modellbil i fullskala
Bygga modellbilar är skoj, och få sätta tänderna i en fullskala av en Aston Martin DBR1 torde trigga de flesta entusiaster. Evanta Motor heter tillverkaren bakom den här enorma satsen, och i vanliga fall gör dom replikor på bland annat DBR1. Den här speciella satsen är dock inte menad att monteras til en fungerande bil, utan är istället ett rent konstverk från Evanta. Modellen är dekorerad precis som Carroll Shelby och Roy salvadoris vinnarbil från le Mans 1959. Verket är menat som en tribut till dessa två racerlegendarer som båda gick ur tidien tidigare i år, och såldes av Bonhams på auktionen vid Goodwood Revival i september, slutsumman löd på häftiga 27000 pund! Lim ingick troligen inte.
Abarths ofullbordade
Carlo Abarth som gjort sig ett stort namn för trimdelar och avgassystem, för racing och gatbruk, intimt förknippat med Fiat, ville bygga en helt egenkonstruerad vagn för sportbilracing. Grande Segredo kallades projektet internt från början, den stora hemligheten alltså. Här användes inga modifierade Fiatdelar eller annat ur standardsortimentet, Carlo Abarth och hans chefsingenjör Colucci började med motorn, allt i största möjliga hemlighetsmakeri. Detta blev en enorm pjäs med tolv cylindrar,en V12 med 120 graders vinkel på sex liter med extremt hög kompression på 12:1 förgasarna kom från Weber och var fyra trippelförgasare som kallades 40IDA3-C1. Effekten var runt 600 hästar och skulle få en sexväxlad låda.
Så övergick man till att byga något att sätta maskinen i, ett avancerat rörramschassi började också ta form under 1967, och åtminstone två fullskalemodeller togs fram för utvärdering och vindtunneltester. Planen var att ha en färdig bil att visa upp på Turinmässan hösten 1967, och starta med T140 som den nu hade döpts till i kommande säsong av Sportscar Championshipserien.
Mock-upen till Abarthen som aldrig blev till...
"Grande segredo" den formidabla V12-motorn med sina trippelförgasare
Mitt under säsongen 1967 beslutade FIA att för 1968 skulle motorerna begränsas till max tre liter, Abarths formidabla V12 på sex liter blev helt plötsligt obrukbar, Carlo Abarth blev topp tunnor rosenrasande. Man hade satsat i princip allt krut på T140, som nu fick förpassas till soptunnan, och det var relativt nära hela firman hamnade där också, det blev svårt att ttäcka upp förlusterna trots sina framgångar med specialmodeller åt Fiat och Simca och andra racingsatsningar man var inblandad i, så slutade det med att Fiat köpte upp hela Abarth 1971.
Chassit hade påbörjats...
tidig modell för T140, och nedan den slutgiltiga formen
några nedkrafsade streck 1956
från ett första utkast, via skisser, ritningar, modeller, fullskalemodeller och alla turerna som en form ändras, ratas eller utvecklas under resans gång till färdig produkt, så brukar det inte finnas så mycket kvar av själva ursprunget.
Men det här fallet är ett lysande undantag, de här strecken klottrades ned av David Holls på en bit papper 1956, och dom strecken gick i princip oförändrade i produktion på Cadillac 1959. De fenor som mest av alla fått symbolisera femtiotalsbilar och höjdpunkten på fenepoken.
Med snurr i Storlien
Rolf von Bahr var en av sveriges pionjärer inom flyget och på 1930-talet blev han en ivrig förespråkare för den nya typen autogyro, det vinglösa flygplanet med en rotor som stod för lyftkraften istället. Autogyron hade en kort storhetstid under dessa år, och Rolfs maskin var av typen Cierva C30A och denna användes främst för turistflygningar i och runt Åre och Storlien under några år på 30-talet. Rolf flög äv en taxi och ambulansflyg med Ciervor, och demonstrerade även typen för armén och flottan vid flera tillfällen. Inalles avverkade Rolf von Bahr sju stycken autogyros och samlade på sig över 3000 flygtimmar på den här typen.
Juan de la Cierva hade utvecklat autogyroprincipen under 20-talet ochstod för designen. Men maskinerna byggdes främst av Avro England med Ciervas patent. Totalt satte Avrio ihop 78 stycken, 25 stycken byggdes av Lioré et Olivier i Frankrike och ytterligare 40 stycken av Focke-Wulf i tyskland under namnet C.30 Heuschrecke. Totalt 178 exemplar av Ciervas C30. von Bahrs SE-AEA finns idag bevarad på tekniska museet i Stockholm.
Lastbil på lastbil på tyska
Här lasta-lastbil-på-lastbil visade Austin upp sitt staplade modellprogram i kommersiella klassen, Här ser vi Borgward på samma tema, en B1250 har placerats på flaket till storebror B3000
Den stora B3000 började byggas 1942 för Wehrmacht, och fick en civil fortsättning ända fram till 1950. B1250 byggdes åren 1949-52 i runt 12000 exemplar.
Pilotprojekt
den fd RAF-piloten Mike Forrest byggde en egen bil, det blev ett ganska avancerat hembygge med design och konstruktion i den lite högre divisionen.
Mekanik och hjulupphängningar kom från Mini, styrning skedde med en spak och vridreglage för gas och broms, en ergonomi som nog så väl passade en pensionerad stridspilot. Här är en länk med en filmsnutt om Forrests Citycar, 1968.
AMC:s mexikanska bastard - Lerma
Vehiculos Automotores Mexicanos sålde främst Jeepar i Mexico, och från slutet av sextiotalet monterade man även AMC:s bilar. I princip byggde man hela deras modellprogram på licens utan några större förändringar, men med den lilla egenheten att man släpade ett år efter. Och man blandade även namn och modeller på lite eget vis, som Hornet nedan fick behålla American-namnet i Mexiko.
Ett annat exempel är Matadorcoupén som fickheta Classic AMX och Hornet hatchback och senare även Spirit kallades för Rally AMX.
Även motorerna byggdes i mexico och gjordes i lite andra konfigurationer än hemma i USA, främst anpassades dom för lägre oktan och för att kunan tåla högre höjder.
1980 kom den "egna" modellen Lerma, som egentligen var ett bastardbygge. Bakdelen från en Spirit tråcklades på en AMC Concord.
Dock lär inredning, dörrsidor och klädsel varit av egen design. Den skall även ha presenterats för AMC i USA men där ansåg man att den inte pasasde i deras produktion, dock så fick den en kortvarig succé på hemmaplan. Den kom faktiskt att bli mexicos bäst säljande bil de kommande tre åren 1981-83, sen gick hela VAM i putten till följd av en total ekonomisk kollaps i Mexico. All tillverkning upphörde och resterna av VAM kom att tas över av Renault, som i stort sett inte gjorde annat än att förvalta konkursboet. VAM upplöstes helt i slutet av 80-talet.
Cadillac med V4, 6 och 8
Cadillac Eldorado 1981 byggdes i över 60 000 exemplar, och ytterst få har letat sig hit. och med en prislapp på 17500 dollar var det en dyr bil också. I det priset ingick en för tiden helt unik motor, en bränsleinsprutad L62 på 368 kubiktum och med variabelt antal cylindrar.
Det fungerade så att med datorer och sensorers hjälp så kunde motorn stänga av ett antal cylindrar efter behov. Vid start och pådrag gick den på alla åtta, sen kunde den koppla ifrån två eller fyra cylindrar beroende på belastning. Ett genialiskt system och drygt 20 år före sin tid. Den enda nackdelen var att det fungerade inte särskilt bra... Den udda 8-6-4 motorn byttes ut redan året efter mot en annan drivkälla,den likaledes olycksaliga LT8/HT4100 V8:an som hade gjutjärnstoppar på ett aluminiumblock... Föregående motor kom dock att finnas kvar i Fleetwood fram till 1983.
Inuti är det på klassiskt manér mer möbeldesign än bildesing, mycket tilltalande och ombonat som det anstår en bil av den här klassen. I Eldorado är dessutom allt trä gjort i just trä, och itne plast som annars brukligt var.
I panelen, som snarare känns som en kommod, ser vi överst färddatorn, där man även kunde se hur många cylindrar som var i bruk för tillfället, den helautomatiska klimatkontrollen, och den påkostade ljudanläggningen Symphony sound system från Delco.
Ghias dubbelkommando
Ghia Selene från 1959 var en ren experimentbil med en klyftig lösning på höger respektive vänsterstyrning. Ratten svingades helt enkelt över på en snygg pivot i mittkonsollen. Helt nytt var det inte då detta redan fanns i en del flygplan innan, men på marken kom detta dock inte att få någon uppföljning.
Om det var förvirrande med höger och vänster på insidan så var det nästan samma på utsidan, men höger är framåt på den här skapelsen.
Cars & Stars - Olof
Den dåvarande kommunikationsministern med sitt kommunikationsmedel, Olof Palme här fångad när han kliver ur sin Neckar Jagst en vinterdag på 1960-talet.
Neckar var en licenstillverkad Fiat 600 som byggdes i en före detta NSU-fabrik i Heilbonn, som hade övertagits av Fiat redan 1929. Fram till 1971 byggde man mindre fiatmodeller i denna fabrik nära floden Neckar, som man från 1957 även döpte bilarna efter. Neckar såldes under åren 1964-67 i Sverige i tämligen blygsam skala, ungefär 500 stycken totalt. Och en av dom ägdes alltså av Olof Palme, vems Mustangcabben i bakgrunden är finns ingen information om.
Reklamens skruvade värld - Buick
Okej, till höger några högst normala ungar, till vänster familjen Clown, ett par mimare och några övrigt utstyrda individer. Bakom ratten mr. Mean Green monster... vad var tanken med detta? Buick Le Sabre 1979
På rad i Trafford Park
Här står T-Fordar i väntan på färdigställande, året är 1911 och platsen är Manchester. Trafford Park var världens största industriområde, och det var också det världens första som detaljplanerades som sådant när det började uppföras på 1890-talet. Här etablerade Ford 1911 sin första fabrik utomlands, för att bygga T-Forden för europa. fabriken skulle snart följas av fler, i Köpenhamn, Bordeaux, Berlin, Rotterdam och även på andra kontinenter, i Brasilien, Australien, T-Forden dominerade världen.
Runt 1930 hade man växt ur fabriken i Manchester och påbörjat flytten till den nya fabriken i Dagenham, när den öppnades 1931 rullade de sista fordarna ut från Traffford Park. Vid krigsutbrottet tog fabrikslokalerna åter i bruk, här kom man att bygga mer parten av Rolls Royces Merlinmotor, som sattes i Hurricane Spitfire, Mosquito och de större bombarna Lancaster och Halifax. Flygmotorverksanheten pågick fram till 1946.
Olympiad-Rolls
När London stod värd för de Olympiska spelen i somras var det en självklarhet att Rolls Royce skulle användas som tjänstefordon. Här står de tre Olympiaspecialarna som användes vid avslutningscortègen.
Tre vita Phantom cabriolter som fick lite egna detaljer, som exempelvis emblemet.
Interiören fick ljust fräscht trä, vitt läder och den olympiska elden, lagrarna och mottot Citius, Altius, Fortius i ratten. Alla tre bilarna är lackade i pärlemorvitt.
Avanti encore
En av de mest säregna bilmodellerna är ju Studebaker Avanti, och det är alltid roligt när sådana här udda bilar når vårat land. Den här bilen som kommit in är av 1964 års modell, vilket kan tyckas märkligt. Tumregeln säger att man skiuljer på 1963 och 1964 på runda respektive fyrkantiga lyktsargar, men detta är en 1964 med runda lampor. Det var så att under en övergångsperiod så blandade man runda och fyrkantiga, så runt 50 stycken 64:or fick dessa vilket gör den till lite extra sällsynt. Dessutom är det här en äkta R2-bil med kompressor.
Skicket kan beskrivas som i behov av en del hjälp, men alla korrekta R2-prylar sitter på plats, och den är i övrigt komplett. Från och med chassinummer R4892 började man med rektangulära lyktsargar, vita blinkersglas, huvstaget flyttade till vänster sida, och en rad smådetaljer till, just denna har chassinumret precis efter dessa ändringar.
Emblemet på kompressorbilarna ändrades till det här vid chassinr: R4879, likaså ändrades huvemblemet från guld till silveraktigt.
Träimitation försågs Avantin med från #R4730, och reglagen i mittkonsolen ändrades från de vingformade kontrollerna till vanliga runda knoppar från #R4878. Som jämförelse så kolal på den här Avantin som också är en äkta R2-bil och kom in sommaren 2010. avanti-avantgarde.
Toppern som hamnade långt från toppen
Harley davidsons scooter blev en kortlivad fluga
Historiken bakom denna märkliga modell som bröt totalt med Harleys övriga modeller kan sägas ha sin början precis efter krigsslutet. Då man via en del av krigskadeståndet "fick" en DKW 125cc konstruktion att använda, dessa lättvikare kallades Hummer och byggdes 1948 till 1959. Till en början sålde dessa små-Harleys ganska bra, men mot slutet var det dags att uppdatera den, först med en större 165cc motor, och 1960 kom även en helt modern scooter baserad runt den motorn, Topper. Kåporna var i glasfiber, 165cc motorn gav 9 hästkrafter. Till skillnad från Hummern så hade dessa på riktigt scootervis variabel transmission och dessutom hade man tagit bort kylfläkten.
Nu var topper inte den enda underligheten i Harleys utbud vid den här tiden, 1961 och en del år framöver sålde man även italienska Aermacchis grejer i USA under Harleys namn i ett försök att bredda sig på marknaden. Därför fanns det en spretig blandning av mopeder, små off-roadhojar, lättviktare och annat konstigt i modellprogrammet under 1960-talet.
Topper var dock Harleys egen konstruktion, och inte alls någon särskilt dålig sådan, men den rådde inte på populariteten hos de etablerade italienska scootrarna, och när produktionen upphörde 1965 hade den första vågen av billiga japanska varianter på temat börjat anlända till Amerika. Hur många toppers som byggdes är osäkert men det handlar om ett par tusen exemplar.
Signerat exemplar.
Boeings B-17 "Flying fortress" byggdes i sammanlagt 12731 exemplar, men med no.337716 firade man ett jubileum för detta är den femtusende flygande fästningen. Detta exemplar döptes till "5 grand" och man handplockade besättningen från området runt Puget Sound, alltså i Boeings hemtrakter. Och så signerades planet av alla anställda hos Boeing, totalt blev det över 35000 signaturer som prydde five grand när den ferryflögs i maj 1944 över från depoten i Nebraska till 333:de squadronen vid Snetterton Heath i Norfolk.
Five Grand kom inte att målas om utan flög hela 78 uppdrag i denna utstyrsel, innan den vände hemåt i juni 1945, där den först fick åka på PR-turné innan sattes i malpåse.
Five grand leveransklar under stort ståhej, i maj 1944.
Fortfarande med sina 35000 signaturer kvar, i januari 1946 står Five grand övergiven och glömd och väntar på att skrotas ner i Kingston Arizona.
Miss Gormans Birmingham
Flickan i bilen heter Magaret Gorman, och hon var den första tjejen som vann titeln "miss America", året är 1921.
Bilen hon sitter i blev inte lika känd som hon själv, det är en Birmingham, en sexcylidrig tourer som hade en lite teknisk egenhet i att ha individuell hjulupphängning runt om. Men det byggdes dock bara ett 20-tal sådana här av Birmingham No-axle motor corp i Jamestown, New York, innan den försvann i glömskan 1922. Margaret själv uppnådde dock 90 års ålöder och gick ur tiden 1995.
nytt gammalt och nygammalt
Inte bara gamla fordon droppar in landet, en hel del nyare komer också in, fräsmt som flyttgods som den här Volkswagen Beetle cabben av 2005 års modell.
Betydligt hårigare är denna Camaro SS cab av årets modell, en ändring i importreglerna gör det också numer möjligt att köpa en fabriksny bil i USA och importera.
Och Mustanger, mustanger, mustanger... fin 1965 cabriolet som anlänt.
Trettiotalre ser man dock mer sällan, och ännu mer sällan i såpass här fint skick. Mycket prydligt 1935 coupe som kommit hit. Ford byggde närmare en milöjon personbilar detta år, 31513 stycken var av denna typen, model 48 de luxe 3w coupe.
Och en Ford från 1946, detta år hade de parkeringsljuset i en snyg infattning ovanför grillen, 1947-48 fick dom flytta ner i en rund insats under framlyktan. Förutom där de sattes ihop på andra ställen i världen, som t ex i Sverige, som fick behålla dessa p-ljus fram till modellskiftet 1948. Super de luxe coupe som denna byggdes i hela 70826 exemplar.
Och mera mustanger...
Två lite ovanliga Mercurys har kommit in, ovan en 1963 Monterey Custom sedan med sitt karakteristiska "breezeaway" tak, och nedvevbar bakruta. Den mest sålda Mercuryn detta år med hela 39452 exemplar.
Den andra är en Park lane, ett modellnamn som kom tillbaks 1964 som toppmodell, mycket ovanlig sådan är det med bara 1967 stycken gjorda. Med 3549 dollar var det den dyraste Mercuryn det här året.
Och bland de äldsta som inkommit, charmig T-Ford lastbil från 1923.
Och nygammalt, Peterbilts 359-serie var extremt konservativ redan när den kom 1967, och övergången på 80-talet till modell 379 som detta är var knappt märkbar. Dessa är själva sinnebilden för den klassiska amerikanska trucken.
Med extra dörrar
Kupémodeller blir oftast vackrare än de praktiska fyrdörringarna, och ibland spånas det fram lite eleganta mellanting, men få har någonsin kommit i produktion.
Buick Riviera som hardtop sedan stannade blott på modellstadiet, men vilken häftig bil detta skulle blivit.
Lincoln Continental II hade klassiska tidlösa linjer, och hade inte gjort sig helt oäven som sedan.
Ford mustang fanns också planer på att göra med fyra dörrar, denna mock-up stod klar redan 1963, men kom inte längre än så.
Facel byggde karosserna till den vackra Ford Comete, och visade även upp en fullt fungerande fyrdörrars Comete, som dock aldrig kom i produktion.
Vad som däremot kom i produktion 1967 var en Thunderbird med fyra dörrar, något kompromissfyllt med felhängda bakdörrar, och blev en av de mest horribla skapelser som Ford prånglat ut. Fyrdörrars Thunderbirds blev ingen succé och barmhärtigt nog tog man bort landau sedanen 1971.
Gräsklipparsäsongen över
Nu är det oktober och frostmorgnar, gräsklipparna ställs undan och snöskyfflar flyttas till i beredskapsläge...
Här framtidens-gräsklippare-1957 visades en mycket avancerad gräsklippare, och här kommer några av Simplicitys mer ordinära trädgårdsverktyg.
Wonderboy 401, 1966
Wonderboy 404, 1968
401 med släpvagn, man kunde köra gräsvältar, spridare, räfsor och andra fiffigheter med dessa små trädgårdstraktorer
sedaner som aldrig blev sedan
Lyxbilsmärket Horch kom att hamna i fel zon efter krigsslutet, men innan den östra zonen ströps åt så byggdes ett antal bilar, däribland denna prototyp kallas 920S
Testbil från Fiat benämnd tipo 112, denna sågs 1957 och bär klara drag av de kommande mer strama sxtiotalsmodellerna. Säkerligen hade Pininfarina hjälpt till att stöka til fronten då den påminner ganska mycket om samtida Nash, vilka Pininfarina också var inblandade i.
Skoda 989 var ett steg närmare modellen 1000MB 1958, antagligen med en liten skopa industrispionage så fick man till en front som var snarlik tipo 112:an, men de senare produktionsbilarna fick en mer anpassad dito.
Mercedesprojekt daterade 1956, två förslag troligen för en ersättning av W188/W189 modellen , det vill säga 300S "Adenauer" . Detta projekt kallades W221, men någon sådan serie kom aldrig till skott. Inte förrän 2005 kom man att använda W221-namnet på dagens generation S-klass
Lincoln Diplomat i fullskalemodell, något för vild att sätta i produktion, 1958 års Lincoln kom att ha en tyngre look, och namnet Diplomat användes aldrig heller.
Fyrdörrars Studebaker Avanti? Ja det kom såpass långt att två körbara prototyper byggdes hos Pichon-Parat i Frankrike, men sen drogs proppen ur, båda bilarna finns bevarade idag
SAmtida med Avanti, 1963 försökte man blåsa liv i Packard igen, åtminstonde en bil med V12 motor byggdes, men sen försvann den spårlöst.
Michelotti skötte alltsom oftast ritstiftet åt Standrad-Triumph, här är två sedaner som kallades Zebu från 1958, vilket torde vara ursprunget till den senare Triumph 2000, som kom 1963.
Från Sovjet, en modernare Moskvitch kallad 355 från 1970, AZKL-Moskvitch kom att göra en hel del intressanta prototyper under 1970-talet men det slutatde ändå i princip med att folket fick hålla tillgodo med de gamla modellerna nödtorftigt uppdaterade.
En Vaz som fått ny snok, denna prototyp är framtagen tillsammans med Porsche, som då även fixade väghållning och motorbiten till lite högre standard. Varför detta samarbete kom till och hur det verkade är något diffust, men någon Porsche-Vaz kom dock inte ut på vägarna.
Lancia Beta som hade haft premiär 1972 var en femdörrars design, men runt 1980 laborerades med en uppdatering till en vanlig sedan, denna Beta kom dock inte längre än såhär, men istället byggdes en faceliftad variant som kallades Trevi, men blev ingen större framgång.
Stå på näsan
Ned kommer man alltid, det finns bara olika sätt att göra det på. Den här B-24 Liberatorn verkar ha råkat ut för en landingsincident. Dessa bombare kom allt som oftast tillbaka sönderskjutna och illa tilltygade. Nödtorftigt reparerade var dom ofta långt ifrån vad vi idag skulle kalla fullt luftvärdiga vid start heller. Haverier vid start och landning stod för en ganska betydande del av förlusterna.
Men dom täcktes upp genom en en enorm produktion, Consolidated B-24 Liberator byggdes i totalt 18 482 exemplar, och är än idag det flermotoriga plan som tillverkats i störst upplaga
class of '68
Några nyanlända importbilar, från 1968.
Den röda och den gröna vagnen är syskonmodeller, Dodge Coronet R/T ovan var renodlad muskelbil som kom med 440" Magnum motor som standard, på tillvalslistan fanns ju såklart 426" hemin också. AV R/T:n byggdes totalt runt 10900 bilar, som coupe och cab, dock finsn ingen specifik siffra på cabmodellen, men dom är dock väldigt sällsynta. Den gröna är Plymouths motsvarighet, som hette GTX. Dessa fanns också bara i två karossalternativ och med samma 440" som dock hette Super Commando när den sattes i Plymouth istället. Här finns mer detaljerade produktionssiffror som säger 17194 stycken coupéer och 1026 cabrioleter. Man kan anta att förhållandet var detsamma hos Dodge Coronet.
Nästa bil är en Ford Mustang, denna evigt populära pony car. Gåtfullt nog tog det ganska lång tid innan Mustangen trädde in på muskelbilsarenan, trots att man hade en rad vassa motorer i både Torino och Thunderbird och dessutom många racingframgångar i bagaget. Visserligen byggde Shelby väldigt vassa Mustanger, men dom gjordes i små upplagor och kostade dubbelt så mycket som utgångsbilen. Först under 1967 kom 390" motorn på 320 hästar, och för 1968 utvidgade man det med 302", 390" GT390" 427" och 428" Cobra jet.
Denna Mustangen har dock inget av ovanstående utan den vanliga 289" Challengermotorn, men den verkar vara välskött, då alla serviceåtgärder har noggrant plitas ned på varje ledig yta i motorrummet!
Biker brazil
Brasilianska AME byggde en motorcykel i tungviktarklass, Amazonas 1600 heter detta vidunder och hade en VW-motor på 1500cc och 50 hästkrafter. Amazonas började utvecklas efter det totala importstoppet av fordon 1976, och i princip allting är av egen konstruktion sånär som på den inlånade VW-motorn, som för övrigt var konverterad för etanol. Därav den enorma tanken som rymde hela 48 liter. Fulltankad landade vikten på andra sidan 500 kilo, så 50 hästkrafter och hela 100 Newton i vridmoment var nog nödvändigt.
Runt 450 stycken av dessa Amazonas byggdes fram till 1988, ganska många kom att tjänstgöra som polisfordon och även livvaktseskort. En del exporterades också, till USA och Japan och ett par exemplar skall även hittat till Europa.
Cars&Stars - Mick & Aston Martin
En kaxig 23-åring poserar stolt framför sin nya fina bil, en Aston Martin DB6, som var bland det dyraste och snabbaste man kunde köpa på den här tiden. Året är 1966 och grabben hade gott och väl råd med detta och lite till. Mick Jagger och Rolling Stones var pop och rockvärldens hetaste band då, och för en lång tid framöver.
Vad som hände med hans fina Aston Martin här är oklart, men hur som helst får han föklara det för polisen.
Hej, Jag heter Luna
Det här vykortet sändes en gång ut till i princip alla 15-åringar i Sverige, Lambretta Luna byggdes av Innocenti och marknadsdfördes i Sverige av Rex. Luna blev trots sin kortlivade produktion 1968-70 en evig designikon från sin tid, för formen svarade Bertone.
På släp i West Bromwich
En liten lustig krabat kommer dragandes på två ganska ovanliga bilar. Av logotypen på stoplen i bakgrunden kan man dra slutsatsen att vi är utanför Jensens fabrik i West Bromwich utanför Birmingham och året är 1950. Bilarna är Austin A40 Sports, en snygg cabrioletmodell som ritades av Eric Neale hos Jensen, som även kom att bygga de färdiga karosserna till dom. Jensen som är mest kända för sina exkulsiva sportiga bilar, omsorgsfullt handbyggda i små serier byggde även fullskaliga produktionsmodeller åt andra som brödföda. A40 Sports blev ingen större framgång och bara runt 4000 av dessa kom att byggas fram till 1953. Den lilla lustiga dragbilen är också en Jensenprudukt, dessa små traktordragare tillhörde också brödnäringen hos Jensen och kallades för Jen-Tug.
Dubbelt Grand Prix
Importbilar, Pontiac 1965 är tämligen vanliga i allmänhet, men just Grand Prix har inte slagit så väl an hos entusiasterna här, dock kom det in inte mindre än två stycken 1965 Grand Prix på rad nyligen.
Grand Prix var lite av en särling i Pontiacsortimentet, en ganska dyr sådan också, med 4282 dollar var det den dyraste Pontiacen man kunde köpa, och den fanns bara som coupé. V8 var standard i alla större Pontiacs och för Grand Prix fanns ju givetvis 389":an i olika effekter och så kunde man även beställa den häftigare 412" HO, men det var nog mycket ovanligt på dessa. Trots prislappen var detta en av Pontiacs mest sålda modeller detta år, hela 57881 stycken gjordes så det är konstigt att inte så värst många hittat hit ändå.
En lite annorlunda Pontiac till, med det lite krångliga namnet Chieftain Super Eight Catalina hardtop från 1952. Från början kallade Pontiac sina hardtop coupéer för Catalina, men den här är lite speciell för det är en Kanadabyggd Chieftain Catalina.
Kanadapontiacs är mer kända för att vara bastardmodeller med Pontiackarosser på Chevrolets ramar och drivlinor, med egna namn som Laurentian, Parisienne och annat. 1952 hette de inhemska Kanadamodellerna Fleetleader och Strato Chief, men man hade ingen elegant hardtopmodell som denna så då byggde man den helt igenom amerikanska Chieftainen i Oshawafabriken i Kanada också.
Chassiplåten avslöjar ursprunget, motor och chassi är genuina Pontiacprylar medan de andra modellerna baserades på Chevroletmekanik. Dock fick dessa Catalinor ett annorlunda prefix, den amerikanska diton heter i modellkod 25-37D men norr om gränsen fick dom då heta 27-37D
En annan mycket ovanlig bil som hittat hit, en av 790 byggda Buick Century cabrioleter från 1939.
För ett tag sen skrevs om en Mercury 1951 sedan mercury-blues-och-andra. Nu har en till likadan hittat hit, i fint originalskick.
Så kikar vi på några koncernsyskon från Ford, 1963 Galaxies är tydligen jätteheta just nu för de kommer in i strid ström, som denna vita Galaxie 500XL.
Och A-Fordar, det går i vågor med visa modeller, för ungefär två år sedan kom det in i högvis: triss-i-trettioettor. och fyrtal-i-fordar. Nu verkar en ny A-fordsvåg vara på gång igen, det är ju fantastiskt att det var över 80 år sedan dessa byggdes och de går fortfarande att hitta dessa bilar utan större ansträngning.
En annan bil som är populär i vårt land, Ford Fairlane Skyliner, dvs "plåtcabben" med sitt förunderliga tak. Mycket fin 58:a som anlände i somras, desa plåtcabbar är nog mycket vanligare än den vanliga Sunliner cabben här idag.
auto speciali
Specialbilar från Italien denna gång, med vackra damer till såklart
Modulo var en studie från Pininfarina, som i detta tolkade hur en Ferrari skulle kanske kunna se ut i framtiden. Vid premiären 1970 såg den ut som om den rullat rakt ut från en science fictionfilm, extrem var den då och det är den fortfarande.
Silver Fox från OSI var också ett nåt sätt att tänka bil, i katamaranform, 1967. Några fåtal katamaranliknande racerbilar hade konstruerats före, men nytt i denna var spoilers, och att hela kupédelen användes som detta.
En annan skapelse som stal showen på mässorna 1970, jämte Modulo var Bertone Stratos. En extrem kil som såg ut att göra 300 blås redan när den stod still. Den hade inga dörrar utan istället öpnnade man vindrutan och klev in. Till skillnad från Modulo, så kom Stratos att utvecklas vidare och knoppas av i två varianter som faktikst kom i produktion.
Ett år senare stod en nästan produktionsklar prototyp klar, namnet behölls men karossen gjordes mer praktisk, då det skulle bli en renodlad tävlingsbil. Den slutgiltiga Stratos byggdes 1974-75.
Nästa variant av Stratos kom att bli Countach som också den stod klar 1971. Nästan lika extrem som originalet var det nog knappt någon som tänkte att den här osthyveln skulle kunna bli en bil på riktigt, men det blev den. 1974 började Lamborghini bygga Countachen och så gjorde man ända fram till 1990.
1970 sågs också en en annan extrem skapelse på mässorna, Abarth Scorpione visade också på ett radikalt nåt formspråk för decenniet. Men denna kom dock inte längre än att bli just utstä'llningsföremål.
1978 visades Lancia Sibilo från Bertone, den tillhör inte något av mästarens mästerverk, men ur den här bruna glasfiberhögen kom det att födas andra idéer.
1979 kom Bertone Tundra med klara drag av Sibilon, samma linjal och vinkelmall användes, men nu ett steg närmare en vanlig bil. Ursprungsidén var ett förslag för Volvo, men till coh med dom tyckte den var för kantig, och bollen rullades vidare till Citroën, som plockade upp den och knådade om den lite , ett par år senare kom Citroën BX.
Linjalen var formgivarna favoritverktyg uder 70-talet, eller kanske blev dom av med alla andra redskap i budgetnedskärningar? Hos Pininfarina grepade man linjalen och gjorde Giovani på Autobianchi A112 1973.
Då var sextiotalet betydlgit kurvigare, den här komme rockså från Pininfarinas drömfabrik och var egentligen menad som ett projekt för BMC 1968. BMC kom dock inte att realisera några radikala idéer då, eller senare heller för den delen. Istället så hamnade den hos Citroën som behövde en ny fräsch design för sitt "projet G", och inte långt efter presenterades Citroën GS.
Lite längre tillbaks i tiden, 1964 och en Abarth Spider också signerad Pininfarina, här ser vi lite liknelser med den senare Fiat Dino, och en viss del känns också igen i föregående BMC-proposition.
The Melin Collection - forties
en gång i tiden var fyrtiotalsbilar inte särskilt gamla, men de fasades ut ganska snabbt under femtiotalet. Ny bättre teknik och motorer och inte minst nya spännande former gjorde dom bara några år gamla bilarna hopplöst föråldrade.
De ruffiga vägarna utanför Salt lake City har gett den här Cadillacen rejält med stryk under ett decennium,. Herbert Junglin heter ägaren till den här skamfilade Cadillacen av 1949 års modell, kortet är taget någonstans i Utah 1959
På 1960-talet var det nästan bara hot rodfolket som diggade förkrigsfordar, men familjen Melins farmor Ruth Johansson kom på besök i Santa Ana med sin 1941 Ford cabbe, året är 1962.
En Studebaker Champion från 1948 i Garden Grove fotograferad sommaren 1962
Rosita Sorenby har vi träffat innan lite då och då i Melinkollektionen, här är ett kort hemifrån Sorenbys i Fullerton 1961 och Rosita poserar vid sin Ford 49:a.
Axel Mars heter en annan svenskemmigrant som bodde i Burbank 1964, här med sin Ford från 1941.
Rex pendergraft i Santa Ana med en tuff Chevrolet pickup av 1941 års modell, året är 1967 och nu börjar dessa bilar kanske mer tas tillvara på än att skickas till skroten.
Glassbilen från Good Humor Ice Cream har kört sin runda många vändor, året är 1960 och bilen en International Harvester från 1948.
Lastbilsindustrin i USA har alltid varit stockkonservativ, uppdateringar och modellutbyten var ganska fåtaliga. Den här trucken i Garden Grove ser ut som en 30-talare men är faktiskt en White från 1949, chauffören heter Manuel SAndoval och året är 1961
I Villa Park, nära Anaheim Hills i Orange County sågs denna ålderdomliga men fortfarande imponernade och sällsynta lyxvagn 1965. Det är en Chrysler New Yorker Town&Country sedan från 1948 , denna exklusiva modell var en av de sista som hade bärande trästomme i karossen och var mest vanlig som cabriolet men runt 1100 sedaner och ett litet antal coupéer byggdes också åren 1946-48.