svammelsurium

Tidiga vans ser man väldigt sällan,, inte konstigt då dessa gjordes enbart för att slita hårt från första dan.  Här är vi i Anaheim år 1971 och firman Constructors Supply companys servicebil från Santa Fe. Det är en Ford Econoline av 1971 års modell.

Tustin Village TV är alltså TV-reparatören som vi ser här på familjen Melins uppfart på North Wright street med sin Ford Econoline årsmodell 1962, notera även dekalerna för Zenith Color, man hade alltså Färg-TV långt före oss i den här delen av världen. 

Hos Nabers i Costa Mesa dyker denna lilla Chevyvan upp från Budget Uniform rentals. Killarnas arbetsklädes behövde ju bytas ut och tvättas med jämna mellanrum och det fanns alltså verksamhet för att sköta även detta. Den van är från 1970 och modellen hade funnits sen 1966, men ännu inte hunnit bli särskilt stora.

Även verktygen måste ju servas och bytas ut i Nabers verkstad, då fanns det även en firma som skötte den detaljen, här syns Cornwell Quality Tools egendomliga utility van som är en Ford årgång 1957 på besök hos Nabers 1957. Dessa tidiga frambyggda vans kallades även Step vans med lågbyggda specialhytter som alltså gjorde det enkelt att kliva i och ur, nånting dessa chaufförer gjorde kanske dussintals gånger på en arbetsdag. Numer är dessa step vans ytterst sällsynta.

Och här ser vi diskmaskinsrepapatören på utryckning i ett nybyggt villakvarter i Santa Ana 1967. Skåpbilen är en Ford F-100 av 1958 års modell. Denna kaross typ kallas oftast för delivery van, eller panel van då den helt saknar rutor bakom hytten.

Telefonbolaget Pacific Bell med telereparatören Edward Folks i Santa Ana 1962 med en Ford Econoline. Dessa första Econolines var baserade på Fords falcon och var därför ganska nätta. Notera att denna telebil även har röda utryckningsljus.

Westminster Fire department i Santa Ana hade alltså vita brandbilar. Dessa typiskt amerikanska brandbilar med öppen hytt och allting prydligt och åtkomligt utifrån ser man ofta än idag, och denna fordonstyp som just denna Crown Pumper var redan då 1965 redan gammalmodig.

I det närbelägna Costa Mesa hade man i alla fall röda brandbilar, och med tak.  Eller mer korrekt är detta en en tankbil. Det finns stegbilar, slangbilar, pumpbilar, tankbilar och släckbilar hos en brandkår, men det finns faktiskt ingenting som heter brandbil! Detta är en Ford ur C-serien årgång 1964

Mjölkbilen i Graden Grove är en Divco. Dessa rundnätta Divcos var en mycket vanlig syn i alla amerikanska förorter. Divco byggde i många år just dessa charmiga mjölkbilar så årsmodell är obestämbar men kortet är taget 1966.

Lika synonymt med amerikanskt förortsliv som Divco-truckarna , äppelpaj och baseball på söndagar är ju givetvis gula skolbussar. Här står chauffören John Berry vid Tustin Higshs GMC buss 1965.

Och naturligtvis är glassbilen ett välkommet besök, här är syns Jack Corbin för Good Humor Ice cream på sin runda i Santa Ana 1967. Glassbilen är eb Chevrolet Apache årgång 1961.  Good Humor är ungefär amerikas motsvarighet till GB och är störst på marknaden än idag.  

Hembakat och hemkört bröd fixade Charlie Shamel på Helms Bakeries, bild från 1967 och Chevrolet C-20 edeliveryn har några år på nacken.

Tex Boswell var en "handyman" som gärna ställde upp med diverse jobb i trakten , här syns han år 1962 med sin 1956 års Volkswagen pickup. Men han var bara "handyman" på fritiden, då han i sitt ordinarie jobb var navigatör på en Boeing 707 hos United Airlines främst på linjen Los Angeles-Honolulu.

UPS service i Anaheim körde också Ford Step vans som man ser skiljer sig en del från Cornwell Quality Tools skåp ovan. Dessa gick att skräddarsy efter önskemål och denna ser riktigt gedigen ut. Årsmodell 1957 eller 1958.

Ford Econolines var tydligen oerhört poppis bland småföretagare, här syns städtillbehörsfirman Dust Chex lilla firmabil med chauffören Bob Mean i Garden Grove 1963

Mera glass, Joe Gibbon med sin lilla Cushman Truckster i Santa Ana 1961. Cushman gjorde små nyttofordon som golfbilar, lantbruksfordon, skotrar och denna Truckster som är väldigt snarlik den italienska Piaggio Ape som troligtvis varit förebilden.

Dessa egendomliga fyrkantiga postbilar kallas för "zip vans" och använda uteslutande av US Mail, denna byggd på Ford-bas och är från 1971. Noteras bör att dom även har speciella "government" nummerplåtar.

Ron Elizada med en äldre zip van från Willys årgång 1962, här i livet efter posttjänstgöring i Anaheim 1974. den har "civila" nummerplåtar och har även fått en uppsättning mag-fälgar!

Och när man trodde man sett det mesta så står den ju där i hyllan och är sådär oemotståndlig,

jag kunde bara inte motstå denna festliga planslip som Rusta hade i sitt sortiment!

Vad tänkte man när man kom på den här tokiga idén med en blommig slipmaskin?

Vad skall grabbarna på bygget tänka när man visar upp sin blommiga slipmaskin?

Mycket konstiga verktyg har man sett och samlat på sig genom åren men den här intar numer hedersplatsen i min verktygshylla.

En trevlig trio små vagnar som åkt långt. Det är på den stora bilsalongen i New York 1961 och främst står den nätta roadstern Sabra flankerad av en Carmel och i bakgrunden stationsvagnen Sussita.  Vad är nu detta för egendomligheter som hittat till New York?

Jo det är vagnar från det nybildade Autocars Co ltd i Israel!  Sabra roadstern är ett verk i samarbete med engelska Reliant, de övriga vagnarna ur Sabras sortiment hade Fords motorer men i örvigt helt utvecklade hos Autocars i Haifa, Israel .

Ett västgötatroll var 13:e minut var man stolta över i pressen 1959. Detta år rullade det för första gången ut över 10000 bilar från fabriken i Trollhättan. 

1960 skickade man de första västgötatrollen på långresa, här står en sändning och väntar på vidaretransport i Newark New Jersey våren 1960.

Bu eller bä för SAAB? Tja, det är ju klart det finns alltid en marknad för lite mer exklusiva uddamärken. Men det förutsätter att man bygger en exklusiv uddabil med nån tillstymmelse till kvalité för att det skall funka... Farsgubben tillhör den typen av folk som byter bil varje år, och det passerade nio Saabar på raken en period. Samtliga hade irriterande småfel, som man inte skall acceptera på en kvartsmiljonbil. Och några bilar hade riktigt allvarliga fel. En behölls såpass länge att den fick besiktigas, åtta tvåor efter 2000 mil är ju inte nåt att öppna champagnekorkar för va?

Saabs "räddning" ligger inte i att GM eller staten eller övriga allmosor skall pumpa in pengar i ett svart hål utan att man får börja bygga bilar som inte trillar isär istället.

Det finns inga idéer som är för tokiga att förverkligas bara det finns ekonomisk backning för det.  Denna heltokiga tingest lekte man med hos Avro Canada i slutet av femtiotalet och som en flyghistoriker konstaterade  : Antingen måste dom vart jäkligt packade, eller så hade dom sett på alldeles för mycket dåliga science-fiction filmer.

Jag tror dom var rejält packade och tittade på massor med Ed Woods filmer för vad man försökte göra i den verkliga verkligheten var att imitera ett utomjordiskt flygande tefat!

Saken, som kom att kallas AV-7055 skulle fungera dels som en slags hydrodfoil-svävare och med en stark turbinfläkt driven av tre Continental J69 turbojetmotorer och diverse sinnrika system kunna accelerera blixtsnabbt rakt upp, och då på samma sätt röra sig i sidled, framåt bakåt eller nedåt. Och skulle kunna göra detta i farter runt ljudhastigheten mach 1!

Man testade farkosten ambitiöst, och de nu något nyktrare ingenjörerna modifierade den hela tiden, men hur man än gjorde så blev det inte riktigt vad man tänkt sig. På ett par meters höjd över marken blev den helt okontrollerbar. Den kunde med viss möda ändra riktning luften utan att haverera. Toppfarten på mach 1 var man en liten bit ifrån, inte vid något test framfördes den snabbare än 35 kilometer i timman och då tippade den över.

Till slut vägrade piloterna befatta sig med fanskapet och tefatet ställdes undan för gott 1961.

Vid samma tid, hos Hiller, hade man tydligen också firmafest. Man fick fram en vild idé om att förse infanteriet med en flygande plattform. Tanken var att man skulle lufthoppa sig fram i terrängen i en rasande fart på en slags rotordriven plattform. Den styrdes genom att soldaten lutade sig för att styra farkosten med vikten. Ett system som med viss träning nästan fungerade som det var tänkt. Bortsett från en sak, som soldater förväntas göra ganska mycket, nämligen att skjuta. Att sikta samtidigt som man balanserade på Hillers apparat var helt omöjligt och rekylen skickade soldaten och plattan tumlandes baklänges.

UFO rapporterna måste duggat tätt över Connecticut sommaren 1943, mn det var inga utomjordingar, bara Vought som var ute och testade sin V-173 "Skimmer"

Tanken med Skimmern var ett kompakt plan som krävde lite utrymme både för förvaring och för start och landning, idealiskt för hangarfartyg alltså.

Var flygande pannkakan en flopp då? ? Nej, definitivt inte, V-173 uppfyllde alla förväntningar, över 200 provflygningar med bland annat Charles Lindbergh som testpilot så var allting bara positivt, så i Augusti 1945  byggdes den vidareutvecklade  XF-5U, den skulle ha en toppfart på 680km/h och en landningsfart på bara 65km/h, V-173 prototypen hade landat under 50km/h.

Oavsett hur intressant och dugligt planet var så drogs proppen ur, jetmotorer tyckte flottan och flygvapnet var mycket häftigare än propellersnurror, och dessutom så satte byråkratins stop för anslagen. XF5-U skickades till skrotning innan den ens hade lyft.

Men Vought hade tänkt i cirklar redan vid sin första konstruktion för McCormick Harvester 1911.

 Men så är det ju så att man får ju sällan ha sina tankar ifred för ungefär samtidigt i en hemlig hangar i det djupaste av Tyska riket 1944 står nämligen en liknande flygande pannkaka.

    
Den benämns Sack AS-6 men flögs bara enstaka gånger, tvärtemot Skimmern var denna lite
 väl vinglig. Den förstöred vid en lufträd 1945 och kom sen atthackas upp till brasved.

Nemuth Parasol byggdes av ett gäng studenter i Florida 1934. Tanken var att man vid motorstopp skulle kunna "dala" ner säkert... om eller hur det funkade finns ingen uppgift om.

Yamaha är inte kända för sin karriär inom bilbranschen men mindre känt är att dom legotillverkar en hel del modeller åt de större tillverkarna. Dock har dom emellanåt gjort ett par egna trevare med fyrhjulingar. Dessa två prototyper härstammar från 1961, överst en vacker roadster som kallades YX-30, som sedan försåg med nytt skal av inte fullt så elegant snitt..

'

I förlängningen kom denna vagn dock indirekt leda till den legendariska Datsun Z.

Elegant och sportig coupe från Toyota 1963. '

Willys gjorde sig inte så kända i USA för sportbilar direkt, men däremot Willys i Brasilien byggde bland annat Renault Alpine på licens under namnet Willys Interlagos. 1963 presenterade prototypen Capeta som var tänkt som ett komplement till Interlagos, men det blev bara en enda Capeta och den finns bevarad än idag.

MG EX234 var ett förslag till att uppdatera MGB:n 1964 . Pininfarina svarade för den smäckra designen, som det tyvärr inte kom att bli nåt av.

En bisarr skapelse från Citroen och baserad på en kortad DS. 1965 funderade man på att ta fram en sportpadda, men sen slutade man fundera på det och strök projektet.

Såhär skulle Jensen Interceptor se ut från början var det tänkt, men slutresultatet kom att skilja sig ganska markant.

1972 syntes en större Jensen-prototyp testas, det var FFF-100, men den kom aldrig att materialiseras.

1966 provade Jaguar ut ett dubbelt lyktarrangemang på E-type vilket tydligen inte föll i smaken.

En P1800 fastback? Ja det hade vi kanske fått se. Fissore byggde denna 1966, fast den fick tummen ned av Volvo och försvann spårlöst.

Så här skulle SAAB 99 egentligen sett ut. I och för sig ville Sason och designteamet ha rektangulära lyktor men fick nej av ledningen för det skulle bli alldeles för dyrt att ta fram. Räddningen kom dock från oväntat håll. Samtidigt så lanserade Renault sin modell 16 med just detta och rektangulära lampor blev då ekonomiskt möjligt även för SAAB och 99:an modellerades om en sista gång igen.

En Sonettkonkurrent som kunde blivit. UVMV-Skoda 1100GT var en nätt sportvagn som testades och byggdes i ett par exemplar runt 1970 men nåt mer blev det inte av denna käcka tjecken.

En märklig ryssbil var Maksi som enligt uppgift gjordes 1967. Mycket lite känt, antagligen ett verk av en så kallad "fristående" byrå. Dessa var i regel knutna till ett universitet eller forskningsanstalt, som i sin tur underställdes någon konstruktionsbyrå, som var underställd nån gren av politbyrån, som var underställda centralkommittéen. Byråkratin var lång, krånglig och minst sagt luddig i Sovjet så hur och varför en del projekt godkändes eller underkändes verkar inte gå att reda ut i den snåriga beslutskedjan.

Ferrari brukar i regel inte gå in i några återvändsgränder när dom laborerar fram nya modeller, men just 408 från 1988 hamnade i en sån och skrinlades.

Ett svenskt sportbilsprojekt som presenterades 1991 var den spännande Mayo P1. Bilen byggdes av Leif Mellberg efter design av Sune Envall. Tyvärr blev det bara en enda Mayo och projektet rann ut i sanden.

Dodge fabrik på Conner Avenue i Michigan är lite speciell för där bygger man nämligen Viper.

Här syns en del av den troligen rätt stolta arbetsstyrkan med några av dagens färdiga 600 hästars Viper med V10 motor.

På personalparkeringen vid Nabers Cadillac ser vi en del vagnar som vid dessa år 1968-69 var lite åren komna redan då

John Schinenfeld har hittat ett riktgt gammalt lyxlok, en maffig La SAlle cabriolet från 1938. La Salle byggdes av GM åren 1927-40 som en slags budget-Cadillac. Med ett nypris på 1415 dollar så var den runt 400 dollar billigare än storebror Cadillac.

Johns garderob skulle nog en hel del rockabillyfans idag kunna mörda för att få tag i.

Lloyd Amplers Chevrolet 51:a är här alltså sådär 18 år gammal, men kan nog se rätt hygglig ut med lite puts och omvårdnad. En sån här bil kan inte kostat många dollar då.

Johnny Smith har en 1954 års Ford Crestline Victoria. Nästan 100 000 sådana här snygga coupéer byggds hos Ford detta år och ytterligare 13000 med plexiglastak, dessa hette Skyliner och är idag mycket åtråvärda vagnar.

Robert Smith med en Oldsmobile från 1956, tolv år gammal så ser den rätt skamfilad ut, dessa vackra bilar var helt passé på den här tiden.

Ray Schreffler med en styvt 20 år gammal Cadillac av 1947 års modell, sista året innan man lät bakskärmarna få små fenor, som senare bara blev större och större.

Floyd Elkind hade också en pampig fyrtiotalare, Chrysler Windsor var visserligen en billigare modell med sexa till skillnad från den dyra New Yorker som hade rak åtta under huven. 1946-48 års Chrysler går i princip bara att skilja åt på serienumret.

Här är Chuck Donnell med en rätt fin Pontiac Catalina från 1959, det står ännu en 59 Catalina cabriolet i bakgrunden, även en rätt ny '67 Cadillac som har fått lite ont i plåten och skall antagligen in i plåtverkstan för lite kosmetika.

I plåtverkstan jobbade på denna tiden Richard Parson, som även han till vardags körde 59:am en Buick Le Sabre cab.

Ramon Lowe var speciellt utbildad bromstekniker, och när han inte skruvade kundbilar så mekade han på sin 1958 års Pontiac Chieftain, som det kördes race med på helgerna. Karossen är en tvådörrars sedan, en karosstyp som var att föredra ur racing synpunkt. Dessa hade lägst vikt och maximal vridstyvhet. En anledning till att just dessa tvådörrars med stolpe är sällsynta idag.

På nästa bild Ramons Chieftain i depån på OCIR, Orange County raceway. Av siffrorna på rutan kan vi dra slutsatsen att man satsade på bracket-racing, index på 13,17 sekunder är rätt så imponerande för den här bilen med sin 370" motor.

När man sitter i tröga bilköer så drömmer man sig oftast bort om att vara ensam på vägen .

Tänk då att vara ensam bilist på en hel kontinent

1962 kom den första personbilen till Antarktis, och det var faktiskt en liten Volkswagen som kom att tillhöra den australiensiska forskningsbasen Mawson. Varför man tog med den var för att man kom fram till att det flacka landskapet med hårdpackade is och snö lämpade sig för en vanlig bil främst när man behövde komma fram lite snabbare än vad en snövessla eller hundspann tillät.

Här står världens ensammaste bilist, Ray McMahon vid sin VW på Antarktis polarplatå  

Enda trafikanterna i denna avkrok är basens egna snövesslor och några hundspann, höger eller vänstertrafik spelar ingen större roll, hundar är dåliga på högerregeln och förresten finns det inga vägar heller.

På Münchenmässan 1951 visade Borgward-Hansa upp den här sportiga coupén som sen aldrig sågs igen.

En rejäl stationsvagn från Steyr, färdigställd 1952 men som blev om intet. Istället fick det österrikiska bolaget nöja sig med att licenstillverka Fiats under en tid framöver.

Ett par år innan Austins "hundkoja" revolutionerade bilvärlden med sin kompakthet sytes den här lilla lustiga saken stryka runt vägarna i Warwickshire där Hillman hade sin huvudfabrik. Hillman Slug hette den och är från 1955.

En Skoda som vi antagligen är lika glada åt att den inte blev nåt mer av är den här prototyp 989 från 1958.

En annan östeuropé, från östtyska Wartburg kom den här lilla sportcoupén som visades 1961.

Rovers vackra P5 serie byggdes inte som nånting annat än sedan, men tidigt gjorde man en rätt rejäl och påkostad  stationsvagn på prov 1961.

Jaguar byggde heller aldrig skåpbilar i egen regi, dock så kom en del utomstående verkstäder att bygga om ett antal för kunders räkning. Men denna sportiga kombi byggdes på försök av Jaguar själva på mk.II:ans kaross 1962.

Likaledes gjorde Aston martin aldrig heller några fyrdörrars sedaner innan Lagondan presenterades 1975, med ett undantag av denna prototyp vid namn MP230 från 1969. I stora drag en fyrdörrars DBS, och visst blev den riktigt vacker.

I slutet av sextiotalet blev det populärt med sportiga kombibilar såsom Volvo 1800ES och Reliant Scimitar. 1971 presenterade Peugeot denna vackra Pininfarinadesignade sportkombi som baserades på 504 coupén. Riviera hette modellen som dock bara gjordes i detta enda exemplar.

Likaså gjorde Brasinca i Brasilien en liknade kaross på sin Uirapuru coupe ett par år tidigare, även här bara i ett exemplar men denna kom faktiskt utanför utställningshallarna och användes under ett par år som polisbil i Sao Paolo!

Rovers SD-1 serie var en femdörrars hatchback men tidigt föreslogs det även en kombiversion av den, men den åkte direkt in på museum och där står den än idag.

De Tomaso Deauville var en sidomodell hos sportvagnstillverkaren som byggdes från 1971 ända till 1985 men på dessa år gjordes totalt bara 244 exemplar. Den sista Deauvillen byggdes underligt nog som kombi, till Alessandro de Tomasos fru, men fick husarrest och står ännu på De Tomasos museum.

GMC:s dräparvagn Syclone byggdes bara som pickup och fick en syskonmodell i skåputförande som hette Typhoon. Men på prov gjorde man en fyrdörrars Typhoon också .

Emellanåt ger sig underleverantörer på att tillverka bilar i hela stycken. De flesta har väl nån gång fipplat med trilskande SU-förgasare, men 1935 byggde Skinner Union, SU, en rätt fin coupé som fick kaross från Jensen ( som senare även dom började tillverka bilar under eget namn)

Bendix är kända för bland annat sin innovation Bendix-drevet som än idag triggar igång startmotorer världen över, men förutom sina bidrag inom det bilelektriska så presenterade man 1934 denna välbyggda sedan med påtagliga influenser av tidens strömlinjemode.
 

Budd gjorde i vanliga fall karosspressningar åt främst AMC-Rambler och 1964 så visade man upp denna häftiga sportbilen baserad på Ramblers mekanik. Var inte ämnad för produktion utan mer en show-bil.

Säkerhet experimenterades det mycket med under femtiotalet, denna hiskeliga tingest kom från Cornell-Liberty 1956 som egentligen byggde grejer åt flygindustrin.

1957 så presenterade en tämligen mekaniskt begåvad katolsk präst i New Jersey denna bisarra "safety car" under namnet Aurora. Mekanik kanske han kunde, men design var en annan femma. Aurora återfanns och renoverades för några år sen av den engelske customfantomen Andy Saunders. 

Idag är det populärt att blåsa liv i gamla märken i nya skepnader som så skett med Maybach, Bugatti, Invicta, Spyker och flera andra men redan 1962 hade GM planer på att låta La Salle återuppstå. La SAlle byggdes mellan 1927 och 1940 som ett budgetalternativ till Cadillac. Denna prototypens framdragna skärmar med en smal "grill" i varje skulle återknyta till den höga smala fronten som var typisk på de sista årens La Salle.  Men i sista stund ändrade man sig och lät modellen istället säljas som Buick Riviera.

Österifrån, detta är faktiskt en Trabant, en stor-Trabi med fyra dörrar planerades det för 1961. vad det verkar som en mycket modern design för sin tid, men den slopades och parkerades omgående på fabrikens museum i Eisenach.

Jensen Nova var ett projekt som blev en återvändsgränd. Storvuxen GT coupé byggd 1965 som föll på ekonomiska tillkortakommanden.

P-500 var en planerad stor-Daf som kanske kunde hållt liv i den holländska tillverkaren ett tag till men istället så skrotades projektet 1968 och några år senare köpte som bekant Volvo upp hela rasket.

Jaguar E-type lades ner 1975 och ersattes av den helt nya XJ-S, men 1978 visde Pininfarina upp denna vackra Jaguar-baserade conceptbil som kunde blivit en värdig E-type ersättare men Jaguar fann det onödigt att komplettera XJ-S modellen vilket är synd på en sån här vacker vagn.

En Aston Martin Lagonda vi gärna skulle vilja sett mer av, men det byggdes bara en enda coupé av den på prov 1986.

Volvo byggde faktiskt ett par stycken olika öppna prototyper på den egendomliga 480-modellen, men då den redan från start fick ett välförtjänt dåligt rykte så blev inget av den öppna versionen heller.

Sen länge har man döpt, bilar, flygplan och allehanda fordon efter olika djurnamn, ibland med symbolik återspeglad i namnet, så därför får man se det som logiskt att Avro döpte denna till Bison.

Men i brist på fantasi så kan man ju som Blackburn döpa denna snarlika modell till Blackburn Blackburn

Att låta flygkroppen vara en del av den bärande vingytan är ett genialt knep för maximal lyftkraft och minimalt luftmotstånd. Flera använder denne enkla form av "lifting body" design men bland pionjärerna räknas nog Burnelli, som syns till höger med modellen A-1 och till vänster samma design på en brittisk Cunliffe-Owen OA-1  Funktionellt, men man hade en del kvar på det estetiska att jobba på.

Tidigare Burnelli med två motorer i fronten och en abnormt bred flygkropp och daterar sif från 1923.

"Duct air" experimenterades det med ett tag också men får väl betecknas som en bisarr aviatrisk återvändsgränd. Italienska Stipa från Caproni hade iallafall vanliga vingar till hjälp, och det ser ut som en "normal" flygkropp gömd inne i tunnan. Coollins Aerodyne var mer extrem, hela lyftkraften skulle genereras av själva "ducten" med motorns propeller som fungerade som en slags hjälpturbin. Vet inte om det fungerade, förresten var tusan satt piloten?

Fairchild 91 Clipper, ett i allmänhet elegant sjöflygplan, men vi glömde nåt, grabbar var tusan sätter vi motorn?

Hilson Bi-Mono var tydligen en idé om löstagbart vingpar, man kunde alltså välja att flyga med en eller två vingar, varför? Hur som helst så har nåt liknande aldrig synts till igen troligtvis på goda grunder.

Ett plan behöver i allmänhet skrov, motor, vingar, stabilisatorer, fenor, landningsställ, men inte nödvändigt vis i någon inbördes ordning av den amerikanska Stout Amphibian att döma

Det här är i grund och botten en ordinär Fairey Battle, men kvalar ändå in här som anomali. Försedd med två cockpits från Hawker Hurricane så fungerade denna som skolflygplan för kommande Hurricane-piloter.

Canardplan har det experimenterats med till och från, egentligen var det första flygplanet av bröderna Wright faktiskt också en Canard dvs med stabilisatorerna fram. Men först långt senare kunde man dra nytta av fördelarna med det.

Foucke-Wulfs F-19  från 20-talet ser lite lustig ut och inte konstigt att den döptes till "Ente" = ankan.

Curtiss-Wight XP-55 Ascender var ett amerikanskt försök runt 1944 med samma profil som dock inte vann flygvapnets gillande.

Burt Rutan och Scaled Composites har experimenterat färdigt med Canard, med sin Spaceship One kastade han flygets vedertagna konventioner helt överbord. Men dessutom så är detta det enda normala (nåja...) plan som lyckats ta sig ut från jordens atmosfär.

Familjen Melin flyttade från Salt Lake City till SAnata Ana och pappa Gus sadlade om från att ha jobbat med radio och Tv i ett antal år till att börja med anställning i Kalifornen hos Flood Control district. Här ser vi han efter arbetes slut med en av Flood Controls arbetsbilar, en Ford F-100 1964. Flood Controls fordon var svåra att missa, orange är ju självklart Orange countys färg.

Larry Donnell med sin Ford Futura Sprint 1964. Detta var första året som Falcon fick V8, och just i den nya Sprintmodellen var detta enda motoralternativet. Ovanlig fågel för bara 4278 Sprint cabbar byggdes.

På uppfarten hemma hos Melins står Nancy Schneider med en 1961 års Ford Galaxie Town Victoria sedan. Ford kallade sina hardtop karosser oftast för just Victorias, medans de vanliga sedanerna hette Town sedan. Bilden tagen en vårdag 1969.

Mera Ford, Michael Donnell far till Larry med Falconen hade en ny Galaxie 500 1966, med Ford-mått mätt var denna fyrdörrars hardtop, som nu inte längre kallades Victoria, ganska ovanlig med 54886 tillverkade. 1966 byggde Ford totalt över 2 miljoner personbilar.

1967 byggs det nya villakvarter i utkanten av Santa Ana och här ser vi antagligen presumitiv husköpare, Martha Bond med en tio år gammal Mercury Monterey coupé. Detta är en tidig 57:a då man under modellåret bytte till dubbla lampor på Montereyn efter ett tag.

1970 är famlijen Pendergraft och hälsar på med en riktigt fin Ford Fairlane från 1957, tösen med kaninen är systerdottern Andrea Pendergraft.

En något äldre Ford, en A-Ford sedan från 1928. Ser ut att vara en riktigt fin vagn dessutom. På den här tiden var veteranbilshobbyn fortfarande ganska liten och utbudet av vad som kunde kallas gammelbilar var ju av kronologiska skäl mer begränsad då än nu.

Bernt Johansson på North Wright Street med en Ford Mustang GT. Denna har fått en uppsättning custom-navkapslar från nån tillbehörsfirma.

Och igen samma kille med en lite större Ford, en F-100 fleetside pickup årgång 1964.

Jean Rieser med sin Ford Falcon av 1962 års modell. Detta är en Falcon Futura vilket man kan se genom att den har separata framstolar, ett enkelt försök av Ford att få en sportigare känsla i lilla Falcon som dock bara fanns med raksexa på 65 eller 101 hästkrafter.

Faye Schmelish här på uppfarten vid sin Ford Falcon av 1964 års modell.

Familjen Rieser gillade falcons här är Kaye Reiser 1966 med sin Ford Falcon av första årgången 1960. Falconen var trots sitt lilla format, anspråkslöshet och milt sagt moderata prestanda en stor succé med hela 435000 sålda redan premiäråret 1960.

Sist ut så träffar vi pappa Gus Melin igen, nu i mer ledig klädsel och en Ford fjärran från den oranga slitvargspickupen, en glänsande ny Ford Country Squire wagon 1965. Läckert svart med vitt tak och helröd interiör ser ut att vara en ovanlig kombination
En påkostad vagn med över 3200 dollar i nypris var detta i samma prisklass som Fords dyraste sedan, LTD som var "top of the line" annars. Ford kallade sina lyxigare stationsvagnar med träsidor för Country Squires och de billigare utan hette Country Sedan, följt av en snikversion som fick heta Ranch wagon.

Kanske nåt som skulle konkurrera med Austin Seven? Men det blev inte nån vidareutveckling av Rovers Scarab med svansmotor från 1930.

Om denna Renault hade kommit i produktion som tänkt 1950 så hade den säkert knyck smeknamnet "Paddan" flera år innan Citroen fick det epitetet.

1951 byggde Plymouth denna XX-500 med hjälp av Ghia denna conceptbil som ser riktigt produktionsmässig ut, men både Plymouth och resten av USA valde en vildare linje istället.

Nash hade också god hjälp av de italienska designhusen, under femtiotalet så ritade ju Pininfarina Nash modellprogram, med ett resultat det råder delade meningar om, men 1956 byggde Pininfarina ett exemplar av en Nash som var odiskutabelt vacker, låg och modern. Som det tyvärr inte blev någon uppföljning på.

Packards Clipper 1955 och 1956 var riktigt vackra vagnar signerade Dick Teague, av nån anledning förkastade man delad grill i sista stund för 1956 års uppdatering.

En trio från Skoda 1956 som det inte blev nånting av, vilket kanske var lika bra. Dessa prototyper hette 976,977 och 978 i turordningen hos Skodaverken.

En rätt intressant design som daterar sig från 1956, det är en prototyp till en småbil från Schweiz som hette Soletta, som det aldrig hördes nånting mer av sen.

Stilrena japaner från tidigt datum, Toyota byggde denna cabriolet med hardtop 1961.

Och året efter denna "type X" coupén i samma stil.

Avslutningsvis en tungviktare i ämnet vad som inte blev, den svenska Kalmar Terminal från 1970.Två lastbilsprototyper byggdes av Kalmarverken och testades flitigt innan projektet skrinlades. En egendomlig detalj var ingången genom fronten som skulle göra det smidigare vid lastkajerna, men misstänker åkarna var skeptiska till denna lösning. 

När projektet lades ned skrotades båda bilarna men den ena är numera räddad.

Vid dagens fika så spånades det om GPS:er. Kompisens Jeep Grand Cherokee är utrustad med en sådan och den pratar med en osedvanligt hum, sensuell röst. Kan tilläggas att frugan inte gillar den nåt särskilt. Hur som helst så funderade han lite om just Jeep kanske skulle ha nån GPS i texas-stil.

Mina kugghjul började snurra och kom fram till att:

-"Lissen'up, son, If ya wanna get yer ass to San Bernadino, I'll get yar ass to San Bernadino, start taking left over here"

Om man missar avfarten... -" Are you being a smartass, boy? When I say next left I gaddamn mean next left at the turnpike or yer ass gonna be fried like Kentuck chicken on a stick over a slow burnin' roaster when driving round'e desert all day long."

Jag tror vi skippar texas style GPS optional... och vi fick heller aldrig se Windows "Bubba" Interface heller.

Trettiotalet var art decon och aerodynamikens decennium. Chrysler och De Soto introducerade "Airflow" 1934, men arbetet med den nya designen hade påbörjats långt innan, och redan 1932 så fimpade man den här extrema coupéen.

Projektet Volkswagen i Tyskland innefattade många aktörer, konceptet med en folkbil lades ut på entreprenad och många prototyper byggdes på specifikationen, denna prototypen bidrog NSU med 1934.

I Frankrike planerades en storcittra, men 1934 var marknaden fortfarande i gungning efter börskrascher och depression så av denna stora  22CV  med V8 motor och framhjulsdrift blev det inget mera av än en prototyp

Under kriget så fortsatte arbetet hos fabrikanterna om än på sparlåga. Hos Packard hade man gott om tid att finslipa på prototyperna, så denna vagn som internt kallades för "Brown Bomber" bytte skepnad en rad gånger, här under 1944 med ett sedanca de ville tak med löstagbar sektion som en slags tidig targa. Fronten känns igen någorlunda på kommande Clipper modeller 1946.

Samtidigt i det tyskockuperade Tjeckoslovakien tog en del modeller fram fram mest genom ockupationsmaktens försorg, Aero var den tredje tillverkaren vid sidan om Tatra och Skoda , och denna P750 Pony utvecklades 1941, med vad som synes en hel del delar från Ford. 1944 en rätt elegant coupe från Aero som kallades rekord

Och denna lilla öppna bil som benämns  Pilat Lidovka presenterades 1943 utan att få någon uppföljning.

Samtidigt i Frankrike pågick arbetet mer eller mindre i hemlighet med att forma den kommande efterkrigstidens fordon, många prototyper hade gömts undan när tyskarna invaderade och en del dammades nu av i gömmorna. Småbilar gällde och märkligt nog kunde Panhard, Renault, Peugeot och Gregoire presentera nästan likadana modeller. Men Gregoires försök med denna lilla bil i aluminium försvann i glömskan medan Renault 4CV, Panhard Dyna , Peugeot 203 och inte minst Citroen 2CV blev klassiker välkända än idag.

Även Rosengart gjorde ett försök efter kriget att göra comeback med denna lilla Supercinq i samma anda men det gick i stöpet och något senare Rosengart likaså efter en satsning på en liten nätt coupé 1953.

Samtidigt norr om kanalen så hade engelsmännen insett samma sak, kriget skulle snart vara över och folk skulle behöva bilar, massor med bilar, främst massor med små billiga bilar. Morris hade utprovat sin nya lilla småbil under nästan hela kriget och här ser man vad som skulle bli Morris Minor, fast än så länge hette den faktiskt Morris Mosquito.

Och hos Rover arbetade man med ett liknande projekt under 1944-1945 som kallades model M, men den begravdes djupt i arkivet.

Morris visade en rätt vild stationsvagn på mellanserien Isis/Cowley 1956, men den som allmänheten fick se senare var en mer konservativ tvådörrars vagn med dubbla bakdörrar och trästomme.

Lika konservativa DKW hade samma år denna prototyp klar, man hoppade över sådär 10-15 års designutveckling i ett svep och kom upp med denna coupé byggd i glasfiber, men det stannade vid en enda bil som förpassades till museet med detsamma.

En liten läcker sak från oväntat håll, nämligen Östtyskland. En riktigt chic landauet coupé med glastak, tvåtonslack och vita däcksidor. Wartburg 311 Bellevue.

Strömlinjeform och art-deco var inne på 30-talet. En av de mest avancerade konstruktionerna 1933 kommer överraskande nog från Volvo. "Venus Bilo" byggdes på uppdrag av LM Ericsson av Nordbergs, men Volvo själva deltog med stort intresse i utvecklingen. Helt släta sidor, med bagageutrymmen infällda i dörrar och skärmar. Bakre stötfångaren utgjordes av reservhjulet som stack ut ur en lucka baktill. Funktionalistiskt och extremt på samma gång.

Bilen försvann spårlöst nån gång på 50-talet.

McQuay-Norris Streamliner hette denna prototyp från 1934, huruvida den var menad att egentligen sättas i produktion vet jag inte, men ett gott exempel på 30-talets experimentlusta och fascination för den nyupptäckta aerodynamiken.

Strömlinjeform från Skoda, prototypen 935 testades 1937.

Hos Bentley kunderna få beställa sina egna karosser, men denna är beställd av Bentley själva, "Corniche" som byggdes av Pourtout för att eventuellt leda till en slags standardmodell. Men olyckligt nog stod den färdig för sent och då  hösten 1939 fick man annat att ägna sig åt.

Hur bilen skulle se ut efter kriget hade man många idéer om, detta är faktiskt ett civilt bidrag från Willys 1945. 

Ford byggde 1946-48 en sportig cabriolet som kallades Sportsman med kaross i "woddie"-stil, dvs större delen av karossen i vackert trä. Det fanns planer på att följa upp det 1949 också men det gjordes bara en coupe och en cabbe på prov med träsidor innan man gjorde tummen ned.

Den klassiska brittiska sportvagnen kunde ha fått en helt ny vänding med denna Triumph som presenterades på Earls Court 1950 , avancerad både i design och teknik men kunderna kom istället att föredra dom mer konservativa modellerna framigenom.

 1957 stod den nya Opel Rekord nästan helt klar men i sista stund skrotades bakpartiet och gjordes om. Dock kom samma parti att dyka upp nästan oförändrat på den engelska Ford Cortina några år senare. Slump? Tror inte det, industrispionage är lika gammalt som industrin själv.

Denna vackra roadster kommer från Spanien, från det då utanför Spanien ganska okända lilla Seat. Mycket snygg sak som bär drag av de tidigare superbilarna från Pegaso, men denna blev dock intet mer än ett kuttersmycke på bilmässorna 1959.

Mer spännande brittiskt, Hillman Asp utvecklades 1963, men ännu valde köparna de gamla sportmodellerna framför alla försök till nydanande.

Detta upptäckte även Morgan vid samma tid som bröt alla sina konventioner med denna coupé, i glasfiber, med stålrörschassi. En handfull byggdes men sen gick man tillbaks till den uråldriga +4 som daterade sig från 1938 och som tillverkas alltjämt än idag.

Här är Saaben som aldrig blev av, eller som Saab själva ens kände till förresten. Amerikanska Quantum byggde racerbilar i byggsats, som midget racers och formelvagnar som man kunde sätta ihop själv och fanns även anpassade till Saabs mekanik. 1962 satsade man dock på en riktig sportbil baserad på Saab-komponenter, men bara en eller två färdigställdes.

1967 försökte man i England återigen radikalt förändra sina traditionella sportbilar främst för USA markanden, som från Triumph den extrema 250K, och återigen bankade man huvudet i väggen, ingen ville ha en modern engelsk sportvagn nu heller.

Avslutningsvis ett annat försök att modernisera ett åldrat men populärt koncept. Förslag från 1973 på en uppiffad Citroen 2CV kallad Pop. Men det var ogjort arbete, den ordinarie 2Cv hade ännu många år kvar på sin popularitet och upphörde tillverkas först 1992.

På min lilla odyssé genom luftrummets abnormiteter så har jag funnit nästan inga japanska knepigheter som kvalar in i fula divisionen .

In som joker dock, Yokosuka Reiun med en knepig sexbladig propeller som drevs av två motorer som satt baktill i planet, vilket gjorden den till ett ruskigt snabbt spaningsplan med sin toppfart på 720km/h. 

Hollands bidrag till dagens omgång, Koolhoven  FK50B med ett saftigt underbett och en flygkropp som verkar mer höra hemma på ett sjöflygplan.

Polens bidrag, PZL Zubr, tyvärr Koolhoven men PZL:s underbett vinner på poäng här.

Englands bidrag, Airspeed AS39, nog det enda plan jag sett med omvänt trepunktställ, betecknades luddigt i flygministeriets specifikation 23/37 som "Special purpose plane" vad nu det kan vara. Men man byggde bara en och en halv.

Från Österrike, eller rättare sagt dubbelmonarkin det österriskisk-ungerska imperiet, då denna Lloyd är tillkommen före dubbelmonarkins fall. Inte så mycket känt alls om den här.

Nästa deltagare, från Italien, en helikopter, eller kanske en parodi på en. Detta är en prototyp från Fiat.

Från Belgien så heter kvällens deltagare Lacab GR-8 och ser ut ha börjat som en bra idé en morgon, men sen verkar konstruktörerna lekt svansen på åsnan resten av dagen.

Från Tyskland, en motor på varje vinge och en på en pinne, Junkers Ju-252.  Hade Ju-52  piloterna klagat på att det blev varmt om fötterna? Nej, men man bestyckade denna med Jumo 211 radmotorer istället för föregångarens stjärnmotorer

Tremotorig fransyska men med maskinerna på ryggen, två fram och en bakåfram. Vad den märkliga jättecylindern i nosen är till för har jag inte den blekaste... Loire 301 

Kalinin Ka-7 Rysslands bidrag till listan, tungt sexmotorigt bomb och transportplan, gjord för ryska förhållanden, dvs flygfält som varierade från usla till värre. Därför krävdes stöddiga landningsställ  (kolla om info)

Hela vägen från USA, den otroliga Pogo. Convair XFY-1 Pogo var första försöket med V-TOL , Vertical take-off and landing. Take-off delen fungerade som tänkt. Landningen var en mardröm även för de djärvaste av testpiloter. Nånting konstruktörerna inte verkat tänkt på riktigt så ingående. Man landade på samma sätt man startade alltså vertikalt, alltså backa planet långsamt neråt utan någon bakåtsikt alls.

Däremellan dessa två moment flög den vid gynnsamma tillfällen nästan manöverdugligt.

Devisen att flyg nära marken och långsamt står i direkt konflikt med aviatikens grundförutsättningar.  Då flyg är det enda transportmedel som faktiskt blir farligare ju långsammare det framförs.   Nu var ju flygplanen dessbättre inte särskilt snabba på den här tiden då detta träd effektivt stoppade denna pilots framfart.  Vad det rör sig om för kärra kan jag faktiskt inte se , men kanske nån annan har nåt bra tips?

En dag på racerbanan 1916.

Från början kördes biltävlingar på vanliga öppna landvägar, som inte ens stängdes av för tävlingens skull, deltagarna fick finna sig i att passera eller möta andra skräckslagna bilister, cyklister hästskjutsar och annat på de undermåliga vägarna som undantagsvis var stensatta genom byarna.

Först på 10-talet började man anlägga speciella racerbanor. Denna bild är från en sådan velodrom 1916, och byggd i trä. Måste varit väldigt spännande underlag om det började regna.
 
  

Racerbilen är en tidig Chevrolet .

Opel byggde denna milt sagt märkliga skapelse redan 1912, nåt liknande gjorde man aldrig igen .

Excelsior var en belgisk tillverkare av rätt lyxiga fordon mellan 1903-1929, när det slogs samman med Imperia, namnet Excelsior försvann helt 1932. Denna roadster från 1928 skulle kunnat blivit enormt elegant men karossmakarna Pennock lyckades schabbla bort det.

Brewster var verksamma i Long Island City, New York,  och denna Buick Town car från 1940 ser mer ut som den rymt ur nån tecknad serie.

Zagato är kända för vågade karosser, denna avviker inte från det, men sådär snyggt blev det inte, väldigt påkostat i miniformatet färd ett är en Fiat 500 undertill.

Virgil Exner, välkänd designchef hos Chrysler lät Ghia bygga denna skapelse på ett äldre Bugatti type 57-chassi år 1951, radikal och spännade för tiden, men vacker, nja...

En annan Ghia-kreation från samma år. Bugatti  byggde bara sporadiskt bilar efter kriget och denna type 101 sedan försågs med en Ghia-kaross som var långt från Bugattis forna elegans.

Mer från Ghia, specialbeställd Ferrari 410 Superamerica 1954, ett litet uns överdesignad bara. 

Pininfarina är välrenommerade för sina eleganta designer, men rutn 1953-54 snöade dom in fullständigt på runda gap. Två bland flera specialare i denna stil här, till vänster Lancia Aurelia Pf200, till höger en Cadillac från 1954.

Mer fiskmunsdesign , Även Bertone gjorde nåt liknade på denna Abarth 1500

Denna tubformade skapelse från Ghia-Aigle 1959 är baserad på en Volkswagen.

Franco Sbarro, verksam i Schweiz räds inget utan lät för en kund bygga om den redan sällsynta Rolls Royce Camargue från 1979 till en slags "Hunting car"

Jag blir av nån anledning alltid barnsligt glad av att se den charmiga tvestjärten Beech Bonanza.  En annan luftburen favorit för mig är även Mooneys modeller med sin kaxiga framåtsvepta fena. Två riktiga karaktärer som verkligen sticker ut band småplan. Och här, i teknekens värld 12/1956 har man ju turen att se både Mooney 18 och Beech Bonanza på samma sida!

På bilden som visar Canon-Shelbyn med team anno 1972, så har dom ju även med en Chevrolet Nomad som några år tidigare importerats av ingen mindre än Junken, legendarisk karaktär inom hotrod, racing och flygkretsar.

Med hela 300 dollar högre prislapp än cabrioleten 1955 var detta den lyxigaste chevan man kunde köpa. Dock fanns denna speciella tvådörrars lyxwagon i blott tre år, den var flott men helt enkelt fel. 1955 såldes 8386 stycken, i jämförelse sålde Chevrolet 153470 av sina övriga stationsvagnar samma år.

1956 sjönk siffran till 7886 stycken.

Sista året 1957 landade man på 6103 Nomads trots att priset justerades ner till bara c:a 50 dollar över cabrioletmodellen.

Men det är en rackarns vacker vagn, som dock är ganska sällsynt i vårt land.

....Buick will build them.

Detta var en mångårig slogan från Buick, redan 1928 ser vi den I en svensk tappning från det anrika Ostermanns som låg på Birger Jarlsgatan, även känt som Marmorhallarna.

Och GM:s jubileumsparad 1945 med denna kreation som kallades Detroit Golden jubilee float med en halv ny Buick ombord.

Specialkarosser var dyra historier, storhetstiden var 30-talet, efter kriget såg markanden annorlunda ut men ännu gjordes det specialare för välbeställda kunder, men även mer uppdrag för de ordinarie tillverkarna som ville ha dragplåster till mässorna.

Oljemogulen Nubar Gulbenkian var noga med att skilja sig från mängden i sina specialbeställda Rolls Royce-bilar. Denna monstrositet byggdes efter Gulbenkians anvisningar av Hooper 1947

Spohn byggde i huvudsak verkligt eleganta och exklusiva karosser åt Maybach, men ibland går det snett, som denna bisarra Maybach tourer från 1936

Efter kriget så gjorde Spohn några försök till comeback med några få jobb men långt ifrån sin forna storhet, som denna hemska Pontiac dom byggde om 1950.

Samt den här saken som byggdes på en simpel VW.

Köng från Basel ligger bakom denna märkliga Riley från 1949.

Ett tämligen horribelt jobb från det anrika Saoutchik 1953 på Cadillac-chassi.

En engelsk major tittade in ungefär vart femte år hos Mulliner och ville ha en bil efter eget huvud, som denna Bentley mk VI som han beställde 1947, skärmarna härstammar från en Citroen och resten av bilen egendomligt kantig med stora glasytor.

1952 byggde man nånting liknande åt samma kund, skärmarna från Citroen B11 återanvändes igen.

Continental S2 beställd av samma major 1960, Mulliner fick "äran" att helt sonika kapa av bakdelen en halvmeter på en standardkaross.

1964 hade Mulliner antingen tröttnat på majoren eller hade inte tid för denna gång fick FLM Panelcraft uppdraget att bygga hans nya Bentley. Vilket var en reguljär Continental S3 med Park Ward-kaross som man modifierade bakre takstolparna på och kuperade bryskt

fyrsitsig Ferrari i engelsk skräddarkostym, 212 Inter med en rätt överarbetad kaross från Abbott årgång 1952

Pininfarina är välkända för sina eleganta och väldesignade karosser, men ibland blir det riktigt konstigt i den verkstan också, som med denna Rolls Royce Silver Wraith 1954.

Grotesk Imperial för kungen av Saudi arabien byggd av Ghia 1956

Denna bisarra Bentley stationsvagn är ett verk av Wendler, som uppenbarligen hade en Mercedes eller två över

FLM Panelcraft var en liten firma som snickrade racingkarosser och en del jobb åt Aston Martin, men frågan är om dom inte tog sig vatten över huvudet med att åta sig att bygga denna Rolls Royce 1961.

Drogo byggde annars strömlinjeformade vackra karosser till Ferraris, men 1966 verkar nåt gått riktigt galet när denna 330GTC fick den här containerlooken.

Frua i Italien byggde denna cabriolet 1971 på det stora Phantom VI limousinechassit från Rolls Royce, vilket innebär att den vid sidan av att vara ful som ett knippe stryk är den gigantisk. 

Ibland uppstår frågan bland en del av oss nördar på vissa bloggar omkring mig, vad är det som är så kul med just gamla reklambilder?

Inget enkelt svar på det men varför känns bilder som dessa så mycket mer levande och äkta trots femtio år på nacken än vad någon överbetald supermodell och tillika överbetald som talanglös reklamnisse kan pilla ihop på sin laptop idag?

Svenska Davis-cup landslaget i tennis sponsrades av ANA och Chrysler 1961, här med deras promotionvagn från ANA, en ny Valiant stationsvagn. Men varför har guldgossarna fått den allra mest snika V-100 Valianten och inte en lite finare V-200? 

Valiant var en stor framgång i Sverige detta år såldes hela 922 stycken genom ANA:s försorg.

Till skillnad mot hemmaplan så såldes dessa inte som Plymouth utan under Chryslers namn, här ser man det tydligare på denna sjuktransportbil från samma år med ett tydligt Chrysler-emblem på bakluckan istället för ett Plymouth dito.

  

AMC Javelin anländer till Finland, 1968 var det fortfarande manuell lossning som gällde i många hamnar.

Nån som kan hjälpa till att översätta denna? Jag kan lista ut sådär fem ord av det och ett av dom är Javelin.

Säg vad ni vill, men jag är vansinnigt förtjust i den bisarra men ändå så förtjusande Tatra 603, här den allra första versionen med tre lampor i fronten.  Annons på tjeckiska, men var i all sin dar hittade dom Oldsmobilen som står i bakgrunden?

Dorothy Butler utanför en presentbutik i Santa ana med sin Chevelle Malibu 1964.

1963 års Dodge är en sån där modell som blivit väldigt förbisedd, detta är en rätt ovanlig Dodge 440 wagon, det gjordes c:a 25000 stationsvagnar i Dodge 330 och 440 serie, och Louis Becker heter hon som hade en av dom.

Dorothy Becker med även det här en ovanlig Dodge. Coronet var Dodge mellanmodell och här är vi ju mest vana vid att se Coronet-modellerna som fräcka coupéer med mycket motorer, men dessa var ju bara avarter av basmodellerna som just denna Coronet De Luxe wagon från 1966. det byggdes över 27000 Coronet stationsvagnar detta år men de är nog svåra att hitta idag.

Året är 1967 och här står Beth Otte vid sin 1963 års Buick Electra.

Helen Rhodes år 1968 med en mycket ovanlig kärra, det är en av bara 596 byggda 1959 års De Soto Firesweep cabbar, som här då är blott nio år gammal men ser ut att vara i behov av mycket omvårdnad. Svårt idag att tro att just då var dessa femtiotalscabbar nästan värdelösa oavsett modell.

Pontiac Tempest cabriolet 1966 vid Santa Anas shoppingstråk i korsningen Tustin avenue 17th, damen heter Frances Perry.

Här ser man mer hur shoppingcentret vid den korsnignen såg ut då. Så ser det absolut inte ut här idag. Men här år 1967 står ett par och visar upp sin nya fina Chrysler New Yorker sedan.

Ingen dålig shoppingvagn, Roy Henderson med sin flotta Mercury Marquis Colony Park wagon 1967. 18680 sådana här byggdes av Fords mest exklusiva stationsvagn detta år och att den är rejäl framgår av den även gick att få i tiositsigt utförande.

Det här är en Rambler Six från 1960, och i sitt absolut mest snikna utförande som motsägelsefullt hette De Luxe så hade den alltså bara enkla lamor fram. Det byggdes faktiskt exakt 24001 såna här Six de Luxe stationsvagnar och totalt nästan 175000 Rambler stationsvagnar totalt 1960, en imponerande siffra för ett så udda märke. Idag är dom sällsynta som hönständer, ingen gillar Rambler och utskrotningen har varit nästan total.

Bill Howard 1967 med sin välskötta Pontiac Chieftain wagon från 1956. Stationsvagnar var statusbilar, denna Chieftain De Luxe var 1956 Pontiacs näst dyraste modell med en prislapp på  $3762, som bara toppades av den exklusiva Star Chief safari som var just det också en stationsvagn.

Orange county Flood control är en enorm anläggning förlagd i garden Grove, många människor sysselsätts härigenom och här kan vi se lite av deras fräcka kärror från personalparkeringen.

Bilden är från 1960 och här är Max Thompson på väg hem från jobbet med sin Corvette från 1955. Corvetten hade presenterats två år innan med det var först 1955 som den fick en V8 under huven, bara 700 byggdes.

Jim Johnson samma år med en nyare Vette, den är från 1959. Nypriset var modiga $3875 för det sportigaste USA kunde uppbringa. Men detta har inte hindrat Jim som redan sågat upp huven för att få plats med sex Stormbergsförgasare. Samt chrome reverse fälgar i bästa Barris-stil.

Året är 1961 och Verl Grafton visar upp sin Austin-Healey , en vacker sportbil på brittiskt manér. Importerade engelska sportbilar var riktigt populära i Kalifornien, trots att de var rejält dyra. Kostade antagligen mer än ovanstående Corvetter.

Den här bilden är tagen 1967 och visar Dick Meyer med sin 1959 års Studebaker Silver Hawk. Detta var riktigt vassa vagnar på sin tid med kompressormatad V8 som standard och fina vägegenskaper

William Boydston körde också Silver Hawk, men av 57 års modell, motorn i dessa var en 289" på 235 hästar, den lyxigare Golden Hawk hade närmare 300 hästar från samma maskin.

Och ännu en Studebaker i Garden Grove, Froline Ruiz med en GT Hawk från 1963. Studebaker hade bantat modellprogrammet till bara Lark-serien  och Hawk-coupén var det enda som fanns kvar av de gamla modellerna, men nu endast i detta GT utförande. 4634 stycken byggdes av dessa.

Det är 1969 och Ed Flohra visar upp sin nya Camaro, det är ingen SS eller RS utan en rätt basic coupé, men vad som är märkligt är att den har 307" emblem, då annars dessa hade 327":an som bas-V8 undantaget Z/28 som hade 302" alternativt 307", men allt gick tydligen att ordna om man ville.

Och så ser vi Roy Grosskopf med sin 1970 års Camaro Z/28, en helt ny kaross, men RS/SS och Z/28 alternativen fanns kvar. Nu fick Z/28:an byta ut den lilla varvvilliga 302"an mot en ny större 350" på 360 hästar som enda motoralternativ. Bara 8733 av total 125000 såldes som Z/28.

Ännu en Corvette, året är 1968 och en nyrakad Gary Johnson vid sin 60:a

Buick Riviera årsmodell 1966 är en jättebil i sammanhanget, men inte desto mindre potent för med sin Wildcat 425" motor på 365 hästar så flyttar det ganska bra på Rivierans dryga två ton

Sist men inte minst i Garden Grove så möter vi kontorissan Vera Humpfries vid sin nästan nya Pontiac GTO 1964. Klistermärkerna på kofångaren är antagligen passerkort eller P-tillstånd. Hur som helst så förr sattes sånt oftast på kofångaren och inte på rutan, då man i en hel del stater inte fick skymma rutorna med nånting enligt lag.  Därav dess ursprungliga namn, "Bumper-sticker"

Direkt efter kriget så gjordes det många spännande prototyper hos Studebaker, bland annat dessa två daterade 1945-46 en wagon med stora delar av karossen i plast, och en liten sedan med för tiden väldigt moderna linjer. Mer europeisk än amerikansk.

Nästa Studebaker ser också påfallande europeisk ut, kanske inte så undra på då Porsche var inblandade i projektet som hette antingen type 542 och/eller Montello beroende på vilken källa man tittar efter. Året uppges till 1953.

Att det fanns en ny jättemarknad för personbilar behövde man inte vara geni för att förstå. Denna prototyp kom från flygplanstillverkaren Beechcraft 1948. En låg bred kaross som gav gott om plats för tre i bredd samt stora rutor med god sikt var banbrytande, men det blev bara en eller ett par prototyper. Notera även genomskinlig ratt!

Mer tidiga pontonkarosser, Chryslers A-109 stod klar tidigt 1946, att man fortfarande led av materialbrist kan man se på de lackade plastnavkapslarna och sparsamma utsmyckningen, grill och blanklister fick göras i rostfritt.

Packard var exklusiva bilar, denna fräcka fastback med hardtop från 1950 kallades Monte Carlo. Förvillande nog byggdes det fler prototyper senare med samma namn, men just denna var särdeles läcker, men var aldrig tänkt att gå i produktion.

Mera fastbacks, Corvette lanserades 1953 och året efter sågs denna läckra coupé med namnet Corvair. Det blev bara en enda byggd, men namnet kom igen flera år senare på en helt annan biltyp.

Studebaker var under femtiotalet nästan ensamma om att inte ha en cabriolet på programmet, men det var tydligen tänkt att bygga en på den nya Starliner coupén från 1953, men därav blev det underligt nog intet.

Jeeps lätta FC-serie var rätt framgångsrik, och 1958 gjorde man även en smart liten van på detta chassi. Den ser rätt påkostad ut men antagligen såg man ingen anledning att utveckla konceptet vidare just då, van-boomen låg fortfarande långt fram i tiden .

Syskon som kom bort, 1959 presenterades Chevrolet El Camino, och i samma veva gjordes även en Pontiac prototyp på samma sätt med projektnamnet El Catalina, men idén skrotades omgående.

För att dyka upp igen 1966 i Grand Prix serien.

Och åter igen 1968 som en Le Mans, varför dessa inte blev av kan man spekulera i men kanske skulle de bli rätt dyra smålastbilar, och El Caminon gick ju redan att få med nästan obegränsad utrustning.

1960 lanserades ju Chevrolet Corvair med svansmotor och radikal ny design. Liksom med så många andra modellserier var det tänkt att den skulle delas i flera divisioner, som denna Oldsmobile överst , och även en Pontiac Polaris färdigställdes innan dessa två syskon ströks före premiären.

Chrysler hade egenheten att prångla ut modeller mellan modellåren  som så kallade "spring Specials" våren 1958 introducerades en Dodge med namnet Regal Lancer med dekor och färger som skiljde sig från ordinarie Royal och Royal Lancer. 1959 skulle det återigen göras en Regal Lancer. Men av nån anledning kom den bort i hanteringen, hur som helst skulle den sett ut såhär.

De lätta små pickuperna Chevrolet El Camino och huvudkonkurrenten Ranchero från Ford dominerade marknaden , men AMC hade långt gångna planer att norpa en bit av den med den här lilla modellen Cowboy som daterar sig från 1971. Men det blev inte mer än denna enda prototyp.

I flertalet fall går funktion före form inom flyget, men inte ens alla knepiga varianter går att förklara på det sättet, och en hel del var inte heller så funktionella heller, eller ens funktionsdugliga.

Ett hysteriskt ryskt experiment, Antonov AN-40 KT. Vad gör man för att öka eldkraften på ett flygplan, jo vi sätter vingar på en stridsvagn!

Hos AD Scout, 1915 så ansåg man att piloten skulle ha ett bra spaningsläge om han satt högre upp...

1916, Curtiss-Goupil Duck, och en del tänkte fortfarande att flygmaskiner skulle i mesta möjliga mån imitera levande fåglar. Om denna verkligen flög vet jag inte, men hoppas att så inte var fallet.

Ju mer vingar desto bättre. Den niovingade fabulösa flygbåten Caproni Ca-60 mätte 30 meter i vingspann , vägde 26 ton och drevs av åtta stycken V12-motorer. 

De enda bilder som finns på den magnifika flygbåten är från före första flygturen, för den blev även dess sista färd som slutade med ett magnifikt magplask och ett eldhav på Maggioresjön 1921

Budd C-93 Conestoga, varför dess egendomliga rundade tryne såg ut som det gjorde finns ingen riktigt rimlig förklaring till.

Mer transportplan av större mått, de märkliga "Super Guppys" mer uppblåst design än så här blir det inte.  Airbus A3000-B4 till vänster och originalet Boeing B-377 Super Guppy till höger med sitt gigantiska lastrum som mätter nästan åtta meter i både höjd och bredd. Byggdes inledningsvis använde för att frakta hela vingpar till trafikplan från fabrik till sammansättning.

 

Men Super guppy designen hade funnits långt innan, titta bara på Vickers Vulcan

Eller mk. VI versionen av Vickers Wellington som var en obeväpnad höghöjdsversion för långdistansflygning. Med tryckkammare

Och Fairey Gannet.

Samt den enorma sexmotoriga flygbåten Princess från Saunders-Roe

Fairchild Packplane kunde banta bort den svällda buken på ett klyftigt sätt.

Några småguppies, Gwinn Aircar

Och Starr Bumble Bee

Här är ett stycke tidig svensk hotrod historia i en smått osannolik samling.

Längst ner till vänster står Bosse "Gamen" Sandbergs "Purple Passion" som baserades på T-Ford-delar från 1919 och ett bakparti från 1927, Oldsmobilemotor och inredning i silverflake. . En bit ovanför syns "Glowing coupe" en radikal '32 Ford coupe som byggdes av Gamens bror Sven. En av den tidens mest uppmärksammade byggen, och den har idag återuppstått i denna tappning. Den Gröna roadstern ovanför kallades "Yankee car" och hade några år innan byggts av Palle Eriksson.

Däremellan syns Gustad/Brobergs dragster. Detta var sveriges allra första dragster som byggdes 1965, flera år innan det ens arrangerades dragracetävligar.

Den blåa '32 roadstern kallades "Early bird" och var en av sveriges första hotrods som här ägdes av Göran Silfors. Den hade stått klar redan 1959 eller 1960, och den finns kvar än idag fast i annan skepnad. 

Modellnamnet Amazon skapade problem för Volvo, det var i stort sett bara på hemmaplan den hette så. Utomlands är den mest känd som Volvo 121/122.

Här en fransspråkig annons för Amazonen från Kanada, Amazon hade just börjat byggas i den nya Volvofabriken i Halifax, och på kanadamarknaden fick den ett helt eget namn, Volvo Canadian.

Flygplan är i det flesta fall gracila skapelser, de är ju designade för minsta möjliga motstånd och lägsta möjliga vikt, en kombination som i de flesta fall resulterar i smäckra strömlinjeformade skapelser. Men det finns ju givetvis alltid undantag

I begynnelsen fanns det lika många teorier om hur man skulle betvinga luften som det fanns flygpionjärer, två av de mer bisarra skapelserna, De Equevillery som dateras från 1908 och till höger "Vedo Villi" från 1911, som verkar ha en inglasad cockpit, som omfattas av ett stort roder framtill, eller om det där är baktill jag vet faktiskt inte vad som kan vara bak eller fram på den här. 

Mer tidiga lösningar på att skydda piloten från väder och vind, två tyska klumpigheter, Linke Hoffman från 1917 och DFW "Floh".

I Frankrike så tyckte man ett tag att flygplan skulle ha hög platt och rundad nos, framför allt Breguet byggde en lång serie modeller med detta utseende som här 411 och 460.

Och Farman Jabiru i samma anda, och dessutom vad det verkar i korrugerad plåt.

På andra sidan kanalen så ansåg man samtidigt att hänga kvar vid dubbla vingpar men sätta flygkroppen på det övre vingparet istället. Som hos Handley Page Heyford med långt framskjuten öppen cockpit och fasta landningsställ långt bak, långt under sig måste varit horribelt att hantera.

En annan fransk tillverkare, Couzinet, hade helt egna idéer om strömlinjeform och funktion under 30-talet, den diminutiva stjärtfenan gjorde det nog till en spännande flygfärd.

Arsenal-Delanne satte piloten längst bak i stjärten och fenorna ute på stabilisatorn istället.

Mer stjärtlösa experiment från England respektive Tyskland Gotha 47 och Westland Pterodactyl som ju ser ut som nånting som skulle få den mest förhärdade testpilot att vända på klacken och begära avsked.

Långt innan Burt Rutan började vända upp och ner på konventionella begrepp inom aviatik så presenterade engelska Miles dessa intressanta canard-experiment med , tja, kalla det omvänd planlösning. Miles M35 och och M39 Libelulla

Helikopterkandiadaterna här  är franska Dorand DHO-11. Ser rotoraxeln lite grov ut så är det för att den är samtidigt en turbinmotor som driver rotorn med utblås genom rotorspetsarna! Den andra snurran i sammanhanget är från Kina och heter Chu CJC-3

Dornier byggde mest flygbåtar vars design kan anas i denna landbaserade kreation som hette Dornier Y. för att helt utesluta att planet skull få nåt estetiskt tilltalande så har man låtit lilla Y få kånka på ytterligare en motor på ryggen.

Från södra halvklotet så kommer det lilla egendomliga australiska TransAvia Airtruck . till vänster prototypen med stjärnmotor , till höger det färdiga planet. Kort kropp med cockpiten ovanför motorn ger den ett bisarrt utseende, men den märkligaste lösningen är dess två separata stjärtpartier.

Kom på att det var onödigt längesen jag skrev nånting om Citroen DS detta måste vi ju genast råda bot på, Paddabstinens är det flera som har därute denna tid på året.

DS var extraordinär vid presentationen 1955 och kom att så förbli utan några större förändringar under sin tjugoåriga produktionstid.  Och ganska snart kom utomstående aktörer att komplettera sortimentet med specialmodeller som Citroen själva inte byggde.

Flitigaste var Chapron som hade ett nära samarbete med Citroen sedan länge och därifrån kom de åtråvärda cabrioletmodellerna av DS  överst en av de tidigaste taklösa paddorna från 1958

Med införandet av självbärande karosser så tynade flertalet karosstillverkare bort , det blev för dyrt och krångligt att konvertera eller förse den nya tidens bilar med specialbyggda skal. Och då DS var då det mest avancerade som någonsin byggts.

 DS decapotable som cabbe heter på franska kom dock att finnas under många år, men det var en riktigt dyr vagn, och även idag är priserna på dessa skyhöga dom få gånger nån Chapron cabbe är till salu.

Ett par exemplar byggdes också som fyrdörrars öppna vagnar, Guldmetallic DS23 från Heuliez 1962 och  Reutter gjorde denna baserad på den billigare ID19 modellen 1960.

En coupe från Italienska Frua visades upp 1961 föll dock inte Citroen i smaken så serietillverkning blev om intet.

Däremot kom Chapron att bygga ett antal olika coupéer på beställning , som Le dandy till vänster och Concorde till höger.
 

1965 syntes en prototyp kallad Gt som var ett verk av Italsuisse, men inte den ledde till någon vidareutveckling.

Majesty 1967 en lyxpadda från Chapron, med stramare linjer, mycket blänk och exklusiv inredning

1971 års Citroen DS Lorraine från Chapron, ett försök att göra paddan mer tidsenlig med tidens lådformade mode, dock med inte så lyckat resultat.

Samma design i coupéform, Chaprons Le Mans från 1972, Alfa Romeo måste haft rea på baklampor då dessa också återfinns på en del Iso Rivolta modeller från samma tid. 

Presidentielle, så kallades rätt och slätt de vagnar som specialbyggdes för presidenten, med förkärlek för just Citroen här i 1968 års utförande. Några år tidigare hade man dock gjort ett snedsteg , Renault hade samarbete med AMC och byggde alltså amerikanska Ramblers på licens i Belgien med Renaults emblem. Genom Chapron byggde man en Rambler "Presidentielle"  Det sägs att De Gaulle åkte tjugo meter med den innan han hoppade ur den högljutt och vilt svärandes.

Den unika Rambler-Renault Presidentielle som fort förpassades till glömskan

Året är 1972 och här är vad som torde vara en av sveriges första Funnycars, Canon Shelbyn. Teamets huvudpersoner var Åke Ryman och Roland Larsson, som var ganska så före sin tid med hur ett framgångsrikt team skulle verka. Sponsorsamarbeten, riktiga team-uniformer och en genomgående professionell framtoning var deras image.

Chassit var tidens state of the art, så avancerad en racerbil kunde bli. Stilrent och med en prydlig kaross till det. Depåbilen skäms inte för sig heller Chevrolet Nomad av 1955 års modell. 

Mer närmare upplysningar om Canon Shelbyns vidare öden emottages tacksamt.

Här står svenskbyggda Plymouthbilar stolt uppvisade av det nybildade Aktiebolaget Nyköpings Automobilfabrik.ANA.  1938 började man sammansättning av främst Plymouth men även lite exklusivare De Soto bilar och Fargo lastbilar.

Vad som gör dessa svenska Plymouth lite speciella är den långa hjulbasen , i serien P-7 Road King fanns inte detta chassi på hemmaplan utan enbart en så kallad "CKD" modell. Vilket betyder Crated. Knocked down. Dom kom alltså hit på detta vis.

Senare kom sortimentet utökas med flera märken och även andra fordonstyper som traktorer, Den som har en Ferguson "Grålle" kan vara säker på att den sålts genom ANA en gång som ny.  1952 hade bifabriken i Nyköping byggt sin 25 tusende bil och det var en Standard Vanguard stationsvagn.