på småländska landsvägar.
Men det går ju att göra lite avbräck i monotonin, finns mycket intressant i Småland också, till att börja med en avstickare till Rydaholm, och det charmiga "Smålands Bil&Leksaksmuseum" där.
Här inne gömmer sig en fin samling bilar, från 1800-tal och framåt, ett par pampiga Rolls-Royce, blandat med en hel drös tävlingsbilar, och annat smått och gott. Här får man även ett lystmäte på nostalgi med trattgrammofoner, leksaksbilar, modellplan, affischer och sådant. För dom vuxna barnen så finns det en samling veterantraktorer, tändkulemotorer och andra maskiner på bakgården. trevligt, välsorterat och pastoralt.
En belgisk Delin från 1898, äldst på muséet.
En väldigt sällsynt Fiat 8V, sportcoupé med kaross från Zagato finns här också bland godbitarna.
För de minsta, fina trampbilar från förr, den vita Rolls-liknande tingesten är från 10-talet och har till och med en liten bensinmotor istället för trampor. Detta var rätt så dyra leksaker då.
I Rydaholm finns även en märklig kyrka som är värt ett besök, har titta förbi den ett par gånger och har upptäckt att denna kyrkan ruvar på många hemligheter. delen med tornet är byggt redan under 1100-talet och är unikt med sina dubbla tornspiror, som är täckta med takspån, en byggndasteknik som annars ses norr om Vänern.
Varför har en kristen kyrka från medeltiden reliefer med scener ur fornnordisk och vendisk mytologi? vad gör reliefen med tempelriddaren där när det envist hävdats att Sverige på den tiden inte hade kontakt med dom?
Varför har den två torn som en katedral?
Några av de egendomliga hemligehter Rydaholms kyrka ruvar på.
Vidare längs vägen mot Kalmar besöktes även resterna av Kronobergs slott, känt mest för sin roll i Dackefejden på 1540-talet. Både före och efter har stället bränts ner av danskarna fler gånger än vad man kunnat räkna till.
http://www.smalandsmuseum.se/Slottsruinen/ruinen_frameset.htm
Middag intas med fördel på Café Nostalgia i Nybro innan sista etappen til Kalmar
Väl i Kalmar är stämningen på topp, race på Franska vägen drar oerhört mycket publik, och mycket trevliga fordon med.
Ett stående inslag på racet är uppvisningsrepa med Tottes hysteriska gula Volvo 142
När man bygger en bill som är tre äpplen hög kan det vara smart att måla den självlysande gul också.
Ett klipp som visar bilens enorma potential finns här, även att det handlar inte om nåt bonnmek heller.
Bromskärm bak skvallrar om att det här inte är för finåkande...
Sen kom regnet, så det var bara att plocka ihop pinalerna efter halvannan timmes körande och se fram emot sådär 45 mils körning genom ett beckmörkt småland igen.
Danskjävlar!
Hoppas inte rubriken leder till nån anmälan om hets mot folkgrupp eller nån skev uppfattning om min attityd gentemot danskar. Men den gode chefsöverläkaren Stig-Helmer i "Riget" hade en uppfattning, och skrädde inte orden om brödrafolket på den sidan sundet.
Ernst Hugo Järegård i högform på rikshospitalets tak, en av de mest minnesvärda ögonblicken i nordisk samproduktions historia
Ernst Hugo Järegård i högform på rikshospitalets tak, en av de mest minnesvärda ögonblicken i nordisk samproduktions historia
En Dodge på Nääs
Juli 2006. Måndagsträffarna rullar oförtrutet vidare på det charmiga Nääs, istället för en överblick på alla fina fordon som dök upp i vanlig ordning tänkte jag koncentrera mig på en enda bil. En Dodge Coronet Super Bee från 1969. 
Coronet var Dodge "mid-size" serie under den här tiden, och gick att få med i en rad olika utföranden, mest intressant av dom är nog Super Bee-varianten som bara fanns i kupéutförande.
Det var så att produktionen av Coronets ställdes om att för tre dagar enbart bygga Super Bee bilar, innan man återgick till reguljär produktion igen.
Priset ny 1969 var 3168 dollar och för detta fick man en massa motor, en 383" med toppar från 440" maskinen, alternativt som i denna bil hela 440" motorn med "six-pack" dvs tre tvåportsförgasare, som garanterade mycket effekt. Fyrväxlad manuell låda, starkaste bakaxeln, extra förstärkt fjädring, krängningshämmare , kraftigare byggda däck, svartlackerad grill samt "Super Bee" stripes över bakdelen.
Vad man inte fick var petitesser som servon, armstöd, ljudisolering, navkapslar eller något annat överhuvudtaget i komfort eller utrustningsväg.
Strictly business alltså, en värsting bil, byggd av bara värsting grejer, bilen är extremt rå att hantera, och på frågan om hur den verkligen var att köra med allt ovanstående utbrast ägaren "För jävlig!"
Veckans boktips
Tag plats i regnbågsoffan och börja nynna
Ni-na-ni-ni-ni-ni-na-ni-nana-na-ni-na...
Lanthandlerskans son, av Lars Sund 
(Rabén Prisma ISBN: 91 518 2963 0)
Utspelas i det österbottniska samhället Siklax i den svensktalande delen av Finska bottenvikskusten, händelserna tar sin början när den 94-årige Otto Näs gör en spektakulär rymning från ålderdomshemmet och beger sig tillsamans med sin sonson upp till sin barndsoms Siklax, och där börjar en roadmovie tillbaka i tiden.
Otto var i sin ungdom ökänd spritsmugglare under 20-talets förbudstid, innan han anklagas för mord och försvinner från byn. Ett av många öden som skildras i denna förtäckta släktkrönika i ett nyss självständigt men långt ifrån stabilt Finland.
Härligt berättad, och som ram till det intressanta persongalleriet får man följa med i finsk historia från självständighetskrig, lapporörelsen, mentsälä-upproret fram till vinterkrigets utbrott.
Rekommenderas varmt.
Dags för reklam!
Eller kanske inte om de här får bestämma
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1631583.ab
I en ny yra av moralpanik som inte står det viktorianska England långt efter skriker man nu efter förbud mot att exponera kvinnor i reklamsammanhang, då en klick feminister ständigt förväxlar sina egna självändamål med jämlikhet.
Argumenten är ju att det kränker kvinnor, det kränker allmänheten,det kränker dom själva och det kränker även alla som råkar se dessa avskyvärda reklamkampanjer. Och kontentan av det är att hela samhället skulle fördärvas av denna fasansfulla typ av reklam, och hur otroligt dåligt alla mår egentligen av att exponeras för detta.
Alltså att ha med damer i reklamen är inget nytt påfund, det är väl lika gammalt som reklamen i sig självt.
Oldsmobile hade pinuppan Linda Vaughn
http://www.jeffmeister.com/1969hurst/hurstdoc.htm
som dragplåster för sina sportmodeller i slutet av sextiotalet, hon blev inte kränkt, hon blev nationalikon.
Lambretta-kalendern har nått kultstatus så att den getts ut som faksimil nyutgåva efter originalet från 1969....
Det verkar dock som om väldigt få som på den tiden utsattes för denna almanacka dras med några psykiska besvär som kan relateras till den.
Tror folk mår värre av sociala orättvisor, vårdnedskärningar, skattetryck, orimliga arbetsförhållanden, utanförskap, miljökatastrofer och mycket mer elände därtill än av att se en leende dam på en vespa.
Fast den sovjetiska Moskvitch-kalendern från 1966 kan väl ingen jämställdhetskämpe i världen kalla för sexistisk...
http://www.aftonbladet.se/kvinna/article1631583.ab
I en ny yra av moralpanik som inte står det viktorianska England långt efter skriker man nu efter förbud mot att exponera kvinnor i reklamsammanhang, då en klick feminister ständigt förväxlar sina egna självändamål med jämlikhet.
Argumenten är ju att det kränker kvinnor, det kränker allmänheten,det kränker dom själva och det kränker även alla som råkar se dessa avskyvärda reklamkampanjer. Och kontentan av det är att hela samhället skulle fördärvas av denna fasansfulla typ av reklam, och hur otroligt dåligt alla mår egentligen av att exponeras för detta.
Alltså att ha med damer i reklamen är inget nytt påfund, det är väl lika gammalt som reklamen i sig självt.
Oldsmobile hade pinuppan Linda Vaughn
http://www.jeffmeister.com/1969hurst/hurstdoc.htm
som dragplåster för sina sportmodeller i slutet av sextiotalet, hon blev inte kränkt, hon blev nationalikon.
Lambretta-kalendern har nått kultstatus så att den getts ut som faksimil nyutgåva efter originalet från 1969....
Det verkar dock som om väldigt få som på den tiden utsattes för denna almanacka dras med några psykiska besvär som kan relateras till den.
Tror folk mår värre av sociala orättvisor, vårdnedskärningar, skattetryck, orimliga arbetsförhållanden, utanförskap, miljökatastrofer och mycket mer elände därtill än av att se en leende dam på en vespa.
Fast den sovjetiska Moskvitch-kalendern från 1966 kan väl ingen jämställdhetskämpe i världen kalla för sexistisk...
Besuch från Deutchland
Juli 2006, mina goda vänner Tim och Renate från nordtyska Seester var uppe en sväng på semester i det höga nord.
Alltid trevligt när dom kommer förbi, och Tim tycker likaså, han har ett lika stort intresse för bilar som jag , då främst amerikanska sådana.
Men då det är knapert med sådana fordon hemma i Tyskland så brukar han gärna ta smesterturen förbi Sverige för att bli tillfredställd på den punkten. Tyskarna tycker det är smått otroligt att man dels möter flertalet jänkebilar på vägen , och sen när vi åker på sight-seeing på småvägarna i grannskapet så står det USA-bilar på var och varannan uppfart.
Och sen får han även tillfälle att provköra en eller flera bilar varje gång här, det känns ungefär som ett barn i godisbutiken, vi har jättekul varje gång.
Tim på väg för en provtur i min Gran Fury
Och efter det så blev det en sväng med Valianten också.
Alltid en rolig procedur när dom anländer, hitta lediga vägguttag. För då skall det laddas kameror, batterier, dv-kameror, telefoner, riggas upp laptop med mera. Tyska turister checkar inte in, dom pluggar in.
Alltid trevligt när dom kommer förbi, och Tim tycker likaså, han har ett lika stort intresse för bilar som jag , då främst amerikanska sådana.
Men då det är knapert med sådana fordon hemma i Tyskland så brukar han gärna ta smesterturen förbi Sverige för att bli tillfredställd på den punkten. Tyskarna tycker det är smått otroligt att man dels möter flertalet jänkebilar på vägen , och sen när vi åker på sight-seeing på småvägarna i grannskapet så står det USA-bilar på var och varannan uppfart.
Och sen får han även tillfälle att provköra en eller flera bilar varje gång här, det känns ungefär som ett barn i godisbutiken, vi har jättekul varje gång.
Tim på väg för en provtur i min Gran Fury
Och efter det så blev det en sväng med Valianten också.
Alltid en rolig procedur när dom anländer, hitta lediga vägguttag. För då skall det laddas kameror, batterier, dv-kameror, telefoner, riggas upp laptop med mera. Tyska turister checkar inte in, dom pluggar in.
Och ännu en helg på Säve
Juli 2006, Efter att ha hjälpligt vilat upp sig sen föregående hektiska helg, så är det dags för ännu en helg ute på Säve Depå.
På lördagen var det dags för ett av sveriges absolut största motorevent, tidningen Bilsports "En dag på strippen" med 402 meters åkande för mer normala bilar. Ett event som körs på flertal ställen i Sverige vid det här laget och blivit omåttligt populärt.
För vår del, börjar det okristligt tidigt, på plats vid klockan sex på morgonen för förberedelser. Där jag skall bland annat ha hand om besiktning av deltagarbilar.
Det blir sådär en 300 deltagare på det här evenmenaget, och alla droppar in ungefär samtidigt, stresstålighet sätts på prov hos oss och i senkretariatet under en intensiv förmiddag.
Samtidgt växer det upp publik ur backen, eller jag vet inte exakt hur dom kommer dit, för helt plötsligt sitter det sådär 10000 personer på läktaren som man inte ens noterat har passerat förbi en.
Samtidigt är det utställning av stylingbilar, samt en tävling i ljudbygge, där dom får visa upp hur högt dom kan spela på sina anläggningar, och det är högt, det är jävligt högt, och det låter även för jävligt.
En tävlingsform som jag tycker man kan stryka ur programmet helt, ingen vill eller kan gå i närheten av deras avdelning medan sdom är igång.
Ändlösa köer i besiktningen, det här är de vanligast förekommande bilarna, européer å japaner
Men det dyker upp lite fräna katter bland hermelinerna också, som denna fräscha Plymouth Roadrunner
Honda S2000 med fågelklyvarvinge på plattan framför de överfulla läktarna.
En dag på strippen evenmanget är en kul plantskola för folk med racing-ambitioner, många erfarna inom dragrace fnyser en hel del åt den här typen av "allmänhetens åkning" då det är sk tidkortsracing, dvs inga reaktionstider som spelar nån roll och ingen speciell segmentering av bilar och klasser.
Men nånstans skall man ju börja, och när den här formen drar mångdubbelt fler deltagare och åskådare än vanlig dragracing , så är det nog bara att konstatera att vi på sikt kommer se en omvälvning av sporten som sådan.
Ovanligast på banan? en ny Pontiac GTO, legendariskt Pontiac-namn i nytappning.
Egentligen inte så värst amerikansk, de nya GTO-vagnarna är en lätt modiferad version av Holden Monaro
coupé , alltså har den sitt ursprung i Australien. eller?
Holden Monaro i sin tur är baserad på den nedlagda Opel Omegan, så råttan på repet alltså.
Och i slutet av dagen letar Peter efter fler hästkrafter i sin Plymouth Duster inför morgondagens körningar
Lördagen stökas undan i ett enormt tempo, trots uppemot 300 bilar i startfältet får vi ihop det så alla får köra flera omgångar var, vilket gör söndagen bokstavligt talat till vilodagen, då vi kör VCET-cupen med sådär 20 föranmälda ekipage.
Vilodag, eller?
Nu hade de varit i kontakt med mig från ett mopedgäng, och frågade om de kunde få vara med på fältet under klubbsportdagen som sker i samband med VCET-tävlingarna, och kanske få prova på att köra på strippen också. Efter lite diskussioner med företrädaren för dom kom vi överens att det var väl okej, och på frågan hur många moppar han kunde tänkas skrapa ihop så svarade han över 200 stycken!
Jahapp, tänkte jag , det blir nog bra med det... lät aningen optimistiskt i överkant i mina öron, och ägnade inte det så värst många tankar åt det.
Dagarna innan dubbelkollade jag hela upplägget med grabben, och det gick till min fasa sakta upp för mig att han dillade inte, det kommer 200 moppar till Säve..... gaaaaahh!
Moppehuliganerna anländer!
VCET, är Västsvenska cupen i ET-racing, ET är "elapsed time" dvs tiden det tar att avverka sträckan bortsett från reaktionstid, och körs på halva distansen , dvs 201 meter.
Ett ganska enkelt upplägg, delas in i fem klasser, och de flesta deltagare är bekanta sen gammalt, flera av dom är också arrangörer för cupen på andra ställen. Så stämningen är väldigt gemytlig på VCET-tävlingarna.
Lite småprat innan start i depån runt en Dodge Dart från Värmland
Belastningen på läktarna är som synes avsevärt mindre än föregående dag.
Alexandra Jeppson i tur att starta och står på gasen med sin takchoppade Mustang
Och nån hade glömt skruva åt oljepluggen, med storsanering av bana som resultat, i övrigt det ungefär enda missödet på banan under dan. vad personerna på bilden tänker om vederbörandes förares intelligens lämnar vi åt fantasin istället.
Plymouth Duster, omåttligt populär bil i racing-kretsarna, ute i trafik eller ens på andra bilträffar syns dom väldigt sällan, på dragstrippen dyker dom däremot upp flockvis.
Med ett startfält på ett 20-tal bilar i fem klasser, plus några Corvetter från Corvetteklubben som också fanns på plats , så är finalkörningarna rätt snabbt avklarade, och så även prisutdelningen.
Återigen står vi där med en drös icke avhämtade pokaler då folk har till och med så bråttom hem att dom missar att dom vunnit.
Bråttom hem har dock inte vi, nu skall vi plocka ner och rensa hela området efter våra två intensiva men otroligt händelserika och roliga helger.
Området är stort, det är ju en fd flygbas, så mycket avspärrningar och material går åt, känns ibland som det är tre gånger så mycket när det skall plockas ihop igen. Men nu är det över för denna gången tråkigt och skönt på samma gång
Trötta men glada funktionärer.
På lördagen var det dags för ett av sveriges absolut största motorevent, tidningen Bilsports "En dag på strippen" med 402 meters åkande för mer normala bilar. Ett event som körs på flertal ställen i Sverige vid det här laget och blivit omåttligt populärt.
För vår del, börjar det okristligt tidigt, på plats vid klockan sex på morgonen för förberedelser. Där jag skall bland annat ha hand om besiktning av deltagarbilar.
Det blir sådär en 300 deltagare på det här evenmenaget, och alla droppar in ungefär samtidigt, stresstålighet sätts på prov hos oss och i senkretariatet under en intensiv förmiddag.
Samtidgt växer det upp publik ur backen, eller jag vet inte exakt hur dom kommer dit, för helt plötsligt sitter det sådär 10000 personer på läktaren som man inte ens noterat har passerat förbi en.
Samtidigt är det utställning av stylingbilar, samt en tävling i ljudbygge, där dom får visa upp hur högt dom kan spela på sina anläggningar, och det är högt, det är jävligt högt, och det låter även för jävligt.
En tävlingsform som jag tycker man kan stryka ur programmet helt, ingen vill eller kan gå i närheten av deras avdelning medan sdom är igång.
Ändlösa köer i besiktningen, det här är de vanligast förekommande bilarna, européer å japaner
Men det dyker upp lite fräna katter bland hermelinerna också, som denna fräscha Plymouth Roadrunner
Honda S2000 med fågelklyvarvinge på plattan framför de överfulla läktarna.
En dag på strippen evenmanget är en kul plantskola för folk med racing-ambitioner, många erfarna inom dragrace fnyser en hel del åt den här typen av "allmänhetens åkning" då det är sk tidkortsracing, dvs inga reaktionstider som spelar nån roll och ingen speciell segmentering av bilar och klasser.
Men nånstans skall man ju börja, och när den här formen drar mångdubbelt fler deltagare och åskådare än vanlig dragracing , så är det nog bara att konstatera att vi på sikt kommer se en omvälvning av sporten som sådan.
Ovanligast på banan? en ny Pontiac GTO, legendariskt Pontiac-namn i nytappning.
Egentligen inte så värst amerikansk, de nya GTO-vagnarna är en lätt modiferad version av Holden Monaro
coupé , alltså har den sitt ursprung i Australien. eller?
Holden Monaro i sin tur är baserad på den nedlagda Opel Omegan, så råttan på repet alltså.
Och i slutet av dagen letar Peter efter fler hästkrafter i sin Plymouth Duster inför morgondagens körningar
Lördagen stökas undan i ett enormt tempo, trots uppemot 300 bilar i startfältet får vi ihop det så alla får köra flera omgångar var, vilket gör söndagen bokstavligt talat till vilodagen, då vi kör VCET-cupen med sådär 20 föranmälda ekipage.
Vilodag, eller?
Nu hade de varit i kontakt med mig från ett mopedgäng, och frågade om de kunde få vara med på fältet under klubbsportdagen som sker i samband med VCET-tävlingarna, och kanske få prova på att köra på strippen också. Efter lite diskussioner med företrädaren för dom kom vi överens att det var väl okej, och på frågan hur många moppar han kunde tänkas skrapa ihop så svarade han över 200 stycken!
Jahapp, tänkte jag , det blir nog bra med det... lät aningen optimistiskt i överkant i mina öron, och ägnade inte det så värst många tankar åt det.
Dagarna innan dubbelkollade jag hela upplägget med grabben, och det gick till min fasa sakta upp för mig att han dillade inte, det kommer 200 moppar till Säve..... gaaaaahh!
Moppehuliganerna anländer!
VCET, är Västsvenska cupen i ET-racing, ET är "elapsed time" dvs tiden det tar att avverka sträckan bortsett från reaktionstid, och körs på halva distansen , dvs 201 meter.
Ett ganska enkelt upplägg, delas in i fem klasser, och de flesta deltagare är bekanta sen gammalt, flera av dom är också arrangörer för cupen på andra ställen. Så stämningen är väldigt gemytlig på VCET-tävlingarna.
Lite småprat innan start i depån runt en Dodge Dart från Värmland
Belastningen på läktarna är som synes avsevärt mindre än föregående dag.
Alexandra Jeppson i tur att starta och står på gasen med sin takchoppade Mustang
Och nån hade glömt skruva åt oljepluggen, med storsanering av bana som resultat, i övrigt det ungefär enda missödet på banan under dan. vad personerna på bilden tänker om vederbörandes förares intelligens lämnar vi åt fantasin istället.
Plymouth Duster, omåttligt populär bil i racing-kretsarna, ute i trafik eller ens på andra bilträffar syns dom väldigt sällan, på dragstrippen dyker dom däremot upp flockvis.
Med ett startfält på ett 20-tal bilar i fem klasser, plus några Corvetter från Corvetteklubben som också fanns på plats , så är finalkörningarna rätt snabbt avklarade, och så även prisutdelningen.
Återigen står vi där med en drös icke avhämtade pokaler då folk har till och med så bråttom hem att dom missar att dom vunnit.
Bråttom hem har dock inte vi, nu skall vi plocka ner och rensa hela området efter våra två intensiva men otroligt händelserika och roliga helger.
Området är stort, det är ju en fd flygbas, så mycket avspärrningar och material går åt, känns ibland som det är tre gånger så mycket när det skall plockas ihop igen. Men nu är det över för denna gången tråkigt och skönt på samma gång
Trötta men glada funktionärer.
En helg på Säve
Juli 2006, så kör vi Scandinavian Dragracing Championship på Säve Depå utanför Göteborg, en fantastiskt fartfylld och hektisk helg.
Dragsters och dragracing ja, det är alltså inte bara långa konstiga bilar som går fort som tusan, det är även korta bilar som inte alltid går så fort, eller ens helt rakt heller...
Oavsett vad man kör för fordon så gäller det att transportera sig själv , med fordon, en sträcka av 402,3 meter dvs en kvarts engelsk mile. Och att komma i mål med ungefär lika många delar kvar på fordonet som man hade vid starten , och helst i rätt bana med. vilket inte alltid är så enkelt som det låter.
det hela är indelat i klasser för att göra det rättvist och enkelt för alla, så man får någorlunda jämbördigt motstånd, och i en del klasser gäller det inte ens att köra fortast, utan man kör mot ett index beroende på bilen eller hojens kapacitet.
Och för att förenkla det ytterligare så har olika klasser olika sorters index och/eller lägstatid som räknas ut på olika sätt eller sätts av föraren själv ... beroende på omständigheterna eller kvalrundor... äääh, eller gå och läs regelboken i cricket istället, det kanske är enklare.
Min huvuduppgift på tävling är att ta hand om och hålla reda på teamen och förarna i depåområdet, och därtill se till att dom också kommer ner till banan när det är deras tur att köra kontinuerligt så att det inte blir några avbrott i framatningen av bilar.
På en sån här helg kan vi ha 200-250 tävlande totalt i alla klasser, så det är kort och gott, ett jäkla rännande.
Vad jag älskar med den här grenen av motorsport är öppen depå, fritt tillträde för alla, och den stämning teamen och förarna sinsemellan som finns. Här finns inte så mycket hysch-hysch och hemlighetsmakeri som i andra sporter, alla delar med sig av kunskap och erfarenheter.
Man lånar ut verktyg och reservdelar sinsemellan, och hjälper varandra i största möjliga utsträckning, trots att ute på banan är det fighting som gäller. Fantastiskt.
Vår helg börjar på torsdag eftermiddag, då börjar teamen anlända, det skall visas till rätt platser, det skall kopplas el, göras i ordning sin depåplats, besiktigas tävlingsfordon, fyllas i försäkringsbesked, anmälningar och diverse smått och gott. Sen dricker vi öl.
Torsdag kväll, på väg till besiktningen med två Comp Altered maskiner på släp
Fredag morgon, mer team anländer, sekretariatet jobbar för högtryck,besiktningspersonalen likaså.
Rescue-team, domarstab och tävlingsledning anländer också till banan, och med mer personal på plats då ökar även chanserna för att saker skall börja gå galet, för det gör det, hela tiden.
Organisationsförmåga handlar inte alltid om att ha kontroll på allt, utan att kunna maskera det som man har tappat kontrollen på, en förmåga vi haft flertalet tillfällen att öva på tidigare. Dessbättre så behövde vi inte ta till dom kvalifikationerna, det mesta flöt på utan att mr Murphy hade så myckeet att säga till om.
Förarmöte, och alla positioner intagna, då rullar vi, fri körning i kvalreporna hela fredagen lång.
När kvalificeringen är körd och dagen genomgången, så kör vi en rutt med duschbussen. Säve är en gammal militärbas, och då har vi tillgång till deras faciliteter för duch å toalett, dock en bit bort från depåområdet.
Därför går den ökända duschbussen skyttletrafik där efter dagens körningar. Duschbussen är en vit Volkswagen LT31: a som, tja... vad skall vi säga för gott om den? Den är svår att ha sönder och rätt så rymlig.
Nån som visste att en LT31 rymmer 27 personer? Det vet vi efter att kört duschbuss med den flertalet kvällar på Säve.
Vi och tävlingsledning skall gå igenom morgondagen, checka listor, riva flaggstänger, reparera prylar, och när vi är klara med det, då dricker vi öl.
Fredag förmiddag, klassen Bracket väntar otåligt på start
Pro-Modified Pontiac från Danmark.
Teamet finjusterar besten inför körningarna, det är en konst att optimera motor, kompressor, chassi och upphängningar. Skillnaden mellan att få en perfekt start eller tappa allt grepp direkt är hårfin, eller i värsta fall skotta hela motorn.
Skyddsmasker är en bra idé när man mekar med motorn igång, brännheta metanolavgaser är stygga saker.
Att köra dragracing är inte bara full fart, utan till allra största delen att vänta...
Kenneth Feldthusen värmer däcken med sin Comp Altered.
Den här repan blev inte lång, halvvägs ut tappar den farten och rullar sakta in mot kanten, men Kenneth kliver inte ur den.
Rescue åker upp, och alla är förbryllade över varför han sitter kvar i bilen.
Svaret var att växellådan exploderat, och på den här så sitter den mellan fötterna på föraren!
Säkerhetsnivån på dom här bilarna är extremt hög, Växellådan är en Lenco som skyddas av ett tjockt sprngskydd, uppe på det är den armerad med längsgäende stag i titan och runt hela klumpen sitter en sprängmatta i kevlar.
Allt sånt höll som det skulle, men det tryckluftstyrda länkaget ner till lådan innefattas inte av dessa skydd, och den prylen hade lättat iväg i raset och olyckligt slagit sönder foten på honom.
Iväg till hospitalet för omplåstring med Kenneth.
Senare på kvällen var han tillbaks i depån med landstingets kryckor och en väl paketerad fot.
Tävlingssäsongen över hans del
Lördag morgon börjas tidigt, vi skall hinna förbereda dagen, medan de tävlande fortfarande ligger och snusar, och allt skall vara redo innan förarmötet som hålls vid niotiden.
Start därefter klockan tio, full rulle i depån och på banan, allt rullar på utan några större incidenter eller krossade fötter denna soliga dag. Läktarna är fulla , och som visat i ett tidigare inlägg, Roger Goring från England var och visade upp sin formidabla jetmotordragster tre pass om dan.
Vad jag fick höra av åskådare efteråt var att det var ett sjujäkla tryck när den drog förbi läktaren. Den biten märkte vi nere vid plattan inte av så mycket. Dånade gjorde det rejält minsann, men inte att det small så jäkligt.
Alltså tekniskt sett så förstår jag vad som händer. Jetavgaserna passerar ut genom efterbrännkammaren i fart över ljudhastigheten , så vad som bildas bakom bilen är helt enkelt en ljudbang.
Då vi redan står bakom den ,så berör den inte oss. Men det skall vart en smäll i hästväg efter vad jag förstått...
En så kallad "Slingshot" byggd efter gammal förlaga från den tiden man fortfarande tyckte det var en bra idé att sitta på bakaxelklumen eller strax bakom med densamma mellan benen.
Walmracing och deras fräna Ford Anglia med gamla tävlingsanor.
Det börjar bli hett att renovera gamla racers, denna härjade på strippen redan i sjuttiotalets gryning, kul att se att den fortfarande är med i gemet.
Och när man trodde man sett det mesta, så kommer den här ut på banan, en tre våningar hög Willys pickup från 1950.
Man tror ju först att den här kört fel och skulle på off-roadträff, men icke, den visade sig gå riktigt stabilt och vansinnigt fort med. Höga hjullyft är alltid trevlig show för publiken.
Vår vän Roger Goring, jetbilspiloten, får se inslaget om sig själv på svenska TV-nyheterna
Sen när lördagen gå mot sitt slut och körningarna är över för dagen, så skall det fyllas i listor och rapporter.
Sen skall det göras kvallistor för södagens finalkörningar, riva flaggstänger, städa och pillas med sånt som det inte funnits tid för under dagen, och när vi gjort färdigt det, då dricker vi öl.
Mer från lördagens körninar och depåliv finns här:
http://good-times.webshots.com/album/562008965MsLbay
Söndag morgon och dags för finaler, här "behind the scenes" med Lelle och Pippi i tidtagningskontoret.
Lelle granskar dagens startordningslistor, eller var det menyn från cateringfirman... viktigt ser det ut iallafall
Det är märkligt nog mindre tryck på finalerna än på tidigare dagar, det gäller att trixa till det så att det blir så mycket som möjligt kört för publikens skull. En del har redan kört ras och packat ihop, halva fältet försvinner i första finalrundan.
Det enda mankemanget är startordnignen för klassen Bracket. dom kvalar nämligen på tidigare körda repors rekationstider och sen skall de lämna in sitt index dvs den lägsta tid de individuellt skall köra, utan att underskrida. Som det även är fritt att ändra mellan varje runda... ääh... läs färdigt den där regelboken i cricket istället.
En vass Dodge Challenger i Bracket-klassen burnar lite
Om det inte vore för att vi som tycker om det här gör detta helt ideellt, så är jag säker på att arbetsmiljöverket skulle ha en och annan synpunkt på arbetsmiljön för oss på startplattan!
Roger Goring stormar nerför banan med sin formidabla jetbil, helgens sista pass med den innebar definitivt banrekord, efter bara halva sträckan runt 200 meter mättes det upp hela 368 kilometer i timmen!
Söndagens bilder finns att kika på här:
http://good-times.webshots.com/album/562006139Vrsfkj
Under söndages avvecklas depån succesivt medans teamen packar ihop och åker hem, många har till och med så mycket hemlängtan att dom missar prisutdelningen,och sina priser. vi har ett helt skåp fullt med oanvända pokaler vi det här laget.
Sen när publiken lämnat området också, så känns det märkligt tyst i depån somhela helgen sjudit av liv som en myrstack. Det är bara vi kvar att plocka i ordning och städa undan allting, eller nästan allting, för än är vi inte klara för året på Säve. Nu laddar vi för nästa helgs körningar, två dagar med Bilsports en dag på strippen, och deltävling i VCET-cupen, en lika intensiv helg står framför oss.
Dragsters och dragracing ja, det är alltså inte bara långa konstiga bilar som går fort som tusan, det är även korta bilar som inte alltid går så fort, eller ens helt rakt heller...
Oavsett vad man kör för fordon så gäller det att transportera sig själv , med fordon, en sträcka av 402,3 meter dvs en kvarts engelsk mile. Och att komma i mål med ungefär lika många delar kvar på fordonet som man hade vid starten , och helst i rätt bana med. vilket inte alltid är så enkelt som det låter.
det hela är indelat i klasser för att göra det rättvist och enkelt för alla, så man får någorlunda jämbördigt motstånd, och i en del klasser gäller det inte ens att köra fortast, utan man kör mot ett index beroende på bilen eller hojens kapacitet.
Och för att förenkla det ytterligare så har olika klasser olika sorters index och/eller lägstatid som räknas ut på olika sätt eller sätts av föraren själv ... beroende på omständigheterna eller kvalrundor... äääh, eller gå och läs regelboken i cricket istället, det kanske är enklare.
Min huvuduppgift på tävling är att ta hand om och hålla reda på teamen och förarna i depåområdet, och därtill se till att dom också kommer ner till banan när det är deras tur att köra kontinuerligt så att det inte blir några avbrott i framatningen av bilar.
På en sån här helg kan vi ha 200-250 tävlande totalt i alla klasser, så det är kort och gott, ett jäkla rännande.
Vad jag älskar med den här grenen av motorsport är öppen depå, fritt tillträde för alla, och den stämning teamen och förarna sinsemellan som finns. Här finns inte så mycket hysch-hysch och hemlighetsmakeri som i andra sporter, alla delar med sig av kunskap och erfarenheter.
Man lånar ut verktyg och reservdelar sinsemellan, och hjälper varandra i största möjliga utsträckning, trots att ute på banan är det fighting som gäller. Fantastiskt.
Vår helg börjar på torsdag eftermiddag, då börjar teamen anlända, det skall visas till rätt platser, det skall kopplas el, göras i ordning sin depåplats, besiktigas tävlingsfordon, fyllas i försäkringsbesked, anmälningar och diverse smått och gott. Sen dricker vi öl.
Torsdag kväll, på väg till besiktningen med två Comp Altered maskiner på släp
Fredag morgon, mer team anländer, sekretariatet jobbar för högtryck,besiktningspersonalen likaså.
Rescue-team, domarstab och tävlingsledning anländer också till banan, och med mer personal på plats då ökar även chanserna för att saker skall börja gå galet, för det gör det, hela tiden.
Organisationsförmåga handlar inte alltid om att ha kontroll på allt, utan att kunna maskera det som man har tappat kontrollen på, en förmåga vi haft flertalet tillfällen att öva på tidigare. Dessbättre så behövde vi inte ta till dom kvalifikationerna, det mesta flöt på utan att mr Murphy hade så myckeet att säga till om.
Förarmöte, och alla positioner intagna, då rullar vi, fri körning i kvalreporna hela fredagen lång.
När kvalificeringen är körd och dagen genomgången, så kör vi en rutt med duschbussen. Säve är en gammal militärbas, och då har vi tillgång till deras faciliteter för duch å toalett, dock en bit bort från depåområdet.
Därför går den ökända duschbussen skyttletrafik där efter dagens körningar. Duschbussen är en vit Volkswagen LT31: a som, tja... vad skall vi säga för gott om den? Den är svår att ha sönder och rätt så rymlig.
Nån som visste att en LT31 rymmer 27 personer? Det vet vi efter att kört duschbuss med den flertalet kvällar på Säve.
Vi och tävlingsledning skall gå igenom morgondagen, checka listor, riva flaggstänger, reparera prylar, och när vi är klara med det, då dricker vi öl.
Fredag förmiddag, klassen Bracket väntar otåligt på start
Pro-Modified Pontiac från Danmark.
Teamet finjusterar besten inför körningarna, det är en konst att optimera motor, kompressor, chassi och upphängningar. Skillnaden mellan att få en perfekt start eller tappa allt grepp direkt är hårfin, eller i värsta fall skotta hela motorn.
Skyddsmasker är en bra idé när man mekar med motorn igång, brännheta metanolavgaser är stygga saker.
Att köra dragracing är inte bara full fart, utan till allra största delen att vänta...
Kenneth Feldthusen värmer däcken med sin Comp Altered.
Den här repan blev inte lång, halvvägs ut tappar den farten och rullar sakta in mot kanten, men Kenneth kliver inte ur den.
Rescue åker upp, och alla är förbryllade över varför han sitter kvar i bilen.
Svaret var att växellådan exploderat, och på den här så sitter den mellan fötterna på föraren!
Säkerhetsnivån på dom här bilarna är extremt hög, Växellådan är en Lenco som skyddas av ett tjockt sprngskydd, uppe på det är den armerad med längsgäende stag i titan och runt hela klumpen sitter en sprängmatta i kevlar.
Allt sånt höll som det skulle, men det tryckluftstyrda länkaget ner till lådan innefattas inte av dessa skydd, och den prylen hade lättat iväg i raset och olyckligt slagit sönder foten på honom.
Iväg till hospitalet för omplåstring med Kenneth.
Senare på kvällen var han tillbaks i depån med landstingets kryckor och en väl paketerad fot.
Tävlingssäsongen över hans del
Lördag morgon börjas tidigt, vi skall hinna förbereda dagen, medan de tävlande fortfarande ligger och snusar, och allt skall vara redo innan förarmötet som hålls vid niotiden.
Start därefter klockan tio, full rulle i depån och på banan, allt rullar på utan några större incidenter eller krossade fötter denna soliga dag. Läktarna är fulla , och som visat i ett tidigare inlägg, Roger Goring från England var och visade upp sin formidabla jetmotordragster tre pass om dan.
Vad jag fick höra av åskådare efteråt var att det var ett sjujäkla tryck när den drog förbi läktaren. Den biten märkte vi nere vid plattan inte av så mycket. Dånade gjorde det rejält minsann, men inte att det small så jäkligt.
Alltså tekniskt sett så förstår jag vad som händer. Jetavgaserna passerar ut genom efterbrännkammaren i fart över ljudhastigheten , så vad som bildas bakom bilen är helt enkelt en ljudbang.
Då vi redan står bakom den ,så berör den inte oss. Men det skall vart en smäll i hästväg efter vad jag förstått...
En så kallad "Slingshot" byggd efter gammal förlaga från den tiden man fortfarande tyckte det var en bra idé att sitta på bakaxelklumen eller strax bakom med densamma mellan benen.
Walmracing och deras fräna Ford Anglia med gamla tävlingsanor.
Det börjar bli hett att renovera gamla racers, denna härjade på strippen redan i sjuttiotalets gryning, kul att se att den fortfarande är med i gemet.
Och när man trodde man sett det mesta, så kommer den här ut på banan, en tre våningar hög Willys pickup från 1950.
Man tror ju först att den här kört fel och skulle på off-roadträff, men icke, den visade sig gå riktigt stabilt och vansinnigt fort med. Höga hjullyft är alltid trevlig show för publiken.
Vår vän Roger Goring, jetbilspiloten, får se inslaget om sig själv på svenska TV-nyheterna
Sen när lördagen gå mot sitt slut och körningarna är över för dagen, så skall det fyllas i listor och rapporter.
Sen skall det göras kvallistor för södagens finalkörningar, riva flaggstänger, städa och pillas med sånt som det inte funnits tid för under dagen, och när vi gjort färdigt det, då dricker vi öl.
Mer från lördagens körninar och depåliv finns här:
http://good-times.webshots.com/album/562008965MsLbay
Söndag morgon och dags för finaler, här "behind the scenes" med Lelle och Pippi i tidtagningskontoret.
Lelle granskar dagens startordningslistor, eller var det menyn från cateringfirman... viktigt ser det ut iallafall
Det är märkligt nog mindre tryck på finalerna än på tidigare dagar, det gäller att trixa till det så att det blir så mycket som möjligt kört för publikens skull. En del har redan kört ras och packat ihop, halva fältet försvinner i första finalrundan.
Det enda mankemanget är startordnignen för klassen Bracket. dom kvalar nämligen på tidigare körda repors rekationstider och sen skall de lämna in sitt index dvs den lägsta tid de individuellt skall köra, utan att underskrida. Som det även är fritt att ändra mellan varje runda... ääh... läs färdigt den där regelboken i cricket istället.
En vass Dodge Challenger i Bracket-klassen burnar lite
Om det inte vore för att vi som tycker om det här gör detta helt ideellt, så är jag säker på att arbetsmiljöverket skulle ha en och annan synpunkt på arbetsmiljön för oss på startplattan!
Roger Goring stormar nerför banan med sin formidabla jetbil, helgens sista pass med den innebar definitivt banrekord, efter bara halva sträckan runt 200 meter mättes det upp hela 368 kilometer i timmen!
Söndagens bilder finns att kika på här:
http://good-times.webshots.com/album/562006139Vrsfkj
Under söndages avvecklas depån succesivt medans teamen packar ihop och åker hem, många har till och med så mycket hemlängtan att dom missar prisutdelningen,och sina priser. vi har ett helt skåp fullt med oanvända pokaler vi det här laget.
Sen när publiken lämnat området också, så känns det märkligt tyst i depån somhela helgen sjudit av liv som en myrstack. Det är bara vi kvar att plocka i ordning och städa undan allting, eller nästan allting, för än är vi inte klara för året på Säve. Nu laddar vi för nästa helgs körningar, två dagar med Bilsports en dag på strippen, och deltävling i VCET-cupen, en lika intensiv helg står framför oss.
Projekt kappbloggning
Efter att ha varit på drift från den här sidan i nåt halvtannat år, så tänkte jag försöka resumera gången tid, och vara duktig att göra det någorlunda kronologiskt med.
Det finns att välja och vraka ur "uppehållstiden" minsann , men får balansera det så man inte ger tråkslag åt alla som snubblar över den här sidan, utan bara några stycken till och börja med. När jag kommer ikapp ordentligt kan jag höja ribban och tråka ut resten av er också. :-)
det blir med andra ord inga fördjupningar, politik med dito sarkasm får stryka på foten med, diverse länkningar till roligheter och tokerier skalas bort också.
Det kommer nog handla en hel del om motor och motorsport dock är jag rädd, vilket ändå upptar större delen av min fritid, en del vänner och bekanta kommer det nog skrivas om, och troligen kommer gojan Otto att dyka upp igen framigenom också.
Fortsättning följer....
Det finns att välja och vraka ur "uppehållstiden" minsann , men får balansera det så man inte ger tråkslag åt alla som snubblar över den här sidan, utan bara några stycken till och börja med. När jag kommer ikapp ordentligt kan jag höja ribban och tråka ut resten av er också. :-)
det blir med andra ord inga fördjupningar, politik med dito sarkasm får stryka på foten med, diverse länkningar till roligheter och tokerier skalas bort också.
Det kommer nog handla en hel del om motor och motorsport dock är jag rädd, vilket ändå upptar större delen av min fritid, en del vänner och bekanta kommer det nog skrivas om, och troligen kommer gojan Otto att dyka upp igen framigenom också.
Fortsättning följer....
En onsdag med Otto
lite målerijobb hos en dambekant, som har ett litet men charmigt menageri hemma bestående av en hund, ett par katter, och Otto. Otto är en papegoja som är lika full med hyss som Emil i Lönneberga.
Vid sidan av att jaga katter, knyta upp gästers skosnören, så kan den också härma mattes mobiltelefon, och har hysteriskt roligt på sin pinne när hon febrilt jagar runt och letar efter telefonen.
Denna dag var Otto lite väl understimulerad och dessutom lös, helt plöstligt kommer detta gröna fjädernystan med klor nedfarande mot mig som en stuka-bombare och borrar klorna i axeln, och vägrar att flytta sig.
Jag håller gärna mina fingrar på respektfullt avstånd från dessa sylvassa klor, och rakbladsnäbb som är till för att knäcka nötter i sitt naturliga habitat. , så hon fick sitta kvar på min axel medan jag jobbade vidare resten av dan.
Gojan är känd för att ha lite taskigt humör emellanåt och kände inte heller för att utmana det.
Jo, just det, Otto är alltså en papegojflicka, då kanske det inte är så underligt att man kan vara purken ibland när man blivit begåvad med namnet Otto
Vid sidan av att jaga katter, knyta upp gästers skosnören, så kan den också härma mattes mobiltelefon, och har hysteriskt roligt på sin pinne när hon febrilt jagar runt och letar efter telefonen.
Denna dag var Otto lite väl understimulerad och dessutom lös, helt plöstligt kommer detta gröna fjädernystan med klor nedfarande mot mig som en stuka-bombare och borrar klorna i axeln, och vägrar att flytta sig.
Jag håller gärna mina fingrar på respektfullt avstånd från dessa sylvassa klor, och rakbladsnäbb som är till för att knäcka nötter i sitt naturliga habitat. , så hon fick sitta kvar på min axel medan jag jobbade vidare resten av dan.
Gojan är känd för att ha lite taskigt humör emellanåt och kände inte heller för att utmana det.
Jo, just det, Otto är alltså en papegojflicka, då kanske det inte är så underligt att man kan vara purken ibland när man blivit begåvad med namnet Otto
En solig söndag på åbyfältet
Den första Juli 2006, dags för träff med Chryslerklubben praktiskt taget på hemmaplan denna gången med , vilket var bekvämt och bra för en söndagsutflykt.
Chrysler ja, även under samlingsnamnet Mopar, vilket innefattar märkena Chrysler, Dodge, Plymouth, De Soto och Imperial.
Varför kör vi just Chryslers? Folk i kretsarna kring USA-bilar tenderar att vara väldigt märkes eller koncern-trogna, har man börjat köra Chevrolet, så blir din nästa bil en Cheva också, eller kanske man byter upp sig till en Cadillac, få därifrån skulle få för sig att köpa en Ford, lika lite som en Ford-frälst skulle få för sig att visa sig i en Chevrolet.
Det enda gemensamma dom lägren kan enas om är att inte tycka om nåt från Chrysler....
Sen finns det i och för sig dom som kör AMC också, men dom kör sitt race och struntar i va andra tycker, dom är ändå så försvinnande få att ingen tar nån notis om dom i allafall.
Många baserar just "sitt" märkes förträfflighet med en skygglapps-mentalitet, dvs, man kör sin Cheva som är bäst i världen och sätter sig aldrig i en Ford eller Dodge, punkt slut. och baserar och förmedlar sin bilkännarkänsla utifrån det. Eventuellt kan det breddas till något som nästan är empiriskt tänkande, att man en gång hört av en garagegranne som känner nån som haft en Chrysler som var för jävla dålig.
Nu är detta förstås väldigt grovt generaliserat av en oerhört stor del av bilhobbyn, men ovanstående strömmar finns faktiskt väldigt påtagligt i kretsarna
Jag har ägt bilar från de tre ovanstående koncernerna i omgångar , och med tiden har främst två saker trätt fram i mönstret.
1: Vid perioder av Chryslerkörande är mina besök hos reservdelsfirman Rogers Custom väldigt mycket glesare.
2: Väghållning som överraskar med en större exakthet än i någon annan amerikansk bil som jag erfarit.
Jag ett lite annat analysläge än de flesta, då framför allt märkesfanatikers, då jag vid det här laget kört närmare 300 olika modeller av USA-bilar, och helt enkelt funnit att Chrysler-bilarna är dom som passar mig bäst att köra, samt bjuder oftast på lite smartare konstruktionslösningar än konkurrenterna. Och smarta, udda lösningar ingjutet i både formen och funktionen är nåt jag håller håller högt för det total intrycket.
Chryslers på grönbete , ett 50-tal bilar dök upp denna fina söndan
En väldigt läcker och väldigt röd Dodge från 1959.
Och en mäktig Imperial årsmodell 1964 från Norge dök upp med.
Baksätet i en Chrysler New Yorker cabriolet från 1958, det ser ju så härligt ut. mums!
Det blir inte mer flippat än så här, instrumenteringen i Imperial från 1962 var verkligen vild,
knappsatsen till vänster om ratten är alltså manövreringen av växellådan., knapparna till höger styr värme och klimatanläggningen.
Under åren 1960-1964 hände nåt skumt i Chryslers designstudio, modellerna var milt sagt lite märkliga under de åren innan deras nye designchef Elwood Engel fick styr på grejerna igen
Och i samma anda, inuti en Plymouth från 1961. Moderna biltestare skulle få slag om de såg det här
Ergonomiskt? reflexfritt? öööh, vaaa?
Notera backspegelns montering på brädan, en av Chryslers udda, men dock mindre klyftiga lösningar, från 1963 så placerades den på ordinarie plats igen.
Sveins otroligt eleganta Chrysler New Yorker från 1967
Sist men inte minst, så gled den här unika Dodge Charger R/T:n in som sista ekipage, bilen vi knappt trodde
fanns, en 71:a med 426" hemi motor, det byggdes bara ett 70-tal bilar det året med den monstruösa legendariska hemin, så det här muskelknippet är en oerhört sällsynt vagn
Resten av bilderna finns att se på:
http://rides.webshots.com/album/556313112BwedbN
Tack alla i klubben som gjorde detta till en fantastiskt härlig dag!
Chrysler ja, även under samlingsnamnet Mopar, vilket innefattar märkena Chrysler, Dodge, Plymouth, De Soto och Imperial.
Varför kör vi just Chryslers? Folk i kretsarna kring USA-bilar tenderar att vara väldigt märkes eller koncern-trogna, har man börjat köra Chevrolet, så blir din nästa bil en Cheva också, eller kanske man byter upp sig till en Cadillac, få därifrån skulle få för sig att köpa en Ford, lika lite som en Ford-frälst skulle få för sig att visa sig i en Chevrolet.
Det enda gemensamma dom lägren kan enas om är att inte tycka om nåt från Chrysler....
Sen finns det i och för sig dom som kör AMC också, men dom kör sitt race och struntar i va andra tycker, dom är ändå så försvinnande få att ingen tar nån notis om dom i allafall.
Många baserar just "sitt" märkes förträfflighet med en skygglapps-mentalitet, dvs, man kör sin Cheva som är bäst i världen och sätter sig aldrig i en Ford eller Dodge, punkt slut. och baserar och förmedlar sin bilkännarkänsla utifrån det. Eventuellt kan det breddas till något som nästan är empiriskt tänkande, att man en gång hört av en garagegranne som känner nån som haft en Chrysler som var för jävla dålig.
Nu är detta förstås väldigt grovt generaliserat av en oerhört stor del av bilhobbyn, men ovanstående strömmar finns faktiskt väldigt påtagligt i kretsarna
Jag har ägt bilar från de tre ovanstående koncernerna i omgångar , och med tiden har främst två saker trätt fram i mönstret.
1: Vid perioder av Chryslerkörande är mina besök hos reservdelsfirman Rogers Custom väldigt mycket glesare.
2: Väghållning som överraskar med en större exakthet än i någon annan amerikansk bil som jag erfarit.
Jag ett lite annat analysläge än de flesta, då framför allt märkesfanatikers, då jag vid det här laget kört närmare 300 olika modeller av USA-bilar, och helt enkelt funnit att Chrysler-bilarna är dom som passar mig bäst att köra, samt bjuder oftast på lite smartare konstruktionslösningar än konkurrenterna. Och smarta, udda lösningar ingjutet i både formen och funktionen är nåt jag håller håller högt för det total intrycket.
Chryslers på grönbete , ett 50-tal bilar dök upp denna fina söndan
En väldigt läcker och väldigt röd Dodge från 1959.
Och en mäktig Imperial årsmodell 1964 från Norge dök upp med.
Baksätet i en Chrysler New Yorker cabriolet från 1958, det ser ju så härligt ut. mums!
Det blir inte mer flippat än så här, instrumenteringen i Imperial från 1962 var verkligen vild,
knappsatsen till vänster om ratten är alltså manövreringen av växellådan., knapparna till höger styr värme och klimatanläggningen.
Under åren 1960-1964 hände nåt skumt i Chryslers designstudio, modellerna var milt sagt lite märkliga under de åren innan deras nye designchef Elwood Engel fick styr på grejerna igen
Och i samma anda, inuti en Plymouth från 1961. Moderna biltestare skulle få slag om de såg det här
Ergonomiskt? reflexfritt? öööh, vaaa?
Notera backspegelns montering på brädan, en av Chryslers udda, men dock mindre klyftiga lösningar, från 1963 så placerades den på ordinarie plats igen.
Sveins otroligt eleganta Chrysler New Yorker från 1967
Sist men inte minst, så gled den här unika Dodge Charger R/T:n in som sista ekipage, bilen vi knappt trodde
fanns, en 71:a med 426" hemi motor, det byggdes bara ett 70-tal bilar det året med den monstruösa legendariska hemin, så det här muskelknippet är en oerhört sällsynt vagn
Resten av bilderna finns att se på:
http://rides.webshots.com/album/556313112BwedbN
Tack alla i klubben som gjorde detta till en fantastiskt härlig dag!
En småregnig tisdag i Borås
Tisdag, 20 Juni 2006, dags för torgträff på Stora toget i Borås igen, ett eftermiddagsregn avskräckte ingen, det blev fort fullt på torget, riktigt kul för oss biltokar, vi syns, vi finns, och numer får vi faktiskt både finnas och synas också.
Långa rader av blöta pärlor.
En så kallad Y-Ford, engelskbyggd, första egna modellen utvecklad av Ford Europa.
Mer bilder från denna tisdag här:
http://good-times.webshots.com/album/556315367xDRMLd
Långa rader av blöta pärlor.
En så kallad Y-Ford, engelskbyggd, första egna modellen utvecklad av Ford Europa.
Mer bilder från denna tisdag här:
http://good-times.webshots.com/album/556315367xDRMLd
Häggspinnareländet juni 2006 OBS! ej för kräsmagade
Återknytande till inlägget "Bara Larv" längre ner i listan, jo sommren 2006 var spinnarlarverna extra flitiga, på ett par dar förvandlade mina fina häggar till stora mumifierade kokonger som såg ut som rekvisita ur en gammal lågbudget science-fiction serie.
dom ser ju harmlösa ut dom här små söta krypen
Men har man ett brett socialt nätverk och skrapar ihop några polare... ungefär några miljoner...
...så är resultatet det här efter bara någon dag, herrejösses...
Några riktigt äckliga bilder från trädgårdsplågan sommaren 2006
Bluuääähhh.. sensmoral, ni som bor i lägenhet, fortsätt med det...
dom ser ju harmlösa ut dom här små söta krypen
Men har man ett brett socialt nätverk och skrapar ihop några polare... ungefär några miljoner...
...så är resultatet det här efter bara någon dag, herrejösses...
Några riktigt äckliga bilder från trädgårdsplågan sommaren 2006
Bluuääähhh.. sensmoral, ni som bor i lägenhet, fortsätt med det...