Nyinkommet från sextiotalet
Det redan goda beståndet av 1966 Pontiacs har ökats på med denna Bonnevilel fyrdörrars hardtop.
Och Cadillacs från seanre delen av sextiotalet har vi också gott om, särskilt årsmodell 1967. Dock är inte så många av dom coupéer som den här.
Buick Wildcat som fyrdörrars hardtop är däremot mindre vanlig, snygg bil från 1965 som just kommit hit.
Och en annan Buick även den en fyrdörrars hardtop, fast en Le Sabre från 1963. Le Sabre var den billigaste Buick-serien förutom de nya Compactbilarna Special och Skylark. Men Buick var ändå inte några billiga bilar, $3146 kostade en sådan här vilket var mer än Chevrolets dyraste Impala cabriolet.
En lite extra intressant sextiotalare som är värd att titta närmare på är den här Chrysler 300 från 1967.
300 var en prestandamodell i lite lyxig förpackning och hela 11556 sådana här coupéer såldes 1967. Standardmotorn var en 440 på 350 hästkrafter, men det är inte den som sitter i den här...
...utan den kraftigare 440 "TNT" på 375 hästar. Denna motor gick att få i alla Chryslermodellerna 1967, i 300:an kostade detta tillval 79 dollar men ville man ha den i sin Newport fick man punga ut med nästan 200 dollar.
Denna har dessutom bucket seats med mittkonsoll, vilket var ganska ovanligt överlag i Chryslers bilar, lite vanligare dock i den sportigare 300-serien.
En annan bil med lite ovanliga attribut som också kommit in, en tuff Camaro som fått en hel del i optionlistan ifylld av första köparen. Den har både SS och RS-pakatet samt största 396" motorn.
Instrumentbrädan har både klocka och varvräknare, mittkonsoll med extramätare och en för camaro ganska ovanlig växelväljare,och träimitation på panelen. Dessutom är denna bil utrustad med ett mycket ovanligt fällbart baksäte.
Chevy Special
Chevrolet, ett av våra mest populära märken, inte så underligt heller då dom alltid tillsammans med Ford stått för merparten av amerikanskt bilproduktion.
Impala 1960 ännu en mycket fin fyrdörrars hardtop kom in i mars månad, för int eså länge sen kom en likaledes mycket fin likadan in: impalas-imperial-och-annat-blandat.
Och i den länken syns även en Impala 1961 vilket är bra mycket mer ovanligt. Men nyligen kom just ännu en Chevrolet 1961 in, denna är säkert ännu mer ovanlig.
Det fins tycärr inga separata produktionssiffror för Chevrolet dessa åren men detta är en Bel Air, dvs mellanserien som dessutom är fyrdörrars hardtop, vilket torde varit en ganska ovanlig kaross på den billigare modellen, dessutom har den sexa under huven.
Bländande röd inredning i en svart bil är en härlig kombination.
Nästa Chevrolet är också en fyrdörrars hardtop, eller Sport sedan som dom själva kallade dessa. En Impala årgång 1963.
matchande grönt i denna Impala.
Och i lite mer sorgligt skick, krockad SSR , den egendomliga sporttrucken med nedfällbart tak. Denna udda modell byggdes åren 2003-2006 i c:a 24000 exemplar.
Och så lastas en nyinkommen Corvette cab från 1971 med 427" bigblock upp på släp för vidare transport till sin nya hemvist på östkusten
Impala 1960 ännu en mycket fin fyrdörrars hardtop kom in i mars månad, för int eså länge sen kom en likaledes mycket fin likadan in: impalas-imperial-och-annat-blandat.
Och i den länken syns även en Impala 1961 vilket är bra mycket mer ovanligt. Men nyligen kom just ännu en Chevrolet 1961 in, denna är säkert ännu mer ovanlig.
Det fins tycärr inga separata produktionssiffror för Chevrolet dessa åren men detta är en Bel Air, dvs mellanserien som dessutom är fyrdörrars hardtop, vilket torde varit en ganska ovanlig kaross på den billigare modellen, dessutom har den sexa under huven.
Bländande röd inredning i en svart bil är en härlig kombination.
Nästa Chevrolet är också en fyrdörrars hardtop, eller Sport sedan som dom själva kallade dessa. En Impala årgång 1963.
matchande grönt i denna Impala.
Och i lite mer sorgligt skick, krockad SSR , den egendomliga sporttrucken med nedfällbart tak. Denna udda modell byggdes åren 2003-2006 i c:a 24000 exemplar.
Och så lastas en nyinkommen Corvette cab från 1971 med 427" bigblock upp på släp för vidare transport till sin nya hemvist på östkusten
Oldsmobiler med mera
Hot rods och custombilar importeras inte i någon större utsträckning, och just att bygga rod på en Oldsmobile coupe från 1938 är ett lite annorlunda grepp. Den här tuffa coupén kom in i april , direkt från 1991 eller något av lack och byggstil att döma.
En series 66 av 1947 års modell, 11669 byggdes av denhär sexylindriga club coupe modellen. Oldsmobiles modellprogram var indelat i serierna 66, 76 med sexa, 78 och 98 med åtta.
Tistypisk ombonad interiör i 47:an med mycket art-deco. Och dessutom en mycket välbevarad orenoverad klädsel och inredning, ovanligt för nästan 70 år gamla bilar.
Än en gång tar vi ett exempel på hur rasande fort utvecklingen gick under dessa år, denna Eighty-Eight holiday coupe är från 1955. Denna är också lite ovanlig i sin enfärgade blå nyans, oftast brukar sådana här synas i starka tvåtonslacker.
Femtiotals pickisar är populära, Ford f-100 från 1956 som kom in tidigare i april.
Och en Ford lämnar terminalen, den fina 1937 coupén som tidigare visades här: mercury-blues-och-andra. rullar nu iväg för vidare transport till sin nya hemvist.
Inte bara gamla jänkebilar importeras, Mitsubishi Eclipse Spyder heter den här tuffa cabrioleten. En modell som inte säljs i Europa, men är populär i USA. Det är en 05:a och en begagnad sådan bör vara rätt mycket bil för dollarn i Kalifornien idag.
Och så kommer det ibland in lite brittisk aristokrati från amerika. Denna Rolls Royce Silver Spur köptes ny 1991 av en svensk dam i Kalifornien, nu återvänder hon till sitt hemland och tar ögonstenen med sig som flyttgods.
Och den vidunderliga Stanleyn, veteran-med-fullt-tryck. Blir mer än en meter lägre utan sitt tonneau-tak på plats. Väntar nu också på transport till sin nya hemort.
Så här ser en Stanley ut och låter i rörelse.
Importmuskler.
Låt oss titta på vad som kommit in det senaste i den lite rappare divisionen bilar, muskelbilar.
Dodge Charger R/T 1968 en mycket tuff och populär bil. 1968 års modell toppar Charger-statistiken i Sverige.
Om utsidan är en av de tuffaste formgivningarna genom tiderna, så känns insidan dock tänligen spartansk, speciellt i i svart vinyl.
Och här kommer ännu en Charger 1968, dock inte lika fint originalskick som den föregående, ett scoop rejält stora bakdäck skvallar om att den varit med om mer racingbus än på finbilsträffar.
Men ännu större baktassar sitter på denna Chevy Nova -72...
En Nova 1972 års modell som imponerar starkt, mycket hög finish och dessutom byggd med mycket fina racingdelar, väl balanserat och genomtänkt. Då bilen har kvar original rutor, inredning, instrumentbräda och baksäte kompletterat med en gedigen fullbur...
...och under huven en stoooor Bigblock med fyrportare. Ännu mer imponerande är att den utan vare sig, lustgast, kompressor eller annan överladdning, med sin originalinredning och utan större ingrepp i grundkonstruktionen är dokumenterad att köra låga 9-sekundersrepor på strippen!
mer Chevrolet, men strikt original, Chevelle SS396, 1968.
Interiör också här i svart vinyl, dock känns den lite mer genomarbetad än i Chargern. Ingen risk att man glömmer av vad det är för bil man framför då det sitter påminnelser i form av "SS396" emblem på handskfack och i dörrsidorna.
Och så har det inte helt överraskande kommit in ännu en Ford Mustang...
Just denna är dock lite över det vanliga, en GT fastback från 1968 med stora 390"-motorn, skicket bör beskrivas som extremt. Troligen är detta en av landets finaste och mest minutiöst renoverade Mustanger.
Under huven lika välputsat som utanpå, korrekta detaljer och märkningar på plats, detaljarbetet är A och O när man skall sätta hägsta standard på renoveringar. Denna Mustang har dessutom A/C vilket börvara ganska ovanligt.
Dodge Charger R/T 1968 en mycket tuff och populär bil. 1968 års modell toppar Charger-statistiken i Sverige.
Om utsidan är en av de tuffaste formgivningarna genom tiderna, så känns insidan dock tänligen spartansk, speciellt i i svart vinyl.
Och här kommer ännu en Charger 1968, dock inte lika fint originalskick som den föregående, ett scoop rejält stora bakdäck skvallar om att den varit med om mer racingbus än på finbilsträffar.
Men ännu större baktassar sitter på denna Chevy Nova -72...
En Nova 1972 års modell som imponerar starkt, mycket hög finish och dessutom byggd med mycket fina racingdelar, väl balanserat och genomtänkt. Då bilen har kvar original rutor, inredning, instrumentbräda och baksäte kompletterat med en gedigen fullbur...
...och under huven en stoooor Bigblock med fyrportare. Ännu mer imponerande är att den utan vare sig, lustgast, kompressor eller annan överladdning, med sin originalinredning och utan större ingrepp i grundkonstruktionen är dokumenterad att köra låga 9-sekundersrepor på strippen!
mer Chevrolet, men strikt original, Chevelle SS396, 1968.
Interiör också här i svart vinyl, dock känns den lite mer genomarbetad än i Chargern. Ingen risk att man glömmer av vad det är för bil man framför då det sitter påminnelser i form av "SS396" emblem på handskfack och i dörrsidorna.
Och så har det inte helt överraskande kommit in ännu en Ford Mustang...
Just denna är dock lite över det vanliga, en GT fastback från 1968 med stora 390"-motorn, skicket bör beskrivas som extremt. Troligen är detta en av landets finaste och mest minutiöst renoverade Mustanger.
Under huven lika välputsat som utanpå, korrekta detaljer och märkningar på plats, detaljarbetet är A och O när man skall sätta hägsta standard på renoveringar. Denna Mustang har dessutom A/C vilket börvara ganska ovanligt.
En Catalina i särklass
Pontiacs årgång 1965-66 är ingalunda några ovanliga bilar här. Den har blivit enormt populär hos oss, inte utan anledning, för det är vackra bilar som samtidigt är bland 60-talets absolut bästa rent körmässigt.
En som tidigt fastnat för dessa Pontiacs fördelar är ju Sören Fjellstedt på http://www.ccv.se/. Och hans senaste 65:a är närmast unik, hur kan en av våra vanligaste USA-bilar nu vara det?
Jo, just detta vackra blåa exemplar är en Catalina sedan byggd redan den första veckan i augusti 1964, hela sex veckor innan modellen ens visades för allmänheten. Den kom direkt från fabriken till en återförsäljare i Bearville utanför Detroit, där den gömdes undan tills det var dags att visa de nya 65:orna, den 13:e september 1964.
Detta var en demobil, och därför försågs den med dessa särskila präglade plastöverdag för säten och nedre delarna av dörrsidorna. När bilen sedermera såldes insisterade kunden faktiskt på att dessa skulle sitta kvar. Snart 48 år senare gör dom ännu det! Bilen har ganska lite mil på mätaren och är i exemplariskt fint originalskick. Detta är en av de finaste 1965 Pontiacs som antagligen finns i landeet, och det är defintivt den äldsta. Chassinumret säger #869 och karossnumret att det är den 54:e fyrdörrarsbilen som tillverkades, kanske är det den äldsta existerande i världen? Chassiplåten har också prefix som inte återfinns på senare bilar, det rör sig om en förseriebil. Då skiljer även en del andra detaljer gentemot produktionsvagnarna, och vad Sören lär upptäcka i den vägen, kommer säkerligen att skrivas mer om på http://www.ccv.se/ framöver.
En som tidigt fastnat för dessa Pontiacs fördelar är ju Sören Fjellstedt på http://www.ccv.se/. Och hans senaste 65:a är närmast unik, hur kan en av våra vanligaste USA-bilar nu vara det?
Jo, just detta vackra blåa exemplar är en Catalina sedan byggd redan den första veckan i augusti 1964, hela sex veckor innan modellen ens visades för allmänheten. Den kom direkt från fabriken till en återförsäljare i Bearville utanför Detroit, där den gömdes undan tills det var dags att visa de nya 65:orna, den 13:e september 1964.
Detta var en demobil, och därför försågs den med dessa särskila präglade plastöverdag för säten och nedre delarna av dörrsidorna. När bilen sedermera såldes insisterade kunden faktiskt på att dessa skulle sitta kvar. Snart 48 år senare gör dom ännu det! Bilen har ganska lite mil på mätaren och är i exemplariskt fint originalskick. Detta är en av de finaste 1965 Pontiacs som antagligen finns i landeet, och det är defintivt den äldsta. Chassinumret säger #869 och karossnumret att det är den 54:e fyrdörrarsbilen som tillverkades, kanske är det den äldsta existerande i världen? Chassiplåten har också prefix som inte återfinns på senare bilar, det rör sig om en förseriebil. Då skiljer även en del andra detaljer gentemot produktionsvagnarna, och vad Sören lär upptäcka i den vägen, kommer säkerligen att skrivas mer om på http://www.ccv.se/ framöver.
Veteran med fullt tryck
Någonting vi inte ser särskilt ofta och som aldrig varit något vanligt i detta landet är ångbilar. Men nu har en sådan förunderlig maskin kommit in, det rör sig om en Stanley model EX steamer från 1906!
En på alla sätt mycket annorlunda bil, på den här tiden var det ganska jämt skägg mellan förbränningsmotorn, ångmotorn och eldrivna bilar tills den förstnämda konkurrerade ut dom andra och hade dessutom ien större utvecklingspotential. Men ångdrift är inte att förakta, det är enorma krafter som sätts igång i en sådan här maskin.
Bilarna var ju ännu väldigt högbyggda på den här tiden, och dyra, en sådan här runabout med extrasäte kostade runt 850 dollar, vilket blir över 200 tusen kronor i dagens penningvärde. Stanleys produktion låg på ett par hundra bilar om året vid den här tiden, en ganska bra siffra i början av 1900-talet.
Ånga, vaporisation av flytande medium, expanderar enligt naturens grundlagar och ger ett enormt tryck, här blir svårt att tala om hästkrafter men i själva motorn som består av två dubbelverkande kolvar ges ett kolvtryck på runt 7 ton! Stanleys var välbyggda bilar med många rörliga delar och axlar kullagragde vilket inte heller var någo självklarhet då. Detta gav den hästdroskeliknande bilen ganska oanade fartresurser, för den som vågade, eller hittade en någorlunda slät väg, kunde denna skapelse faktiskt komma upp i runt 120km/h, en svindlade fart 1906. Detta år var det även en Stanley som slog hastighetsrekord på Ormond beach, det första fordon i världen över 200km/h.
Principen är ganska enkel, men ärligt talat har jag inte den blekaste hur något fungerar i den här. Under"huven" sitter brännaren, den använder fotogen som bränsle, som kommer från den vackra koppartanken vid fotsteget. Totalt finns ett tjugotal kranar och vred som skall reglera allting, men vad som sköter vad är svårt att lista ut. Nedan ses även ett imponerande stycke rörläggeri bakom brännaren. Det fina med ångmaskiner är att dom kan bränna vad som helst, från vanlig råolja, bensin, margarin, kol, koks med mera, multi-fuel är inget nytt. "Motorn" sitter inkapslad i den vackra mässingscylindern undertill, här skall finnas en tvåcylidrig maskin gömd. Stag och rör, med mera kranara löper in i den. Hela paketet är dessutom vackert integrerad i bakaxeln, växellåda finns inte, tror jag...
Instrumenteringen är enkel, eller inte, mer kranar, och tre mätare, som har olika skalor men ingen märkning vad dom mäter.. Instrumentbelysnignen är tjusig, i form av en liten fotogenlampa på rattstången. Nedanför syns även ett siktglas som leder in till en mystisk kammare i motorummet... Vattentanken sitter under sätet och "bränslemätaren" är helt enkelt ett kapillärrör på utsidan. Framtill under brännaren finns ännu mer kranar och justeringsvred, som gör... tja vadå.... Dessa bilar har inget elsystem, belysning sker med fotogenlampor, och nån tändning behövs ju inte. Det kan vara en fördel på ett sätt, men också en detalj som bidrog till ångbilens fall. Nackdelen var att det var en omständig procedur att starta och värma upp maskinen, nåt som tog minst 20 minuter. 1912 införde cadillac elstart på bilar och gjorde startveven överflödig. I takt med att allt blev snabbare och smidigare förlorade ångbilen stort i det stora loppet mot framtiden.
Stanley kom dock att hålla fast vid sitt ångkoncept ända in till 1920-talet, då dom tillsammans med Doble var ensamma om detta, produktionen var dock ytterst modest under den senare delen av deras era. Stanley byggdes i enstaka exemplar de sista åren fram till 1927. Doble hade startats 1917 med intentionen att bli massproducent av en ny generations ångbilar, en nyutvecklad och förfinad brännare gjorde Doblen startklar på ungefär halvannan minut, men det byggdes troligen inte mer än 45 bilar fram till 1931.
Här är Stanleys rekordmaskin från 1906, Fred Marriott körde den över 127mph, 203km/h, det första fordonet över 200-vallen. Maskinen hade ännu högre potential, och man insåg att otroliga 200mph låg teoretiskt inom räckhåll. 1907 försökte man igen, bilen nådde runt 240km/h innan den katastrofen var ett faktum, den lyfte helt enkelt och krashade våldsamt. Fred Marriott överlevde mirakulöst, men några mer rekordkörningar gjorde han inte.
Det gjorde ingen annan heller förresten, intemed ångbil. Freds rekord från 1906 stod sig ända fram till 2009 innan någon försökte sig på en rekordkörning med ångbil igen.
Tidigare Stanley har visats här: Stanley i New Hampshire
Och Ted Pritchard visade att ångdrift säkert kan ha en framtid här: falcon-med-högtryck
En på alla sätt mycket annorlunda bil, på den här tiden var det ganska jämt skägg mellan förbränningsmotorn, ångmotorn och eldrivna bilar tills den förstnämda konkurrerade ut dom andra och hade dessutom ien större utvecklingspotential. Men ångdrift är inte att förakta, det är enorma krafter som sätts igång i en sådan här maskin.
Bilarna var ju ännu väldigt högbyggda på den här tiden, och dyra, en sådan här runabout med extrasäte kostade runt 850 dollar, vilket blir över 200 tusen kronor i dagens penningvärde. Stanleys produktion låg på ett par hundra bilar om året vid den här tiden, en ganska bra siffra i början av 1900-talet.
Ånga, vaporisation av flytande medium, expanderar enligt naturens grundlagar och ger ett enormt tryck, här blir svårt att tala om hästkrafter men i själva motorn som består av två dubbelverkande kolvar ges ett kolvtryck på runt 7 ton! Stanleys var välbyggda bilar med många rörliga delar och axlar kullagragde vilket inte heller var någo självklarhet då. Detta gav den hästdroskeliknande bilen ganska oanade fartresurser, för den som vågade, eller hittade en någorlunda slät väg, kunde denna skapelse faktiskt komma upp i runt 120km/h, en svindlade fart 1906. Detta år var det även en Stanley som slog hastighetsrekord på Ormond beach, det första fordon i världen över 200km/h.
Principen är ganska enkel, men ärligt talat har jag inte den blekaste hur något fungerar i den här. Under"huven" sitter brännaren, den använder fotogen som bränsle, som kommer från den vackra koppartanken vid fotsteget. Totalt finns ett tjugotal kranar och vred som skall reglera allting, men vad som sköter vad är svårt att lista ut. Nedan ses även ett imponerande stycke rörläggeri bakom brännaren. Det fina med ångmaskiner är att dom kan bränna vad som helst, från vanlig råolja, bensin, margarin, kol, koks med mera, multi-fuel är inget nytt. "Motorn" sitter inkapslad i den vackra mässingscylindern undertill, här skall finnas en tvåcylidrig maskin gömd. Stag och rör, med mera kranara löper in i den. Hela paketet är dessutom vackert integrerad i bakaxeln, växellåda finns inte, tror jag...
Instrumenteringen är enkel, eller inte, mer kranar, och tre mätare, som har olika skalor men ingen märkning vad dom mäter.. Instrumentbelysnignen är tjusig, i form av en liten fotogenlampa på rattstången. Nedanför syns även ett siktglas som leder in till en mystisk kammare i motorummet... Vattentanken sitter under sätet och "bränslemätaren" är helt enkelt ett kapillärrör på utsidan. Framtill under brännaren finns ännu mer kranar och justeringsvred, som gör... tja vadå.... Dessa bilar har inget elsystem, belysning sker med fotogenlampor, och nån tändning behövs ju inte. Det kan vara en fördel på ett sätt, men också en detalj som bidrog till ångbilens fall. Nackdelen var att det var en omständig procedur att starta och värma upp maskinen, nåt som tog minst 20 minuter. 1912 införde cadillac elstart på bilar och gjorde startveven överflödig. I takt med att allt blev snabbare och smidigare förlorade ångbilen stort i det stora loppet mot framtiden.
Stanley kom dock att hålla fast vid sitt ångkoncept ända in till 1920-talet, då dom tillsammans med Doble var ensamma om detta, produktionen var dock ytterst modest under den senare delen av deras era. Stanley byggdes i enstaka exemplar de sista åren fram till 1927. Doble hade startats 1917 med intentionen att bli massproducent av en ny generations ångbilar, en nyutvecklad och förfinad brännare gjorde Doblen startklar på ungefär halvannan minut, men det byggdes troligen inte mer än 45 bilar fram till 1931.
Här är Stanleys rekordmaskin från 1906, Fred Marriott körde den över 127mph, 203km/h, det första fordonet över 200-vallen. Maskinen hade ännu högre potential, och man insåg att otroliga 200mph låg teoretiskt inom räckhåll. 1907 försökte man igen, bilen nådde runt 240km/h innan den katastrofen var ett faktum, den lyfte helt enkelt och krashade våldsamt. Fred Marriott överlevde mirakulöst, men några mer rekordkörningar gjorde han inte.
Det gjorde ingen annan heller förresten, intemed ångbil. Freds rekord från 1906 stod sig ända fram till 2009 innan någon försökte sig på en rekordkörning med ångbil igen.
Tidigare Stanley har visats här: Stanley i New Hampshire
Och Ted Pritchard visade att ångdrift säkert kan ha en framtid här: falcon-med-högtryck
Mera mustanger och motsvarande
Mustanger kommer in i varierande skick, denna 65:a tillhör de risigare...
Men den har en hel del saker som gör den värd att ta avar på, bland annat är GT-lamporna i grillen högvaluta idag. Och baktill något ännu mer ovanligt...
Dessa baklampor är något av det mest ovanliga som kan hittas på en Mustang, och är inget hemmabygge utan ett av de mest sällsynta av de många options som fanns på de första Mustangerna. Denna bakljusramp är ett av många dealers options som fanns att välja på, denna kan troligen även vara ett tillbehör som fanns att tillgå på lokal bas inom något sales district. Men är det ett äkta Ford-option då? Både ja och nej, många av de här prylarna gjordes utanför "FoMoCo" men då de fanns genom återförsäljarna så var de ändå auktoriserade av Ford att användas på bilarna.
Så här ser det ut i nyskick. Bland många andra av dessa dealer options fanns även belysning till emblemet i grillen, gummibumpers med små hästhovar till kofångarna och till och med luftfjädring.
Och här en 1965 Mustang fastback med vanliga lampor som pckså kommit in.
Ford Mustang startade en helt ny kategori inom bilvärlden , Pony Cars och de andra tillverkarna fick bråttom att ta in förskottet, Pontiac Firebird och Camaro kom för 1967 års mdoell för att mota Mustangens galopperande framgångar.
Två andra Pony Cars som kommit in nyligen, båda två Pontiac Firebird cabrioleter av 1968 års modell.
Och Chevrolet "pony" Camaro, tuff RS cabriolet av 1969 års modell.
Men den har en hel del saker som gör den värd att ta avar på, bland annat är GT-lamporna i grillen högvaluta idag. Och baktill något ännu mer ovanligt...
Dessa baklampor är något av det mest ovanliga som kan hittas på en Mustang, och är inget hemmabygge utan ett av de mest sällsynta av de många options som fanns på de första Mustangerna. Denna bakljusramp är ett av många dealers options som fanns att välja på, denna kan troligen även vara ett tillbehör som fanns att tillgå på lokal bas inom något sales district. Men är det ett äkta Ford-option då? Både ja och nej, många av de här prylarna gjordes utanför "FoMoCo" men då de fanns genom återförsäljarna så var de ändå auktoriserade av Ford att användas på bilarna.
Så här ser det ut i nyskick. Bland många andra av dessa dealer options fanns även belysning till emblemet i grillen, gummibumpers med små hästhovar till kofångarna och till och med luftfjädring.
Och här en 1965 Mustang fastback med vanliga lampor som pckså kommit in.
Ford Mustang startade en helt ny kategori inom bilvärlden , Pony Cars och de andra tillverkarna fick bråttom att ta in förskottet, Pontiac Firebird och Camaro kom för 1967 års mdoell för att mota Mustangens galopperande framgångar.
Två andra Pony Cars som kommit in nyligen, båda två Pontiac Firebird cabrioleter av 1968 års modell.
Och Chevrolet "pony" Camaro, tuff RS cabriolet av 1969 års modell.
Skyltexemplar
Färdigbyggda eller halvfärdiga custombilar kommer inte in i någon större utsträckning, men för ett tag sen kom den här rejält sänkta Buick Specialen från 1955 hit. 
Inredningen bjöd på en kul överraskning, dörrsidor och hatthylla var tillverkade av gamla nummerplåtar! Ett klart annorlunda grepp. 
Transportsätten är olika, på det här viset lastas Buicken för avfärd till sin nya hemort i Sverige.
Och för att kånka runt på en Hummer H2 kräver det en lite större truck... 
mer femtiotal som anlänt, fin original Oldsmobile Super Eighty-eight från 1956. 
Ovanligt att se en Studebaker som importobjekt, och just detta är en mycket ovanlig modell också, en Commander Regal convertible från 1947, byggd i bara 1503 exemplar. 
Ford model A i något bedagat skick, kanske blir rodobjekt? 
Men A-Fordar är populära än idag och mycket, för att inte säga i princip allt nytillverkas idag. Just denna 1928 model A pickup verkar bestå till största delen nytillverkade delar. 
Också avslutar vi med ytterligare en Ford, en mycket fin Galaxie Sunliner cabriolet, också det en modell som inte syns så ofta här, då Skylinern, det vill säga cabben med plåttak är så mycket mer populär. Hela 45868 stycken sådahär Sunliners såldes 1959. Men heter dom Galaxie elelr fairlane 500? Jo, inledningsvis hösten 1958 fanns bara Fairlane 500 som top of the line modellen, men strax efteråt, lanserade man Galaxie, därav emblemen bakskärmarna. Man byggde totalt bara knappa 80 000 Fairlane 500 innan Galaxien kom ut på marknaden, dessa skiljde sig även i kupé och sedanvarianterna med lite annorlunda tak. Men tydligen hade man tillverkat en enorm mängd Fairlane 500-emblem så dessa hängde med hela årgången även om modellen i själva verket hette Galaxie.
Mercury Blues och andra
För inte så länge sen kom det in en Mercury av 1950 års modell, i originalskick vilket inte alltid är så vanligt bland dessa, som varit customjobbarnas drömbil nummer ett, ända sen de var nya: mercury-x2.
Nu har en 51:a kommit in, i ganska prydligt skick, original förutom de nästan obligatoriska Oldsmobile spinner navkapslarna och falska sidepipes... Men här ser man den nya modernare grillensom kom 1951, som var sista året på denna kaross.
Baktill ser man hur skärmarna dragits ut en bit gentemot 49-50 års modeller, en liten facelift innan den nya karossen kom, då försvann även de bakhängda bakdörrarna, en variant de flesta andra tillverkare redan gått ifrån flera år innan.
Mercury ingår numera i kategorin "orphan cars" då märkets lades ner för något år sedan, de sista bilarna med Mercurys emblem tillverkades i januari 2011. Men modellerna har genom åren varit många och minnesvärda, en av de mest kända är ju Cougar. Och en fin sådan av 1969 års modell kom in tidigare i februari.
Det ären XR-7 coupe, och av denna modell gjordes det 23918 stycken, XR-7 var lite lyxigare än basmodellen med valnötsimitation på brädan, vinyl/läderklädsel och lite högre utrustningsstandard. Prislappen låg ungefär 300 dollar över basmodellens $2999 i utgångspris.
Cougarns syskonmodell var ju som bekant Ford Mustang och sådana ramlar in i ojämn takt till vårt land. 65-66 års modell är en annan sådan där bil som varit i princip lika populär ända sen den presenterade i April 1964. Ovan en fin cabriolet från 1965, nedan en fastback från samma år.
Äldre Fordar är det dock lite mer sparsamt med på importfronten, men denna coupe från 1937 anlände också i Mars månad.
Denna model 78 de Luxe three passenger coupe byggdes i 26738 exemplar, totalt byggde Ford 765933 bilar detta år.
med 660 dollar i nypris var detta en av de absolut billigaste bilarna man kunde köpa 1937, billigast hos Ford var Standard tudor som kostade bara 610 dollar, och byggdes i hela 308446 exemplar. Ford var enkla bilar men hade til skillnad från många konkurrenter V8 motor, på tillvalsslistan stod defroster, låsbart tanklock, backspeglar och til och med radio, en nymodighet som kostade hela 45 dollar extra. Denna bil har antenn, men ingen radio, den kunde köpas separat, så det såg ut som om man hade en.
Ford galaxie från 1963 kom det in en i vintras som det skrevs om här: vinterfordar. Nu har två stycken till 63:or trillat in på samma gång. En convertible i behov av lite uppfräschning...
Och en coupé som var lite annorlunda, detta år fanns två tak på coupéen, den vanliga "club victoria" som byggdes i dryga 50 000 ex, och den nya "fastback" som snabbt blev populär och såldes i det dubbla. taket har dessutom små "veck", en detalj som samtidigt syntes hos Chevrolet, och skulle efterlikna en uppfälld suflett.
Men vad som gör den här annorlunda är insidan. 1963 kom även Galaxie 500XL som fick separata stolar, konsol med golvspak och en lite sportigare approach. Men detta är en icke-XL som ändå fått denna inredning med mittkonsol som dock saknar växelväljaren, istället sitter en blank blindplåt hela vägen och växelspak på rattstången.
Och så en tungviktare från Ford-koncernen, Lincoln Continental mk III av 1958 års modell. Det här var gedigna bilar och det största och bland det dyraste man kunde köpa 1958. Dyrare än Cadillac och Imperial och bra mycket tyngre. Lincoln kom nämligen detta år med en självbärande kaross, och med nästan sex meters längd och 2,3 ton i torrvikt lär det vara den största självbärande personbil som byggts än till dags dato.
Lincoln hade modellerna Capri, Premierie och Continental som byggdes i förhållandevis små serier, denna Continental som fyrdörrars hardtop var den mest tillverkade av dom alla med 5891 exemplar.
Nu har en 51:a kommit in, i ganska prydligt skick, original förutom de nästan obligatoriska Oldsmobile spinner navkapslarna och falska sidepipes... Men här ser man den nya modernare grillensom kom 1951, som var sista året på denna kaross.
Baktill ser man hur skärmarna dragits ut en bit gentemot 49-50 års modeller, en liten facelift innan den nya karossen kom, då försvann även de bakhängda bakdörrarna, en variant de flesta andra tillverkare redan gått ifrån flera år innan.
Mercury ingår numera i kategorin "orphan cars" då märkets lades ner för något år sedan, de sista bilarna med Mercurys emblem tillverkades i januari 2011. Men modellerna har genom åren varit många och minnesvärda, en av de mest kända är ju Cougar. Och en fin sådan av 1969 års modell kom in tidigare i februari.
Det ären XR-7 coupe, och av denna modell gjordes det 23918 stycken, XR-7 var lite lyxigare än basmodellen med valnötsimitation på brädan, vinyl/läderklädsel och lite högre utrustningsstandard. Prislappen låg ungefär 300 dollar över basmodellens $2999 i utgångspris.
Cougarns syskonmodell var ju som bekant Ford Mustang och sådana ramlar in i ojämn takt till vårt land. 65-66 års modell är en annan sådan där bil som varit i princip lika populär ända sen den presenterade i April 1964. Ovan en fin cabriolet från 1965, nedan en fastback från samma år.
Äldre Fordar är det dock lite mer sparsamt med på importfronten, men denna coupe från 1937 anlände också i Mars månad.
Denna model 78 de Luxe three passenger coupe byggdes i 26738 exemplar, totalt byggde Ford 765933 bilar detta år.
med 660 dollar i nypris var detta en av de absolut billigaste bilarna man kunde köpa 1937, billigast hos Ford var Standard tudor som kostade bara 610 dollar, och byggdes i hela 308446 exemplar. Ford var enkla bilar men hade til skillnad från många konkurrenter V8 motor, på tillvalsslistan stod defroster, låsbart tanklock, backspeglar och til och med radio, en nymodighet som kostade hela 45 dollar extra. Denna bil har antenn, men ingen radio, den kunde köpas separat, så det såg ut som om man hade en.
Ford galaxie från 1963 kom det in en i vintras som det skrevs om här: vinterfordar. Nu har två stycken till 63:or trillat in på samma gång. En convertible i behov av lite uppfräschning...
Och en coupé som var lite annorlunda, detta år fanns två tak på coupéen, den vanliga "club victoria" som byggdes i dryga 50 000 ex, och den nya "fastback" som snabbt blev populär och såldes i det dubbla. taket har dessutom små "veck", en detalj som samtidigt syntes hos Chevrolet, och skulle efterlikna en uppfälld suflett.
Men vad som gör den här annorlunda är insidan. 1963 kom även Galaxie 500XL som fick separata stolar, konsol med golvspak och en lite sportigare approach. Men detta är en icke-XL som ändå fått denna inredning med mittkonsol som dock saknar växelväljaren, istället sitter en blank blindplåt hela vägen och växelspak på rattstången.
Och så en tungviktare från Ford-koncernen, Lincoln Continental mk III av 1958 års modell. Det här var gedigna bilar och det största och bland det dyraste man kunde köpa 1958. Dyrare än Cadillac och Imperial och bra mycket tyngre. Lincoln kom nämligen detta år med en självbärande kaross, och med nästan sex meters längd och 2,3 ton i torrvikt lär det vara den största självbärande personbil som byggts än till dags dato.
Lincoln hade modellerna Capri, Premierie och Continental som byggdes i förhållandevis små serier, denna Continental som fyrdörrars hardtop var den mest tillverkade av dom alla med 5891 exemplar.
Mera Mopars inkomna
Det här maffiga gapet tillhör en Chrysler 300 cabriolet från 1969.
Chryslers nya C-kaross, även kallad "fuselage" är imponerande genom att inte bara vara stor med c:a 5,75 mellan för och akter, utan den ser även större ut än vad den är. 300, som var en hybrid med att vara en bekväm lyxig full-size kombinerad med sportbilsprestanda, fanns som två och fyrdörrars hardtop samt cabriolet. Bara 1933 Chrysler 300 convertibles gjordes 1969. Motoralternativet var begränsat till ett, en 440" på 350 hästkrafter.
Denna blåa 300 är en mycket välvårdad bil, delvis renoverad men mestadels just välhållen genom årens lopp, i bagaget är det fortfarande 1969...
En annan ovanlig mopar-cab är Dodge Dart GT, denna från 1967. Det finns inga separata siffror på öppna Darts detta år, men totalt byggdes runt 38000 Dart GT som coupe och cabriolet det här året. GT fanns med både sexa och V8. Sent detta modellår kom Dart GTS som enbart kom med 383" försedd med fyrportsförgasare, den är dock mycket sällsynt.
Men även den vanliga GT-cabrioleten är en ganska ovanlig syn häör, och så även i amerika, dessa "compacts" togs inte tillvara på samma sätt som de mer kända muskelbilarna från denna tid.
En tredje mopar som vi absolut inte ser ofta i Sverige är första generationen 66-67 Dodge Charger, en nästan helt okänd modell , men absolut en mycket tuff bil. Mer om den skrevs här: dodge-charger-the-beginning.
Första Chargern var något av ett snabbjobb, det var en Coronet som försågs med fastback-bakdel men fick dock en helt egen instrumentering.
Här är de fiffiga bakstolarna som kan fällas, tillsammans med mittkonsolen för att bilda ett rejält stort och platt bagageutrymme. Snyggt infälld belysning i både stolsryggar och C-stolpe ger ett elegant intryck. Totalt byggde man hela 53000 av dessa generation ett Chargers 1966 och 1967, i Sverige finns totalt idag bara c:a 30 stycken av dessa tuffa bilar. Generation två 1968-70 är dock omåttligt populär och räknas i hundratals här.
Och lite av samma fenomen gäller Dodge Challenger, den byggdes 1970-74 med i stort sett inte mer än detaljförändringar. Likaså är det just 1970 års modell som är allra mest populär, kabnske dels på grund av sin tuffare front, och mera motioralternativ. Vilket också avspeglar sig i produktionssiffrorna, över 83000 Challengers såldes 1970. Fyra år senare hade intresset för heta bilar svalnat betydligt, bara 16437 stycken gjordes 1974 innan modellen försvann helt. Denna bil är en 72:a och inte heller helt vanlig, 26558 Challengers byggdes detta år och fanns enbart som coupé.
Cadillac i vårgrönt
Cadillac av 1970 års modell är otroligt populär här, men då främst som cabriolet, alternativt fyrdörrars, för det är inte så ofta egentligen man ser en Coupe De ville.
Och en mycket fin sådan, i en fräsch och ganska ovanlig kulör som heter Lanai Green metallic.
Matchande inredning i grönt, färgval och kombinationer fanns i otaliga variationer i dessa, just den här klädsen hette möjligen Dynasty Cloth.
Mönstret går igen i dörrsidorna, men man kunde också välja träinlägg. Trots att just coupén inte ses så ofta här byggdes denna model i hela 76043 exemplar. Cabrioleten däremot som syns så mycket oftare ute under sommarhalvåret byggdes "bara" i 15172 exemplar.
Nyare cadillacs kommer också in, detta är den sista arvtagaren i raktnedstigande led till bilen ovan, en Fleetwood brogham från 1995. Denna modell var på traditionellt vis rambyggd, med V8 fram och bakhjulsdrift med rejäla mått både utanpå och inuti. I mitt tycke den sista som "känns" Cadillac, och med den pondus en sådan bil skall ha. Efter 1996 försvann den enorma Fleetwood och modellutbudet moderniserades kraftigt med föga imponerande resultat.
Och en mycket fin sådan, i en fräsch och ganska ovanlig kulör som heter Lanai Green metallic.
Matchande inredning i grönt, färgval och kombinationer fanns i otaliga variationer i dessa, just den här klädsen hette möjligen Dynasty Cloth.
Mönstret går igen i dörrsidorna, men man kunde också välja träinlägg. Trots att just coupén inte ses så ofta här byggdes denna model i hela 76043 exemplar. Cabrioleten däremot som syns så mycket oftare ute under sommarhalvåret byggdes "bara" i 15172 exemplar.
Nyare cadillacs kommer också in, detta är den sista arvtagaren i raktnedstigande led till bilen ovan, en Fleetwood brogham från 1995. Denna modell var på traditionellt vis rambyggd, med V8 fram och bakhjulsdrift med rejäla mått både utanpå och inuti. I mitt tycke den sista som "känns" Cadillac, och med den pondus en sådan bil skall ha. Efter 1996 försvann den enorma Fleetwood och modellutbudet moderniserades kraftigt med föga imponerande resultat.
50-76R & 58-63
de kryptiska numreringarna är Buicks egna karosskoder för två olika modeller, av vilka var sitt exemplar just har kommit hit.
50-76R innebär en Roadmaster Riviera coupe av 1950 års modell, Riviera var Buicks egna namn för den nya hardtopkarossen som hade kommit året innan.
1950 var enda året då grillen gick ner över kofångaren i ett "dollargrin" Sidhängd huv hörde egentligen till det förgågna, men Buick stannade kvar vi den lösningen, huven går med sinnrika gångjärn att öppnas åt båda hållen.
Nästa bil 58-63 uttyds 1958 Buick Century Riviera hardtop sedan, och här ser vi återigen hur mycket som hände under dessa progressiva år på 1950-talet, från bulligt och rundat till brett och rakt. Dubbla lampor kom just 1958 och grillen hos Buick detta år var unik med sina kromade fyrkanter.
Roadmastern bakifrån, här syns hur man ännu har skärmar synliga om än symboliska.
och 1958, rakare linjer, släta sidor och rejäla fenor, dessutom fick dom en stor portion krom också.
En titt inuti de båda, 1950 höll man kvar vid 40-talsstilen i tydlig art deco. Ombonat med mörka färgertoner och till största delen lackerad instrumentbräda.
1958 hade rymdåldern gjort entré även i bilarna, panoramaruta och ljusa pastellfärger ger en luftig kupé. Nya material med säten i mönstrad nylon var standard i Century likaså stoppad instrumentpanel. Allt i en mer integrerad form än åren innan.
Motorerna var vackrare förr, och de hade tuffare namn också, Fireball - Dynaflash Eight var en rak åtta på 320 kubiktum. Den raka åttan hängde med hos Buick ända till 1953. I Roadmaster gav den 152 hästkrafter. 1958 års Century hade V8 på 364" och hela 300 hästkrafter. Automatlåda var standard i alla Buickmodeller under dessa år utom i Special-serien.
50-76R innebär en Roadmaster Riviera coupe av 1950 års modell, Riviera var Buicks egna namn för den nya hardtopkarossen som hade kommit året innan.
1950 var enda året då grillen gick ner över kofångaren i ett "dollargrin" Sidhängd huv hörde egentligen till det förgågna, men Buick stannade kvar vi den lösningen, huven går med sinnrika gångjärn att öppnas åt båda hållen.
Nästa bil 58-63 uttyds 1958 Buick Century Riviera hardtop sedan, och här ser vi återigen hur mycket som hände under dessa progressiva år på 1950-talet, från bulligt och rundat till brett och rakt. Dubbla lampor kom just 1958 och grillen hos Buick detta år var unik med sina kromade fyrkanter.
Roadmastern bakifrån, här syns hur man ännu har skärmar synliga om än symboliska.
och 1958, rakare linjer, släta sidor och rejäla fenor, dessutom fick dom en stor portion krom också.
En titt inuti de båda, 1950 höll man kvar vid 40-talsstilen i tydlig art deco. Ombonat med mörka färgertoner och till största delen lackerad instrumentbräda.
1958 hade rymdåldern gjort entré även i bilarna, panoramaruta och ljusa pastellfärger ger en luftig kupé. Nya material med säten i mönstrad nylon var standard i Century likaså stoppad instrumentpanel. Allt i en mer integrerad form än åren innan.
Motorerna var vackrare förr, och de hade tuffare namn också, Fireball - Dynaflash Eight var en rak åtta på 320 kubiktum. Den raka åttan hängde med hos Buick ända till 1953. I Roadmaster gav den 152 hästkrafter. 1958 års Century hade V8 på 364" och hela 300 hästkrafter. Automatlåda var standard i alla Buickmodeller under dessa år utom i Special-serien.
Lill-jänken
Det byggdes inte bara stora vräkiga bilar i USA förr, att det även funnits en hel del små uppstickare också som skrevs om här: små jankare.
Och nu har en av dessa mini-jänkare nyss kommit hit, en Bantam från 1938.
Bantam hette från början American Austin och var just baserad på Austin Seven, 1931 började man bygga dessa i Butler, Pennsylvania och första året sålde man hela 8000 bilar, en siffra man aldrig mer skulle kom upp i under American Austins tioåriga historia. Redan 1934 gjorde man konkurs och där skulle historien kunnat vara slut om inte Roy Evans, en återförsäljare av bilarna köpte upp konkursboet Det skulle dock dröja fram till 1937 innan tillverkningen återupptogs, och nu hette den istället Bantam. Austins 800c sidventilsmotor modifierades och karossen moderniserades, och det gjorde med hjälp av Alexis_de_Sakhnoffsky en designer som inte var känd för att vara särskilt återhållsam, milt sagt...
Därför kom lilla Bantam att se ut som en Duesenberg som krympt i tvätten, det sägs även att just Bantam var Walt Disneys förebild till Kalle Ankas bil... Säga vad man vill om den överdrivna lilla Bantam men det är en rolig motpol, en slags anti-bil, inan begreppet hade uppfunnits. Flera olika karosser erbjöds, men Bantam blev aldrig någon större framgång, tillverkningen lades ned ingen 1941 efter c:a 6000 bilar.
Men Bantam kom ändå göra ett odödligt intryck inte bara i bilhistorien utan även i världshistorien. Vid denna tid behövde armén snabbt få fram ett lätt smidigt allround-fordon och lade ut en specifiaktion på entreprenad bland intresserade tillverkare. Några nappade på detta anbud som kunde innebära ett lönsamt försvarskontrakt, främsta konkurrent i kampen var Willys och Ford, men det blev otroligt nog lilla Bantam i Pennsylvania som tog hem det, med sin "Blitz buggy" som hade färdigställts på bara 7 veckor. Nu var det dock som så att Bantam inte hade kapaciteten att tillverka de mängder som skulle beställas, så istället fick Willys ta över konstruktionen. Bantam var på fallrepet, i december 1941 lade man ner all tillverkning, blitz buggyn även kallad BRC-40 hade tillverkats i en liten upplaga hos Bantam, men nu fick konkurrenterna Ford och Willys dela på kakan och ta hand om den storskaliga tillverkningen det fordon som än idag kort och gott kallas Jeep.
Nog har den lite lustiga proportioner...
Med god vilja är den tvåsitsig... och i klart renoveringsbhov.
Att dessa var relativt påkostade syns bland annat på att man gjorde egna instrument istället för att köpa in, snyggt stilrent och väldigt art-deco.
I Sverige finns redan en handfull Bantams, en går att beskåda på Smålands bil & Leksaksmuseum i Rydaholm, det är en roadster av 1938 års modell som står där, förutom den känner jag till en roadster till samt en coupé, kan denna pickup från 1938 vara nummer fyra eller gömmer det sig fler små Bantams därute?
Och nu har en av dessa mini-jänkare nyss kommit hit, en Bantam från 1938.
Bantam hette från början American Austin och var just baserad på Austin Seven, 1931 började man bygga dessa i Butler, Pennsylvania och första året sålde man hela 8000 bilar, en siffra man aldrig mer skulle kom upp i under American Austins tioåriga historia. Redan 1934 gjorde man konkurs och där skulle historien kunnat vara slut om inte Roy Evans, en återförsäljare av bilarna köpte upp konkursboet Det skulle dock dröja fram till 1937 innan tillverkningen återupptogs, och nu hette den istället Bantam. Austins 800c sidventilsmotor modifierades och karossen moderniserades, och det gjorde med hjälp av Alexis_de_Sakhnoffsky en designer som inte var känd för att vara särskilt återhållsam, milt sagt...
Därför kom lilla Bantam att se ut som en Duesenberg som krympt i tvätten, det sägs även att just Bantam var Walt Disneys förebild till Kalle Ankas bil... Säga vad man vill om den överdrivna lilla Bantam men det är en rolig motpol, en slags anti-bil, inan begreppet hade uppfunnits. Flera olika karosser erbjöds, men Bantam blev aldrig någon större framgång, tillverkningen lades ned ingen 1941 efter c:a 6000 bilar.
Men Bantam kom ändå göra ett odödligt intryck inte bara i bilhistorien utan även i världshistorien. Vid denna tid behövde armén snabbt få fram ett lätt smidigt allround-fordon och lade ut en specifiaktion på entreprenad bland intresserade tillverkare. Några nappade på detta anbud som kunde innebära ett lönsamt försvarskontrakt, främsta konkurrent i kampen var Willys och Ford, men det blev otroligt nog lilla Bantam i Pennsylvania som tog hem det, med sin "Blitz buggy" som hade färdigställts på bara 7 veckor. Nu var det dock som så att Bantam inte hade kapaciteten att tillverka de mängder som skulle beställas, så istället fick Willys ta över konstruktionen. Bantam var på fallrepet, i december 1941 lade man ner all tillverkning, blitz buggyn även kallad BRC-40 hade tillverkats i en liten upplaga hos Bantam, men nu fick konkurrenterna Ford och Willys dela på kakan och ta hand om den storskaliga tillverkningen det fordon som än idag kort och gott kallas Jeep.
Nog har den lite lustiga proportioner...
Med god vilja är den tvåsitsig... och i klart renoveringsbhov.
Att dessa var relativt påkostade syns bland annat på att man gjorde egna instrument istället för att köpa in, snyggt stilrent och väldigt art-deco.
I Sverige finns redan en handfull Bantams, en går att beskåda på Smålands bil & Leksaksmuseum i Rydaholm, det är en roadster av 1938 års modell som står där, förutom den känner jag till en roadster till samt en coupé, kan denna pickup från 1938 vara nummer fyra eller gömmer det sig fler små Bantams därute?
La Salle och annat sällsynt
La Salle är ett märke som många kanske inte vet så mycket om idag, och det är inte ofta man ser någon sådan i Sverige. Det startades som ett syskonmärke till Cadillac 1927, ett bland många sådana bilmärken som uppstod vid denna tid som ett slags budgetmärken till de större etablerade. Dessa blev sällan långlivade, ett av de som klarade sig bäst var just la SAlle, som gjordes fram till 1940. Och det är just en cabriolet av 1940 års modell som nyss har kommit in. Dett är en series 52, som även kalldes Special eller Torpedo style i annonserna. Karossen skiljde sig mycket från standardserien som hette 50. series 52 hade en mer rundad kaross utan sidolist eller fotsteg, och dessutom en låg flack vindruta, dessa introducerades halvvägs in på modellåret. Hur många sådana här cabrioleter som byggdes finns inga siffror på men totalt gjordes hela 24000 La Salles för finalåret 1940.
Stram art deco styling inuti
Det här är en mycket speciell bil, och det skall bli spännande att se vad som kommer hända med La Sallen, för den lyckliga ägaren är lite speciell han också, det är ingen mindre än Kent Vikmo som även lystrar till namnet Jack Baymoore på scen, spelandes i ett av sveriges främsta rockabillyband, och likaså är han huvudman för träffen A-bombers old style weekend som hålls i Uddevallatrakten varje år. 2011/august/tidresa-till-uddevalla.
Sören Fjellstedt som skriver på www.ccv.se tittar förbi med en nybesiktigad Mustang.
Och imponeras också han av den speciella La Sallen.
La salle series 52 var som sagt ett "mid-year addition" och ett märke som var väldigt flitiga på att göra just sådana modeller var Chrysler, där hette detta oftast spring specials, och en mycket ovanlig sådan spring special har också anlänt, en Chrysler Dartline från 1958.
Dartline var en "spring special" i Windsor-serien för 1958, generellt för Chryslers halvårsmodeller var att man fick lite andra lister, extrakriom baktill, annan inredning och ibland även lite specialkulörer, på denna Windsor ser man främst att sidodekoren är helt unik.
Namnet Dartline ansyftar på den extrema dream car Ghia hade byggt för Chrysler året innan som hette just Dart, några år senare skulle det namnet som bekant dyka upp igen.
Inredning, framför allt dörrsidorna hade egen dekor på Dartline.
Sportimport
En italiensk bil som nästan är amerikansk, mittmonterad V8 från Ford, och dessutom såldes dom av Ford, De Tomaso Pantera.
Pantera presenterades 1970 och kom ut på marknaden under 1971, den har blivit känd som en slags fattigmans-Lamborghini, men prestanda och design stod ändå inte långt efter. Dock var mekaniken ganska standardmässig, 351" Clevelandmotor från Ford och en transaxel från ZF stod för framdrivningen. Dessa delar var mer pålitliga än vad resten av bilen var...
Panteran byggdes ändå i över 20 år, ända fram till 1992, men deras storhetstid var de första åren då hela 5500 såldes i USA fram till 1975 då man slutade saluföra den där. I jämförelse med den totala panteraproduktionen fram till 1992 som stannade på 7260 bilar så kan man dra slutsatsen att Panteramodellen förde en rätt vegetativ tillvaro i De Tomasos utbud de sista 15 åren. Med dom siffrorna så förstår man också att det är lättare att hitta sin Pantera därborta än att leta hemmavid. I Sverige såldes faktiskt en Pantera ny, och en Deauville, idag har De Tomasoklubben dock c:a 165 bilar i sitt register.
En amerikan med tyskt påbrå, Pontiac Solstice GXP är en ganska tuff liten coupé som delar grunden med Opel GT. Tekniken går framåt, Soltsice drivs av en liten fyra på 2 liter som ger 260 hästkrafter, och har i det lilla ganska snarlika prestanda med föregående De Tomaso, 0-100 på 5,5 sekunder är lika för båda bilar. Solstice kom 2006 och byggdes totalt i 65724 exemplar fram till slutet av 2009 då hela Pontiac upphörde. Coupén kom så sent som våren 2009 hann bara göras i 1266 exemplar.
En annan tyskamerikan på samma tema var Chrysler Crossfire, frukten av Daimler-Chrysler samarbetet som blan dannat nynnade ut i den här lilla sportiga bilen som delade mekanik med Mercedes, och byggdes även Tyskland hos Karmann. Huvudmarknaden för Crossfire var just Europa, men de första åren 2003-2005 såldes de även i USA och det är en Crossfire av 2005 års modell som nu har hittat hit. 2006-2007 verkar de knappt alls sålts i Nordamerika annat än på specialbeställning, produktionen sjönk också mellan 2005 och 2006 från 12500 till 4805 bilar. Totalt gjordes runt 70000 Crossfire.
Vinterfordar
Tuff pickup årsmodell 1935 som anlände i Januari
Och en lite äldre Ford, model A från 1931, det är inte så ofta förkrigsbilar dyker upp, men just A-fordcoupéer har det kommit in en hel del fina exemplar av under förra året.
Ford från 1946-48 var en gång en ganska vanlig bil här också, i den första "raggarsvängen" som uppkom i slutet av femtiotalet så stod dessa högt i kurs. Och där slutade också många av dessa sitt liv i förtid, så nu fyller man på med dom utifrån. Denna coupé är från 1947.
Mustanger kommer in i strid ström, den är en av våra vanligaste entusiastbilar och dess popularitet har varit i princip samma som när de var nya. Denna snygga blåa Mustang med vinyltak och blå inredning är av 1967 års modell.
Skicket kan variera stort, den här 65:an, eller resterna av en, ankom i februari, hopsurrad med band och ett par lastpallar för att hålla formen någorlunda...
Ford Galaxie 500 från 1963 i prydligt skick. Över 200 000 sådana här fyrdörrars Galaxie 500 såldes och 82000 av den lite billigare varianten som bara hette Galaxie.
Crown Victorias handlade det om sist: kromvickar-i-kvadrat. Men här är en vanlig Fairlane Victoria från 1956. Knappt 10000 Crown Victorias såldes detta år varav bara 603 hade glastaket, medan siffran för den vanliga Victoria coupén landade på hela 177735 stycken.
Avslutningsvis en Ford i ett skick som inte kan beskrivas som det allra bästa dras ut ur en container.
Men det är ingen direkt vanlig modell, en 1969 års Fairlane Torino ser man inte så ofta här, och chassiplåten avslöjar att det inte är en helt vanlig Torino fastback heller. Den säger att detta är den ovanliga Torino Cobra-modellen som dessutom utrustats som ny med R-code 428"-motorn, så då är den väl värd att ta vara på för detta.
Kromvickar i kvadrat
Ford Fairlane Crown Victoria 1955-56 är en väldigt populär bil här, och har så varit sen de var nya. Det såldes relativt gott om dessa nya i Sverige, och förhållandevis många finns kvar så någon större importboom av dessa har inte funnits. Men givetvis fylls det på emellanåt, två stycken kom in ganska nyligen.
Denna sorgliga skepnad är en 1956 Crown Victoria nyss inkommen från Texas. Den mest åtråvärda modelen idag är de som var utrustade med glastak, bara 603 stycken byggdes 1956 med detta, men denna har plåttak och dessa var betydligt vanligare, 9209 såldes i det här utförandet. Skälet till att glastaket var så impopulärt var dels en extra kostnad på runt 500 dollar, dessutom så blev bilen en bastu i varmare delstater och då kanske man skulle behöva betala ytterligare 500 dollar för en A/C anläggning, en rätt häftig extrakostnad på en bil som i baspriset låg på 2438 dollars.
Nästa Crown Victoria är lite annorlunda, inte bara att det är en 55:a som är lite ovanligare här, den har dessutom glastaket, och den kommer inte från USA...
Den här Kromvicken såldes ny i Colombia!
Fenspetsen bak är utrustad med blinkers där normalt backljust återfinns, likaså har den oranga insatser i p-ljushållarna fram.
Bilen är förhållandevis välhållen, men kan tänkas brist på korrekta originaldelar i Colombia har framtvingat vissa kompromisser, inrdningen är original sånär som på framsäten från någon nyare, troligen japansk bil... Motorn är lite modernare likaså har den även försetts med tvåkrets bromssystem med servo. Notera ovan att reglage för värme och ventilation saknas, bilen har inget värmepaket alls, tydligen ansågs det onödigt dit den skulle. Däremot sitter det en grov slang i varje framskärm som har var sitt intag brevid kylaren som leder friskluft in till kupén istället.
Dock är den utrustad med den idag sällsynta kombinerade backspegeln och sökarlampan.
Och för oss lite mer nördar är denna plåt väldigt intresant läsning, det är "body plate" som var föregånagre till det standardiserade VIN-systemet, Vehicle identification number.
Övre raden läses U5SF-130515
U = Motor, 272" V8 på 173 hästkrafter
5 = 1955
S = byggd i Somervillefabriken, Massachusetts
F = tvådörrars Victoria coupé
Övriga siffror är serienumret.
Nedre raden bekräftar att detta är en äkta glastakare med koden "64B"
"RE" säger att bilens färg antagligen är korrekt, röd och vit.
"L" är utrustningsnivå i det här fallet Fairlane Crown Victoria, nästa fält är blankt, detta är för varianter av detta, Crown Victoria fanns bara i en modell.
"09B" är datumkoden för när bilen är tillverkad , den nionde februari 1955.
"4" är transmission, i detta fall den treväxlade Cruise-o-matic automatlådan.
"3" bakaxelutväxling, 3:70-1
Och slutligen "X" som är en sällsynt syn på en sådan här chassiplåt, den står för Export.
Crown Victoria var en populär bil, hela 35164 stycken såldes 1955 varav 1999 hade det genomskinliga taket. Men denna gimmick blev som sagt ingen succé för året efter såldes som nämndes bara 603 stycken med glastak, eller såldes gjorde dom egentligen inte. Många 56:or förblev osålda och där har vi förklaringen till varför just Kromvicken alltid varit såpass vanlig i vårt land, för många av de osålda bilarna skeppades över till Sverige för att säljas här.
Denna sorgliga skepnad är en 1956 Crown Victoria nyss inkommen från Texas. Den mest åtråvärda modelen idag är de som var utrustade med glastak, bara 603 stycken byggdes 1956 med detta, men denna har plåttak och dessa var betydligt vanligare, 9209 såldes i det här utförandet. Skälet till att glastaket var så impopulärt var dels en extra kostnad på runt 500 dollar, dessutom så blev bilen en bastu i varmare delstater och då kanske man skulle behöva betala ytterligare 500 dollar för en A/C anläggning, en rätt häftig extrakostnad på en bil som i baspriset låg på 2438 dollars.
Nästa Crown Victoria är lite annorlunda, inte bara att det är en 55:a som är lite ovanligare här, den har dessutom glastaket, och den kommer inte från USA...
Den här Kromvicken såldes ny i Colombia!
Fenspetsen bak är utrustad med blinkers där normalt backljust återfinns, likaså har den oranga insatser i p-ljushållarna fram.
Bilen är förhållandevis välhållen, men kan tänkas brist på korrekta originaldelar i Colombia har framtvingat vissa kompromisser, inrdningen är original sånär som på framsäten från någon nyare, troligen japansk bil... Motorn är lite modernare likaså har den även försetts med tvåkrets bromssystem med servo. Notera ovan att reglage för värme och ventilation saknas, bilen har inget värmepaket alls, tydligen ansågs det onödigt dit den skulle. Däremot sitter det en grov slang i varje framskärm som har var sitt intag brevid kylaren som leder friskluft in till kupén istället.
Dock är den utrustad med den idag sällsynta kombinerade backspegeln och sökarlampan.
Och för oss lite mer nördar är denna plåt väldigt intresant läsning, det är "body plate" som var föregånagre till det standardiserade VIN-systemet, Vehicle identification number.
Övre raden läses U5SF-130515
U = Motor, 272" V8 på 173 hästkrafter
5 = 1955
S = byggd i Somervillefabriken, Massachusetts
F = tvådörrars Victoria coupé
Övriga siffror är serienumret.
Nedre raden bekräftar att detta är en äkta glastakare med koden "64B"
"RE" säger att bilens färg antagligen är korrekt, röd och vit.
"L" är utrustningsnivå i det här fallet Fairlane Crown Victoria, nästa fält är blankt, detta är för varianter av detta, Crown Victoria fanns bara i en modell.
"09B" är datumkoden för när bilen är tillverkad , den nionde februari 1955.
"4" är transmission, i detta fall den treväxlade Cruise-o-matic automatlådan.
"3" bakaxelutväxling, 3:70-1
Och slutligen "X" som är en sällsynt syn på en sådan här chassiplåt, den står för Export.
Crown Victoria var en populär bil, hela 35164 stycken såldes 1955 varav 1999 hade det genomskinliga taket. Men denna gimmick blev som sagt ingen succé för året efter såldes som nämndes bara 603 stycken med glastak, eller såldes gjorde dom egentligen inte. Många 56:or förblev osålda och där har vi förklaringen till varför just Kromvicken alltid varit såpass vanlig i vårt land, för många av de osålda bilarna skeppades över till Sverige för att säljas här.
Impalas Imperial och annat blandat
Vi börjar med bilen som syntes här: januariblandning. som ny fått lite snö på nosen. I denna nos sitter en annan trevlig överraskning nämligen en 348" motor vilket bör varit tämligen ovanligt i en fyrdörrars Bel Air.
Chevrolet Impala 1960 med snö på nosen, en hyfsat bra Sport coupe som ankom i Januari
Impala har tre bakljus per sida, de billigare modellerna Bel Air och Biscayne bara två.
Och under lite mer snö står ännu en Impala 1960, en fyrdörrars hardtop sport sedan, och detta är på alla vis en mycket fin bil, troligen en av de finaste Impala 1960 som finns i vårt land.
Prydlig inredning i rött som gör sig vacker mot den vita lacken, 60:an behöll den fantastikt tuffa instrumentbrädan från föregående år.
Chevrolet 1959-60 är ju jättepopulära här, däremot ser man inte en 61:a särskilt ofta, men visst var den nya "bubble top" coupén för 1961 en vacker bil. Denna har också 348" motor och verkar av allt att döma härjat på dragstrips emellanåt, kanske renatav ända sen den var ny. 348"-motorn var bland det värsta man kunde köpa i en standardbil då.
50 års dragrace nostalgi samlat i bakre sidorutan...
En annan ovanlig bil hämtas upp av sin nya ägare, en Imperiual Crown cabriolet från 1967. Hos Imperial tog man det lite lugnare än hos Cadillac och Lincoln, bara 577 sådanan här cabrioleter byggdes.
En annan mycket ovanlig moparbil, Dodge Polara cab från 1970, desas byggdes bara i 842 exemplar.
Snygg kombination med grön bil, grön inredning och beige topp.
Mercury Custom från 1956 har precis rullats ur containern, Mercury hade tre modellserier detta år, Medalist, Custom och Monterey i stigande skala. Custom 2dr byggdes i hela 16343 exemplar men dessa tvådörrars "stolpe" är idag en ganska ovanlig syn.
Fords top of the line modell 1953 hette Crestline, och populärast av de tre modellerna i den serien var Victoria hardtop coupén som den här, hela 128302 Fordköpare beställde denna snygga coupé 1953.
Ford galaxie 1964 är en populär modell här i Sverige, och den var populär hemma i USA som ny också, över en kvarts miljon Galaxie 500 coupes inklusive 500XL modellen såldes.
Och avslutningsvis en lite ovanlig europé som hittat tillbaks. Det här är den sista versionen av Porsches långkörare 356 som byggdes ända fram till och med 1965. Trots att en nya 911:an hade kommit redan 1964 var efterfrågan på 356 fortfarande stor främst i USA, så därför behöll man modellen i programmet ett tag till. Detta är en 356SC från just 1965 vilket innebär att den har den stora motorn på 95 hästkrafter och dessutom är denna utrustad med den ovanliga takluckan.
Och här är bilen på väg ut ur Göteborg för vidare transport till Estland där den skall renoveras grundligt innan den kommer tillbaka till Sverige.
Buehrigs bästa
Två intressanta trettiotalare har nyligen inkommit till Sverige, jag vill presentera båda två här för att sätta dom i perspektiv till varandra. Den första är en Buick Roadmaster från 1937
Skicket får väl beskrivas som orenoverat... 75 år sätter sina spår, men här kan man ändå ana bilens forna storhet, med genröst passagerarutrymme, inbjudande baksäte med armstöd och infällda askkoppar och högt i tak. 
Buick Roadmaster var en pampig stor bil med en hjulbas på hela 330 centimeter, prislappen var ganska bra tilltagen också på 1518 dollar för denna touring sedan. I sin form är detta en ganska typisk bil för 1937 med sina lysen placerade spearat vid fronten, separata skärmar, fotsteg och en hög profil.
Med detta som referens är det inte svårt att föreställa sig vilken uppmärksamhet nästa bil väckte vid samma tid. 
Det här är en Cord 810, och dess radikala design placerade den redan som ny på Museum of modern Art i princip direkt efter sin presentation i November 1935. En "milestone car", som blev legendarisk redan i sin egen samtid. Gordon Buehrig hette mannen som dikterade denna formen, och dess specifika kännetecken är dels grillen vars horisontella ribbor går runt hela fronten ända till framdörrarna, som kom att kallas "coffin nose" och för första gången sågs dolda strålkastare i framskärmarna. 
Vad som mer var radikalt 1936 var avsaknaden av fotsteg samt lister och övriga ornament. Det finns bara ett enda emblem på Corden och det sitter fram under grillen som synes ovanför. Bilen är "clean" helt enkelt, och dessutom otroligt låg i sin profil, inte mycket högre än många moderna bilar av idag. Detta har sin förklaring i att den är nästan lika extrem under skalet också.
Cord 810 var framhjulsdriven, liksom sin föregångare Cord L-29 som byggdes åren 1929-31, innan man gjorde ett uppehåll på några år och återkom som sagt 1936 med modell 810 som döptes om till 812 året efter. Motorn byggdes av Lycoming speciellt för Cord och var en V8 på 130 höästkrafter. Denna var kopplad till en mycket speciell växellåda som låg framför motorn. Lådan var fyrväxlad fullt synkroniserad vilket bara det var i princip unikt på den här tiden, dessutom var den elektriskt styrd med en slags preselector på rattstången. Prototyperna hade haft tryckknappsautomat men det ratades och ersattes raskt med denna funktion, utveckad av Bendix.
Cordens bräda likande inte heller mycket annat, nästan som ett flygplan med en uppsjö av instrument inpassade i en vacker panel av rosenpolerat stål. Preselectorn till växellådan syns på rattstången. Bilen har bland annat varvräknare och oljetrycksmätare. De två stora rattarna på panelen öpnnar vindrutorna, och längst ut i varje ände syns en liten vev, dom är till att fälla upp lamporna med, som alltså gjordes manuellt.
Ombonat i baksätet, dock är sikten bakåt inte mycket att hurra för, men någorlunda bättre än flera andra från tiden då bakrutorna sitter förhållandevis långt ner. Här ser vi också att detta är en Cord 810 Westchester sedan som var 5-sitsig enligt Cord, det fanns en lite dyrare Beverly också, som hade armstöd i sätena och därmed blev fyrsitsig. 
En "hal" design med fastbackstil. Senare gick det att få ett utbyggt bagageutrymme som tillval. 
De tuffa avgasrören som går in i skärmarna är dock en detalj som inte stämmer riktigt, dessa fanns på de bilar som försågs med kompressor, och detta fanns bara att tillgå på model 812 som byggdes 1937, men detta är ju en 810 och har ingen kompressor alls under huven. Kanske, så gick det att få dessa sent under 1936 som "option" eller så är det en modifiering av någon tidigare ägare?
Cord hade som sagt gjort ett uppehåll på ett par år efter L-29:an innan man gjorde comeback med denna radikalt nytänkade modell som saknade motstycke i sin samtid. Men i Erret Lobban Cords imperium ingick även Duesenberg och Auburn som alltjämt var i produktion fram till 1936, dock i krympande skala. Den nya Corden blev dock inte den succé som skulle rädda företaget från undergången. 1936 producerade man 1764 stycken. 1937 breddade man sortimentet med ett chassi med längre hjulbas, och dessutom kunde Lycomingmotorn fås med kompressor vilket skjutsade upp effekten till 170hk. 1066 bilar av 1937 års modell hann byggas innan Errets imperium föll samman och portarna slogs igen den 7:e augusti 1937. 
Westfalia från Väst
Volkswagen Westfalia är närmast ett begrepp, denna campingvariant erbjöds genom Volkswagens egna återförsäljarnät i otaliga versioner från 1951 ända fram till och med 2003. I USA såldes dessa med namet Campmobile och just en sådan grön har nu anlänt från San Fansisco. 
Dessa campingbussar blev enormt populära i USA, några totalsiffror verkar inte finnas men 1969 hade man byggt 50000 Campers, och över 80% av dom hade gått till USA, nåfgra år låg exporten dit på närmare 90% av produktionen. Det här är en Campmobile av 1978 års modell, och då har den givetvis det karakteristiska pop-up taket som gav plats för en extra bädd alternativt full ståhöjd. Skicket är att beteckna som ganska gott, med lite uppfräschning och fix med interiören så är detta en mycket fräsch semesterbuss. Den verkar levat ett ganska bra liv i soliga Kalifornien, solen har inte bränt sönder den, och rost är där ett okänt begrepp. Westfalian har bytt en västkust mot en annan, för dess nya hemadress i Sverige är Varberg.
Färgmatchande grön plaidinredning både fram och bak, i överlag är denna Westfalia i mycket gott skick. 
Kaxigt klistermärke i sidorutan visar tidigare ägarens status...
Westfalia-werke i Rheda-Wiedenbrück har en längre historia än vad man kan tro, redan 1844 startades firman av Johann Knobel för tillverkning av verktyg och jordbruksredskap. Senare började man bygga hästkärror och på 1920-talet slog camping och turismen igenom, då byggde Westfalia både husvagnssläp och påbyggnader till vanliga bilar, tidiga campers alltså.
Under kriget totalförstördes fabriken, men dom lyckades resa sig och visa upp en enkel husvagn på Hannovermässan 1947, dock såg företagets framtid mörk ut. Räddningen kom i form av Volkswagenbussen 1950, en utmärkt plattform för Westfalia att bygga vidare på det man kunde bäst, campinginredningar.Den första ordern lades faktiskt av en amerikansk arméofficer som ville ha en smart minibuss som kunde fungera som bruksfordon på vardagarna och förvandlas till semesterfordon för helgerna. Westfalia byggde den tydligen såpass bra att officeren kom tillbaks med en order på 50 stycken till! Sedan 1951 var Westfalia mest förknippat med Volkswagen men kom succesivt att bredda sin verksamhet til att bygga om alla slags fordon. Samarbetet med Volkswagen tog slut 2003 efter att Daimler-Chrylser hade köpt upp majoriteten av företaget två år tidigare.
Under denna period byggde man istället konverteringar på Mercedes och Dodge-fordon, men sedan 2008 är Westfalia Van Conversion återigen ett fristående bolag. 2010 försattes företaget i konkurs, men produktionen fortgår ännu under rekonstruktionen.
¨
Campingmys ur VW-broschyren USA 1976.
