Den åttonde ängeln
Skolflygsreklam 1946
Martins vattenjet
Projektet startades 1951 och prototypen till Martin Seamaster flög första gången 1955, och skulle egenligen haft ramjet-motorer från Curtoss-Wright men istället valdes fyra vanliga turbojetmotorer, som sattes högt upp för att undvika att få in vatten. P6M Seamster var ett stort plan, hela 41 meter i längd och 31,3 meter i vingspann. Tomvikten låg på 41 ton och fulltankd och fullastad var maximala startvikten hela 80 ton.
Seamasterprogrammet började dock inte så bra, båda prototyperna förstördes i våldsamma haverier, i det första fallet vid Potomacfloden, var besättningen chanslös, i nästa incident klarade sig alla ut tack vare katapultstolar. Seamaster lades på is fram till 1958 då man byggde fem färdiga flygplan.
Dessa P6M-1 underkändes vid tester och istället vidareutvecklade man en lite förbättrad P6M-2 som kom att testas under 1959 men resultatet blev inte heller nu godkänt, trots att det var ett av sin tids mest avancerade konstruktioner och med en hastighet av nästan mach 1 det snabbaste i sin storlek som hade byggts. Dock visade sig den bli rent livsfarlig i farter över mach 0,8, och nästan lika farlig att hantera på vattnet och i starten, i december 1959 ströks hela programmet och de tolv Seamaster som hade byggts gick till skrot.
Polisgåsen
Grumman Goose är ett av de mest spridda amphibieplanen som byggts. G-21 Goose var även Grummans första monoplan tillilka det första dom byggde med två motorer. Det första plaet flög redan 1937 och än idag flyger flera av de totalt 345 byggda. Det till och med nytillverkas Goose igen, under namnet Antilles Super Goose med turboprop motorer.
Goose fanns i en uppsjö av civila och militära versioner. Planet ovan var från början ett militärt skolplan i US Navy, där de hade beteckningen JRF6-B, men detta exemplar köptes efter tjänstgöring in av New Yorkpolisen där den hade i uppdrag att vara flygande hamnpatrull.
En solig dag i Kansas 1942
Hos North Americans anläggning vid Fairfax Airport utanför Kansas City. Det är försommar 1942, och allt är inte ika idylliskt som det ser ut. B-25 Mitchell hade börjat produceras under 1941 oc i slutet av det året drogs USA med i kriget i och med bombningen av Pearl harbour. I princip alla fabriket ställdes om för krigsproduktion och en närmast panikartad upprustning tog fart. Hos North American pressade man kapaciteten till det yttersta för att få fram så månag nya meduimbombare av typen B-25 som möjligt.
Vad som sker här är alltså slutmontering av planen utomhus medan de taxas iväg mot stratbanan på Fairfax, för ferryflygning ut till förbanden.
En julidag i Willow Run 1945
I Willow Run byggdes B-24:or som mest med en takt på ett färdigt plan i timmen, dessutom packades många delar ner för att monteras ihop på andra orter runtom i USA, , totalt byggdes dessa i fem olika fabriker. I Juli 1945 var kriget i stort sett redan vunnet, en ny generations långdistansbombare hade kommit, B-29 kunde flyga längre, högre och snabbare och hade dessutom trycksatt kabin. Efter att hela 18482 stycken av dessa stora bombare byggts i flertalet varianter, pensionerades den och i juli 1945 byggdes den sista B-24M i Willow Run. För att hedra fabrikens grundare , döptes den till "The Henry Ford"
Fabriken kom dock att bestå, och den skrev lite mer om här: carsplanes-at-willow-run.
En våldsam dag i luften 1952
Den 16:e April 1952 var en division J28 Vampire flygplan från F9 Flygflottilj på Säve ute och övade luftstrid, och på 4000 meters höjd över Landvettersjön kommer två plan (nr 28316 fört av korpral Bertil Silfverstrand, samt nr. 28228 , fört av furir Göte Jonasson) för nära varandra och kollisionen är ett faktum. Himlen lystes upp av ett eldklot och en våldsam smäll hördes. Planen hade lyft bara ett tiotal minuter innan och var fulltankade.
Båda piloterna lyckades klara sig ur planen, Furir Jonasson skadas lindrigt och tar mark med sin fallskärm vid Sjödala gård söder om Mölnlycke.. Värre gick det med korpral Silvferstrand som omkom i haveriet. Hans kvarlevor återfanns senare i Finnsjön, också söder om Mölnlycke.
Vrakdelarna från planen spreds över ett stort område över Mölnlycke, som på den tiden inte var den tätort det är idag. Arbetsdagen hade precis börjat vid Mölnlycke fabriker när delar från planen började smälla ner över fabriksområdet. Längre bort mot Hönekulla bodde familjen Krusell, som uppmärksammat smällen.
Tack vare att de uppmärksammade explosionerna, så hade dottern i familjen rest sig från trädgårdssoffan strax innan en av planets automatkanoner slår igenom hustaket och och krossar soffan vid husväggen.
Ett femtiotal meter bakom villan slår strax efteråt en brinnande motor ner, ena vingen tar också mark i villans närhet. Ner emot Råda Stock där trävarulaget Mölnlycke Trä ligger idag borrade en av stjärtbommarna ner sig i marken, uppe på dessa större delar så krossades flertalet tegelpannor, fönsterrutor och annat av mindre delar som haglade ner,. otroligt nog skadas ingen på marken av vrakspillrorna som spreds över ett område från Långenäs till Råda Säteri.
1. Här kolliderar planen
2. Här ligger Mölnlycke fabriker, som fick taken förstörda av fallande vrakdelar. Brinnade delar skapade en del skogsbränder längs med området ut mot Långenäs, men kom snabbt under kontroll.
3. Här bodde Krusells, där automatkanonen slog ner.
4. Råda Stock, där flertalet hus skadades av nedfallande delar
5. Finnsjöns norra strand, där den olyckligt omkomne korpral Silvferstrand återfanns, Furir Jonasson tog mark vid Hårskered sydost om denna sjö.
6. platsen där Mölnlycke Trä nu ligger, där stjärtbommen borrade ner sig.
Haverikommisionen upprättade sitt huvudkvarter hemma hos Krusells, och fick ett problematiskt arbete då flertalet ivriga ortsbor redan hade plockat åt sig en hel del av vrakdelarna, i farten hade någon till och med roffat åt sig en bit av familjen Krusells demolerade stupränna i tron av det var en flygplansdel!
Vitala instrument kom att saknas och fick efterlysas, efter ett par dagar kom bland annat accelerometern tillrätta, sönderplockad, och utan större värde för kommissionen. Som tur var hade en elektriker redan sett instrumentet på marken och noterat hur visarna stod, vilket kom att hjälpa kommissionen en bit på vägen.
Utlåtandet löd att kollisionen berott på förarfel. En icke helt ovanlig olycksanledning i jetflygets barndom, då man fortfarande hade värnpliktiga flygförare och jetplanen som sådana var en helt en helt ny företeelse att lära sig kontrollera.
J28B, De havilland Vampire var det första jetplanet i svenska flygvapnet och de första levererades till svenska flygvapnet redan 1946, i ett tvåsitsigt utförande kom det att finnas kvar som skolflygplan ända till 1968.
Wal i Torsviken 1923
Göteborgs flyghamn Torslanda invigdes 1923 och udner den första tiden var även sjöflygplan en vanlig syn. Läget på flygplatsen hade valts med tanke på att kunna härbärgera även dessa flygplan, men sjöflygplanens epok tog slut och så småningom fylldes en stor del av Torsviken igen för att kunnna bygga ut den ordinarie flygplatsen istället.
Planet på bilden är en Dornier Do-J även kallad Wal, ett av 1920-talets främsta och mest framgångsrika flygbåtstyper. Dessa kom ungefär samtidigt som Torslanda, 1923 och byggdes ända fram till 1936. Då Tyskland var belagdqa med starka restriktioner gällande flygplanstillverkning så kom de flesta Wal att byggas i Italien, Spanien och Nederländerna. Dessutom licensbyggdes dom hos Kawasaki i Japan. Från 1932 kom de dock att byggas i full skala i Tyskland, totalt gjorde man någonstans mellan 250-300 Dornier Wal.
Wows hos Hudson
vad dom står vid är flygkroppar till Martin B-26 Marauders, som nitades ihop hos Hudson för vidare leverans och komplettering på annan ort. Marauder var ett tvåmotorigt medeltungt bombplan som mestadels kom att ha sekundär betydelse, ändå byggdes hela 5288 stycken.
Får det lov att vara ett glas te?
Med detta plan gjorde Hoover loopar, rollar,tunnelrollar, momentrollar, immelmansvängar och lågsniffar, och när den showen var över gjorde han om hela programmet med motorerna AVSTÄNGDA!
och så bjöd han på iste i cockpit också.
Bilder från hemlighuset
Här byggs världens hemligaste flygplan, i den hemligaste fabriken under största möjliga hemligstämpel. Vi är i "Skunk works" Lockheeds avdelning för de allra mest hemliga och osannorlika projekten, här ser vi ett av de mest extrema flygplanen genom tiderna ta form, Lockheed SR-71 Blackbird.
SR-71 var ett spaningsplan, och inte vilket som helst, det slog allt annat i luftrummet med hästlängder när den flög första gången 1962, då i form av jakt/attackplan YF-12, men snart insåg man att det var som spaningsplan den skulle komma till sin rätt. Efter otaliga tester med varianterna YF-12, A-12 so togs den slutgiltiga SR-71 i tjänst 1966.
Planet var i princip oåtkomligt, dels för att det byggdes med stealthteknik, i kompositmaterial och titan, och kunde kryssa på 25 000 meters höjd i mach 3. PÅ den höjden är temperaturen c:a 60 minusgrader, men friktionen hettade upp planet till 250-300 grader celsius. Inne i cockpit kunde det bli 160 grader varmt. Ett effektivt pumpsystem skyfflade överskottsvärmen in i motorerna. Besättningen bar därför nånting som nästan liknade astronautdräkter, hermetiskt tillslutna och trycksatta dräkter. På denna höjd och i den farten krävdes noggrann navigering, man utvecklade en föregångare till GPS:en , kallad ANS kort för Astro-inertial navigation, ett datorsystem som navigerade efter stjärnpositioner, som sagt ingenting var konventionellt på Blackbird.
Blackbird var 32 meter lång, 16 meter i vingspann med sina blended-bodyvingar, max startvikt var hela 78 ton. Motorena var de kraftigaste man utvecklat för flygplan, Pratt&Whitney J58, och var inte byggda som någon annan jetmotor dittills eller senare.
Högsta fart som officiellt noterats för en Blackbird är 3,529km/h, normal marchhöjd var 26000 meter men den kunde nå närnare 30000. Vändradien vid marchfart var 14 mil, detta inte bara beroende på dess enorma fart, utan för att Blackbird hade en liten svaghet, den klarade inte mer sidleds G-krafter än 1,5G...
På alla sätt, en av de mest extrema farkoster som någonsin flugit, 32 stycken Blackbird tillverkades totalt och tjänstgjorde fram till 1998.
Tatras plan
Tjeckiska Tatra byggde inte bara bilar,lastbilar och järnvägsvagnar, på 30-talet slog dom sig i flygindustrin också. 1935 satte man upp en en avdelning för flygplanskonstruktion i Studenka, som chefskonstruktör knöt man till sig Karel Tomas, som tidiagre hade varit med och grundat Letov, Tjeckoslovakiens första och då största flygplanstillverkare. Första projektet var licenstillverkning av tyska Bücker Bü-131 Jungmann, ett dubbelvingat skolplan som fick heta Tatra T-131, som byggdes i en serie om 35 exemplar.
Sen följdes det av T-126 som var en licenstillverkad Avro 626, motorerna var av inhemskt ursprung, för T-126 användes en Avia RH-17 på 360 hästkrafter.
Avro 626
Efter lärdomen av licenstillverkningen så började man under 1936 konstruera en helt egenmodell, den första benämdes T-001, och baserades till viss del på T-131 men var ett monoplan. Med registreringen OK-TAN flög denna prototyp första gången våren 1937.
T-001 ändrades sedan till T-101 som flögs senare samma år, vingspannet hade nu ökats från nio till 13 meter vilket gjorde att man kunde ta med mer last och bränsle i planet Motorn var densamma, en egentillverkad maskin på 95 hästkrafter som var byggd på licens från Hirth, HM-504 hette den och är i princip samma som sitter i Bückers Bü 131,134 och i Klemm Kl-35. Det räckte dock till för en marchfart på 190km/h, och toppfart på 225km/h och kunde klättra upp till 5500 meter. 
T-001 och 101 kom att slå en hel del rekord, både i distans och höjd, bland annat flögs man med extratankar installerade sträckan Prag-Kharthoum, 434 mil, non-stop 1938. Höjdrekord sattes flera gånger, för sportplan med motorvolym under fyra liter. På första höjdförsöket nådde man 7113 meter och senare 7470 meter som var långt över det tidigare rekordet i klassen. 
Nästa steg i utvecklingen var T-201 som fick lite kortare vingspann och lägre fena, med detta nådde man lite högre toppfart och cockpiten förlängdes också. Fem stycken T-201 kom att byggas. 
Åtminstonde en T-301 hann med att byggas 1938 som var tänkt att bli både militärt och civilt skolplan, men Tatras flugplansutvecklign avbröts abrubt med den tyska inmarschen i september 1938.
Då fansn på utvecklinsstadiet två intressanta modeller, T-401 som skulle bli ett skolplan med sätena sida vid sida likt Messerschmitt Taifun, och en större tvåmotorig maskin som refererades till som T-002. 
T-002 kom dock att byggas efter kriget, fast då av Zlin med beteckningen Z-20, i ett exemplar.
Bevarad Tatra T-131 idag, 
T-101 #1 OK-TAO flyger återigen, fast som replika helt byggd från scratch.
En annorlunda däckslast
Jetjaktplanet Messerschmitt 262 var aldrig tänkt för hangarfartygsbruk, men åka hangarfartyg fick dom göra ovillkorligt sommaren 1945. Detta var ett första jetplan som sattes in aktivt i någorlunda skala under senare delen av kriget och segermakterna var nu mycket nyfikna på att undersöka det närmare. Det står mera godis på däck, bland annat ett par av de extrema do335 Pfeil, det snabbaste kolvmotorplanet som hade gjorts. Vad som mera skymtar på däck är en Heikel 219, med radarspröt i nosen, troligen är det prototypen 219/V16 det handlar om.
Hur som helst kommer en hel stab av forskare och flygtekniker hemma i USA ha rena rama julafton ett bra tag framöver, när lasten på USS Reaper anländer i sin hemmahamn.
Saunders vattenjet
Men fortfarande utforskades den nya motorns användningsområde, Saunders-Roe var tidigare ledande tillverkare av flygbåtar och beslutade sig för att försöka bygga ett sjöjaktplan, detta påbörjade man redan 1943.
Men arbetet var tydligen ingen lätt uppgift för SR-A1 kom inte att flyga förrän i Juli 1947.
Det blev ett rejält stort plan också, 15,2 meter långt och 14 meter i vingspann, och vägde 8,6 ton startklar.
SR-A1 försågs med en katapultstol som kom från Martin-Baker kast-med-liten-pilot. en ny innovation som numera blev nödvändig med de höga farter jetålderns nya flygplan rörde sig i, SR-A1 vara kapabel till en toppfart på 826km/h. Kraften kom från två Metropolitan-Vickers F2/4 Beryl jetmotorer.
Tre stycken byggdes för utprovning. TG263 här var den första av dom, och den enda som kom att överleva testerna.
TG271 stod klar 1948 och under en landning augusti 1949, flugen av flottans testpliot, den berömda Eric "Winkle" Brown, träffade planet en stock i vattnet och rullade runt, till Winkles hjälp kom ingen mindre än Saunders egen testpilot och ansvarig på för SR-A1 projektet som hoppade i vattnet och helt sonika dök ner och drog ut honom ur det sjunkande planet. TG271 återfanns aldrig trots intesivt sökande. Bara en månad senare var det dags för nästa haveri, TG267 flög en uppvisning på "RAF day" i Felixstove och piloten Pete Major kom ut med nosen för lågt under en roll och felkompenserade. Planet slog i vattnet så våldsamt det splittrades i smådelar, en hel del av resterna kunde bärgas senare, men piloten återfanns aldrig.
Efter dessa haverier kom projekt E6/24 som SR-A1 hette från början att mer eller mindre läggas i malpåse, den kvarvarande prototypen flögs sporadiskt, fram till 1951 då hela projektet skrotades och TG263 pensionerades. Detta plan finns idag bevarat på Southampton Hall of Aviation.
Do X i rörelse
Här är bjässen igen, genomgående beskriven i en journalfilm från 1929.
Hur ett flygplan blir till
I det militära sätter dock krigsdepartementet standarden för vilken typ, användningsområde, storlek, motorstyrka och bestyckning planet skall ha, runt 1940 ville man ersätta Devastator med en ny torpedbombare. Hos Grumman satte man igång arbetet av XTBF-1.
Först byggs en model i liten skala för att ge grundformen och även att vindtunneltesta innan man går vidare
När man var nöjd med modellen, så går man vidare och bygger en mock-up i fullskala för att prova ut designen mer detaljerat, XTBF stod för Experimental Torpedo-Bomber-Fighter i US airforce och navys nomenklatur.
XTBF-1 var beväpnad till tänderna rörliga kulsprutetorn med full sikt var en nymodighet som denna kom att utrustas med, här provar man ut så klotet ger skytten den sikt och rörlighet som behövs.
Likaså placerade man en besättningsmedlem undertill med vapen, planet kom att ha tre mans besättning.
Lay-out för pilotens arbetsplats provas ut, görs om, justeras innan det är dags att bygga en full prototyp av ett fungerande plan, utvecklingsarbetet med XTBF-1 gick rasande fort, bilderna på denna fullskalemodell är från hösten 1940 och den 7:e augusti 1941 flögs den första prototypen.
XTBF-1 färdig och klar för sin första provflygning, som skedde den 7:e augusti 1941, dock förstördes en av de två prototyperna i en krash, men nu hade man kommit så långt att detta skulel bli det nya ledande torpedbombarplanet i USA:s flotta. Serieproduktionnen kom att inledas den 7:e december, ironoskt nog sammam dag som japanerna anföll Pearl Harbour. XTBF, nu med namnet TBF Avenger kom att sättas i tjänst tidigt under 1942.
Avenger kom att tjänstgöra även i brittiska flottan och Nya Zeelands flygvapen, efter krigsslutet kom den att exporteras till en rad olika andra länder. Totalt gjordes 9839 Avengers i otal varianter som senare även kom att uppgraderas efter behov. Avengers flögs i aktiv tjänst in på 1960-talet, och än idag tjänstgör en del som brandbekämpningsplan och besprutnigsplan..
Dagens Julhälsning
Volkel utanför Uden hade anlagts av Luftwaffe 1940, men i slutet av 1944 hade de allierade tagit kontrollen och befriat denna del av Nederländerna, Volkel kom att fortsätta som flygbas nu under RAF:s kommando.
Och julen 1944 kommer tomten till Volkel för att dela ut julklappar till barnen, som antagligen inte haft det för muntert de senaste åren under tysk ockupation. Tomten flyger en Hawker Tempest, denna modell tillsammans med Hawker Typhoon var baserade på Volkel som understöd åt de hastigt framryckande allierade trupperna.
Det är fortfarande en operativ flygbas, idag med F-16 Falcons.
Dagens julhälsning
Croydon
Redan 1915 användes platsen av Royal Flying Corps för närskydd av London, och efter kriget slogs denna bas som hette Beddington ihop med Waddon lite längre bort och dessa två små fält bildade tillsammans Croydon Aerodome i mars 1920.
Här flögs organiserade rutter med post, passagerare och gods till först Paris, Amsterdam och Rotterdam, från 1923 fick man även en fast rutt till Tempelhof i Berlin.
1921 införde man som första flygplats i världen ett flygledningssystem som från marken dirigerade all trafik på samma sätt som är brukligt än idag, och under 20-talet expanderade Croydon kraftigt.
1925 var hangarområdena forfarande väldigt fältmässiga, här står Imperial Airways Handley page W8 och W12 plan uppställda, men nu storsatsades det på Croydon, nya hangarer och en modern flygterminal, den första specialbyggda sådan i sitt slag med kontrolltorn uppfördes, samt ett hotell i anslutning till flygplatsen, Croydon blev världens första riktigt moderna flygterminal.
Den 29:e maj 1927 utbröt tumult på Croydon, Charles Lindbergh hade veckan innan landat på Le Bourget i Paris efter sin historiska soloflygning, nu besökte han England och ryktet hade föregått hans besök med besked. Över 100 000 människor hade samlats för att hylla och se den levande legendaren, Charles Lindbergh var odiskutabelt världes största stjärna 1927. Planet, Spirit of St Louis blev skadat av folkmassorna som bröt igenom alla stängsel och poliskedjor.
En Argosy gör sig startklar på Croydon 1928, här syns den nya terminalen med flygledartornet, som stod färdiga tidigare samma år och som finns kvar än idag.
Imperial Airways hade sin hemmahamn på Croydon, och deras Handley page HP42 plan skrevs mer om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2010/march/hannibal-hanno-och-de-andra.html. Här står "Heracles" färdiglastad för postflygning, dessa fjärrplan flög långdistans med passagerare och post till Imperiets utmarker, Sydafrika, Indien och ända till Australien.
"Horatius" varmkör motorerna 1932, bilen framför är Royal Mails postbil på Croydon.
magnifikt besök, den enorma Junkers G38 på Croydon, detta speciella plan skrevs mer om här:
http://svammelsurium.blogg.se/2011/march/stortyskar-tva.html
1937 landade en mycket underlig fågel på Croydon, en Mitsubishi Ki-15 som flögs av Masaaki Iinuma och hade flugit sträckan Tokyo-London med en flygtid på 96 timmar. Detta var ett långdistansrekord från japansk sida, sponsrad av tidningen Asahi Shimbun, och den andra anledningen var att man skulle filma kröningen av kung George VI, och ta med sig filmerna tillbaka snabbast möjligast.
1938 skedde en omorganisation, Imperial Airways som flög långdistansrutterna och British Airways som servade rutterna för kontinenten, slogs nu ihop till det mer välkända BOAC.
1939 skedde en annan omvälvning, kriget kom, och Croydon stängdes för civil trafik. 1940 kom platsen att spela en viktig roll för tankning och mellanlandning vid den kaotiska evakueringen av Dunqurque. Hela Croydon blev en fullt operativ militär anläggning, med terminalen som stab, och hotellet fick fungera som logement för piloterna, flera olika jaktplansskavdroner kom att husera här främst under slaget om Storbritannien då Croydon, Kenley och Biggin Hill i närområdet låg i direkt anslutning till London.
Croydon kom under direkt attack första gången 15:e augusti 1940, men radarn hade redan upptäckt fienden och 111:e skvadrones Hurricanes hade redan lyft och väntade på dom. Dock fick flygplatsen en hel del skador, men inte värre än att den kunde fortsätta fungera som bas. I denna fas av slaget fick dom det dock väldigt hett om öronen, nästa anfall kom bara tre dagar senare, och en tredje attack den 26:e augusti. Sista gången Croydon anfölls var den 23:e september, okänt om verkningarna av dessa attacker men flygplatsen kom dock att fortsätta som bas under ett par års tid, fram till 1944 då RAF Transport Command flyttade in istället.
I Februari 1946 återupptogs den civila verksamheten på Croydon, men nu stod man inför två nya problem, Londons förorter växte så det knakade och hade i princip omringat fältet och stoppat alla möjligheter till expansion. Två, planen hade blivit större, snabbare och tyngre, framtidens flyg sulle behöva mycket större terminaler och banor, något som nu var omöjligt. Istället tog nu Heathrow, ett ganska modest flygfält som hade tagits i bruk 1929 och bara opererade transportflyg, över rollen som Londons huvudflygplats, och 1952 togs beslutet att börja avveckla Croydon.
Croydon 1958 och De Havilland Dove/Devon, små matarplan "feeders" för korta rutter till de större flygplatserna var det mesta av verksamheten mot slutet, det sista planet lyfte från Croydon den 30:e september 1959.
Urbaniseringen kom att äta upp hela Croydon bit för bit och idag är den bevarade terminalbyggnaden och även aerodromhotellet inkorpererade i stadsbilden.
Croydons terminal idag.
Andra märkvärdiga flygplatser som skrivits om tidigare här:
2010/september/europas-markligaste-korsning.html
markliga-flygplatser-i-varlden-vanavara.html
Austins Aeroplan
Herbert Austin hade börjat sin automobilkarriär hos Wolseley, redan 1905 satte han upp eget och konstruerade bilar under eget namn, i Longbridge.
Första världskriget var det stora genombrottet för flyget, och Herbert var inte sen att haka på det. 1917 satte han upp en flygplansbyrå i företaget och redan i September samma år flög AFB-1 för första gången. Motorn kom från Hispano Suiza och var på 200 hästkrafter. 
AFB var initialerna för kapten Albert Ball, ett flygaress som under sin korta karriär hann ge en hel del input i hur ett plan skulle konstrueras och uppföra sig. Kapten Ball omkom över Västfronten i July 1917 ,blott 20 år gammal. 
Ett triplan byggdes också under 1917, AFT-3 Osprey, som konkurrent till Sopwith Snipe, men då den senare hade bättre prestanda så föll valet på den istället.
Vid sidan om byggde Austin även plan på kontrakt från andra tillverkare under denna tid, av Royal Aircraft Factorys designer byggde man hela 1150 stycken av typen SE-5 och 57 stycken Fe-7:or, dessutom skall fyra Bristol F2b ha gjorts i Longbridge också.
AFB-1 och AFT-3 projekten lades ner efter den enda prototypen hade testats färdigt, istället började man utveckla den tvåsitsiga Greyhound med ABC Dragonfly stjärnmotor på 320 hästkrafter, och var ganska snarlik Bristol F2B i både layout och användningsområde. 
Urvecklingen försenades på grund av problem med motorerna och den premiärflögs inte förrän våren 1919. Tre Greyhound byggdes.
Nästa plan blev Whippet 
Detta var ett plan för fredstid, så man använde sig av en liten Anazimotor på 45 hästkrafter. Kanske var man ute efter att skapa ett slags folkflyg redan då, för vingarna var dessutom fällbara för enklare förvaring och priset skulle ligga på runt 450 pund, ungefär som en medelstor bil vid samma tid. Vid premiärvisningen på Olympiamässan 1920 var prislappen dock lite högre och trots fler orders så lade man ner produktionen efter bara sju stycken hade byggts. 
Kestrel var en vidareutveckling av Whippet, samam stålrörsram användes och även de hopfällbara vingarna, men en betydligt kraftigare motor från Beardmore på 200 hästkrafter användes istället. Främst var siktet ställt på en tävling som det nybildade flygministeriet anordnade vid Martlesham i augusti 1920, och Austins Kestrel kom på tredje plats i sin klass. Men trots det sågs inga hugade spekulanter till för denna modell heller, så efter det lade man hela Austin Motor co. Aero Division i malpåse, och fukuserade istället helt på att bygg person- och lastbilar.
Austin byggde aldrig några mer flygplan i egen regi, men däremot återupptog man licenstillverkning av andras modeller under 30-talet. Fairey Battle var ett tvåsitsigt lätt bomb, torped och spaningsplan som flögs första gången 1937. Merparten av produktioen kom att byggas av Austin i Longbridge, 1229 av totalt 2185 Batttles byggdes här. 
Austins flygplansavdelning även kallad "flight shed" låg lite underligt till. Planen fick åka hiss uppför en brant sluttning till själva fältet, här är den första Fairey Battlen som lämnar Longbridge 1937.
Ryggraden i Royal Airforce var jaktplanet Hawker Hurricane som hade satts i tjänst 1937. Hela 14533 Hurricanes kom att byggas fram till 1944 i otaliga varianter. 1940 byggdes en serie på 300 Hurricanes i Longbridge troligen alla av typen Hurricane mk.2B 
Dessutom byggdes de tunga bombarna Short Stirling och Avro Lancaster här, men dessa för stora för att flygas ut ur Longbridge, så man transporterade flygplanskropparna till andra "shadow factories" som de kallades, hemliga monteringshallar för rustningsindustrin. Austin hade en anläggning i Marston Green, och även en vid Elmdon Airfield, som låg precis intill. 
Avro Lancaster-kroppar, redo att transporteras iväg till Elmdon. 
Flygkropp till Short Stirling på väg.
Vid sidan av detta så byggdes även många delar till den övriga flygindustrin, vingar till Bristol Beaufighter, flygkroppar till glidplanet Horsa och även til Master bland andra. 
Vingar och andra karossdelar till Miles Master, skol och sambandsflygplan.
Longbridge idag, skrevs lite om här: vålnader-ur-brittisk-bilindustri.html
